Två böcker om osynlighet

Jag har läst två mycket bra böcker om hur en försöker hantera sina känslor genom att försöka vara osynlig, och i båda böckerna har huvudpersonernas konstnärsskap stor betydelse.

I Jandy Nelsons bok "Jag ger dig solen" följer läsaren tvillingarna Noah och Jude som från början är oskiljaktliga. Noah målar och ritar i sitt skissbock och vill hellre leva där än i verkliga välden där han känner sig helt malplacerad. Jude är utåtriktad, omedelbart lätt att tycka om och gör makalösa sandskulpturer. När tragedin slår till har båda hemligheter som gör att de inte talar med varandra förrän livet vänds upp och ner på nytt. Katalysatorn är, som under hela deras liv, konsten. Noah har efter att han inte blev antagen på CBU helt slutat måla, medan Jude, som blev antagen, inte hittar gnistan i sitt skapande. Hon gör allt för att bli osynlig, eftersom att hon tycker att hon är ansvarig för det som skedde. Hon börjar arbeta med stenskulpturer för att försöka få förlåtelse för sin del i tragedin och möter två personer som får en stor roll i hennes skapande, liv och som visar sig vara nyckelpersoner i det förflutna.

"Eliza och hennes monster" är skriven av Francesca Zappia och handlar om Eliza. Hon är ingen. Ingen, som ägnar stor möda åt att vara osynlig. Fast online är hon allt annat än osynlig, hennes alias är LadyConstellation, skaparen och illustratören till den omåttligt populära fanfictionberättelsen Monstrous Sea som följs av miljoner människor. Förutom familjen är det bara två personer som vet vem hon är, vilket hon är mycket nöjd med. En dag börjar Wallace i hennes klass och Eliza börjar tro att livet kan innehålla något mer än bara tecknandet. Han är ett av Monstrous seas största fan. Hon kommer inte för att berätta vem hon är...När hennes alias avslöjas ställs hela tillvaron på spel.

Jag, som vanligtvis föredrar fantasy, blev helt såld på båda böckerna. ”Jag ger dig solen” tipsade en elev om, nu ska jag tipsa tillbaka om ”Eliza och hennes monster”