Två böcker om osynlighet

Jag har läst två mycket bra böcker om hur en försöker hantera sina känslor genom att försöka vara osynlig, och i båda böckerna har huvudpersonernas konstnärsskap stor betydelse.

I Jandy Nelsons bok "Jag ger dig solen" följer läsaren tvillingarna Noah och Jude som från början är oskiljaktliga. Noah målar och ritar i sitt skissbock och vill hellre leva där än i verkliga välden där han känner sig helt malplacerad. Jude är utåtriktad, omedelbart lätt att tycka om och gör makalösa sandskulpturer. När tragedin slår till har båda hemligheter som gör att de inte talar med varandra förrän livet vänds upp och ner på nytt. Katalysatorn är, som under hela deras liv, konsten. Noah har efter att han inte blev antagen på CBU helt slutat måla, medan Jude, som blev antagen, inte hittar gnistan i sitt skapande. Hon gör allt för att bli osynlig, eftersom att hon tycker att hon är ansvarig för det som skedde. Hon börjar arbeta med stenskulpturer för att försöka få förlåtelse för sin del i tragedin och möter två personer som får en stor roll i hennes skapande, liv och som visar sig vara nyckelpersoner i det förflutna.

"Eliza och hennes monster" är skriven av Francesca Zappia och handlar om Eliza. Hon är ingen. Ingen, som ägnar stor möda åt att vara osynlig. Fast online är hon allt annat än osynlig, hennes alias är LadyConstellation, skaparen och illustratören till den omåttligt populära fanfictionberättelsen Monstrous Sea som följs av miljoner människor. Förutom familjen är det bara två personer som vet vem hon är, vilket hon är mycket nöjd med. En dag börjar Wallace i hennes klass och Eliza börjar tro att livet kan innehålla något mer än bara tecknandet. Han är ett av Monstrous seas största fan. Hon kommer inte för att berätta vem hon är...När hennes alias avslöjas ställs hela tillvaron på spel.

Jag, som vanligtvis föredrar fantasy, blev helt såld på båda böckerna. ”Jag ger dig solen” tipsade en elev om, nu ska jag tipsa tillbaka om ”Eliza och hennes monster”

Min hemliga tvilling

Leias föräldrar är robotforskare och har kommit väldigt långt inom AI, artificiell intelligens. En dag upptäcker Leia en robot som är en exakt kopia av henne själv nere i källaren. Eftersom hennes föräldrar har dolt den för henne, vågar hon inte berätta för dem att hon sett den. Istället undersöker hon den när föräldrarna åkt iväg på en drygt veckolång konferens i Indien. Hon lyckas starta (eller väcka) roboten, som snabbt anpassar sig till Leias sätt att prata och röra sig. Med hjälp av telefonens chattlistor, foton och filmer, fysiska fotoalbum och saker som Leia berättar laddar de över en mängd minnen till roboten som blir alltmer lik Leia. Leia döper henne till Nova.

Leia säger till Nova att de är tvillingar och att tvillingar hjälper varandra. Till exempel skickar hon iväg Nova till skolan för att göra ett matteprov i sitt ställe. Men vad händer när Nova vill bli självständig och alltmer sugen på att lära sig mer, göra mer, leva mer? En robot som lär sig nya saker på sekunder, är övermänskligt stark och "fullt funktionsduglig ner till minus tjugofem" som hon själv säger. Och som dessutom tar allt du säger som sanningar.

Leia märker att det inte är så lätt att hantera någon som är bättre på allt, och dessutom går runt och säger fel saker till både vänner och ovänner. Hon har snart förlorat kontrollen över Nova helt och hållet, med ganska ödesdigra konsekvenser för både sig själv och andra.

Det här är en otroligt spännande bok och den väcker dessutom en mängd frågor kring identitet, vad en människa är och hur långt vi ska och bör gå när det gäller AI. Jag bokpratade den just i en åk 5 och hade genast flera elever på kö. En riktigt bra bok av Kerstin Lundberg Hahn.

Experimentet

Amanda och Amund är tvillingar, ganska (men inte identiskt) lika till utseendet men extremt olika till sättet. Amanda gillar att spela fotboll med killarna, är tuff och kaxig, rättfram och öppen. Amund är tystlåten och blyg, han gillar inte de stöddiga, skräniga killarna i klassen och sitter hellre och läser bloggar och chattar framför att spela bil- eller skjutaspel på datorn. Amund brukar tänka att Amanda inte riktigt lyckas vara tjej och att han själv inte riktigt lyckas vara kille. För min del tänker jag att de båda tvillingarna är lysande exempel på att det inte finns ETT sätt att vara vare sig tjej eller kille på, och alla sätt borde vara lika ok.

När boken börjar har Amanda just tappat en pensel med färg i håret och tvingats raka av sig alltihop. Tvillingarna sitter på tåget på väg till farmor och farfar och Amund kommer på den roliga idén att se om de kan lura farmor och farfar, att Amund blir Amanda och Amanda blir Amund. Bara för en kväll och sedan byter de tillbaka. Amund är säker på att farmor och farfar kommer tycka det är superroligt. Ett experiment, säger han. Amanda går motvilligt med på det och hela eftermiddagen och kvällen försöker de spela varandra, vilket visar sig vara svårare än väntat. De är ju så olika och faller lätt in i sitt eget vanliga sätt att vara. Amund är helt övertygad om att farmor och farfar genomskådat dem för länge sedan, men bara spelar med och de ska precis avslöja hela bluffen när det ringer på dörren. Grannarna har sina syskonbarn på besök, Silje och Stefan som är plastsyskon och precis jämngamla med Amanda och Amund, och det är de som kommer för att säga hej. Silje, som är riktigt tjejig tyr sig direkt till Amund, glad över att äntligen ha någon att "prata tjejsnack" med, och Amanda och Stefan hittar varandra i en grabbig, tramsig jargong. Det blir allt svårare att hitta ett tillfälle att avslöja experimentet ju längre tiden går och ju mer Silje och Stefan har hjälpt dem att cementera sina olika roller som tjej och kille. Amanda har betydligt lättare för att bara spela med, medan Amund verkligen kämpar med både rollen och samvetet. Han lurar ju faktiskt Silje, och hon berättar en massa saker för honom i förtroende, i tron att han är som hon, så kan han inte berätta om det allra viktigaste. Och det blir verkligen inte lättare när det dyker upp ytterligare tre killar, varav en tydligt spanar in Amund.

Jag gillade den här boken och jag gillade Amund, men det fanns också saker som störde mig, till exempel att Silje var en sån klassisk tjejtjej som gillar smink, vill prata förtroligt med första bästa tjej hon möter, hon tycker killar är tramsiga, men blir intresserad så fort hon träffar en lite äldre kille och att Stefan var den buffliga "tjejer kan inte köra båt"-typen med extremt föråldrade åsikter om genus. Annars, eller kanske på grund av detta, är den nog väldigt intressant att diskutera just genusfrågor kring. Det kan vara spännande att läsa både denna och George som Christina skrev om tidigare på bloggen och jämföra.