Under läslovet avgörs det

Tidigare i höstas skrev jag om Barnradions bokpris och vilka de nominerade böckerna är HÄR på Bubbel.
Nu är det snart dags att börja lyssna på programmen som börjar sändas under läslovet med start den 29 oktober. Den 4 november kommer vi att veta vilken den mest populära boken är bland årets jurymedlemmar. De går alla på mellanstadiet på Rosengårdsskolan i Malmö.
Jag tycker alltid det är intressant att höra hur ungdomarna resonerar när de diskuterar kring böckerna. Du kan lyssna direkt eller via webben på alla programmen. HÄR kan du läsa mer.

Spionen i äppelträdet

Böcker om andra världskriget finns det många, fantastiska osannolika historier om människor som överlevt arbets- och förintelseläger mot alla odds. De är ofattbara, hemska dokument över Europas historia. Men hur var det för de som var kvar, som lyckades gömma sig hos mer eller mindre godhjärtade människor tack vare motståndsrörelsen? De som under flera år skiljdes från sina familjer och flyttade runt mellan olika gömställen.

Esther är en alldeles vanlig judisk flicka i en holländsk stad. Hennes bästa vän är Wim, en pojke som bor i närheten. Efter att nazisterna tagit över makten får Esther inte längre leka med Wim, hon får överhuvudtaget inte gå in i parken där de brukade spela fotboll, inte gå i skolan där hon brukade gå och föräldrarna får inte längre sälja varor i sin butik till vem som helst. De kan ändå bo kvar i sitt fina hus mitt i stan, men oron stiger. När Esthers faster och hela hennes familj försvinner bestämmer sig föräldrarna för att de ska försöka gömma sig. Esthers två syskon förs iväg under natten, på morgonen kommer en ung man och hämtar Esther och därefter går föräldrarna själva under jorden. Esther hamnar ute på landet, på en bondgård. Hon hatar det. Hon får namnet Eva och en ny bakgrund som kristen överlevare efter bombningarna av Rotterdamm. Bondfrun är elak och det är smutsigt överallt. Barnen i familjen ser ner på Esther, hon får leva på potatis trots att hon ser att motståndsmännen kommer med kuvert fulla med pengar till familjen varje månad. Esther får inte vara ute, hon sliter hårt i köket och sover i ett rum bredvid hönshuset. Efter att gården utsatts för en razzia, där nazistiska soldater letat efter gömda flyktingar eller andra förbjudna saker, vågar bondfrun inte ha kvar henne och motståndsmännen flyttar henne till ett barnlöst par i en stad. Hos paret finns en hund och ett stort bibliotek, som blir Esthers räddning under de långa dagarna när hon inte får gå ut, men paret lever med en stor sorg som till slut gör frun sjuk. Esther måste flytta igen...

Under de två åren som Esther lever gömd och skild från sina föräldrar skickar hon och hennes mamma små korta brev till varandra via motståndsmännen som kommer med ojämna mellanrum. Men Esther kan aldrig skriva sanningen till mamman. Vare sig när hon har det hemskt eller när hon har det bra. Trots att hela Esthers familj överlever kriget blir det aldrig mer som innan. Det är förlorade år som de aldrig kan få tillbaka, aldrig riktigt kan prata om och som splittrar familjen. För Esther är sorgen efter fastern och kusinerna nästan större än glädjen över att ha sin familj kvar.

Spionen i äppelträdet är en verklighetsbaserad berättelse. Den bygger på den verkliga Esthers livsöde, även om delar av historien kommer från andra gömda flyktingar. I boken är det den gamla Esther som sitter i sitt hus i Israel och berättar för sitt barnbarn om de där åren. Det är en stillsamt berättad historia, även om den stundom är både spännande och gripande. Christina Wahldén har också skrivit en bok om Wim, Esthers barndomskamrat, i Tulpanpojken.

Civilisationskritik i bilderboksformat

Jag har just läst, begrundat och beundrat två relativt nyutkomna bilderböcker. Anna Höglunds Mannen som byggde ett hus och Shaun Tans Cikada. Det är två helt fantastiska böcker, väldigt olika i sina uttryckssätt men ändå med gemensamma beröringspunkter.
Båda har skapat både bilder och ord och det blir  till två mycket helgjutna berättelser där bild och text verkligen hänger ihop. Som de flesta berättelser kan de tolkas på många olika sätt men jag ser dem båda som kritik av våra val i livet.
När jag läser Anna Höglunds Mannen som byggde ett hus kan jag inte låta bli att skratta över den ironiska tonen och blinkningarna mot vår renoveringsiver och våra husdrömmar. Men skrattet fastnar i halsen. Vad är det vi håller på med egentligen? Var har vår känsla för natur och djur tagit vägen? Här finns ett tydligt budskap. Snart har vi förintat mänskligheten, djuren och naturen tar tillbaka och förhoppningsvis blir balansen återvunnen.

I Cikada tecknar Shaun Tan en otäck historia som kan tolkas på många sätt, en berättelse om mobbning, ett ojämlikt samhälle, om livets förgänglighet eller att det finns värden i livet som vi glömt bort i alla produktionshets. Texten är korthuggen och förstärker den mörka stämningen. Jag tycker ändå att Tan ger oss en strimma hopp inte minst genom skillnaden av de två bilderna som finns på bokens tapeter. Sista uppslaget ger mig ett lugn.
Båda böckerna är verkligen allåldersböcker, där olika läsare och betraktare kommer att tolka in olika mycket beroende på ålder och mognad.

Ni vann aldrig. Så tog jag mig levande genom högstadiet.

Titeln är nog lite ironisk, tänker jag, när jag läser den. Det är väl så man brukar säga "levande genom högstadiet", högstadiet är en tuff tid osv. Och så hemskt kan det väl inte ha varit för Lisa Jonsson, alias Misslisibell, med hundratusentals följare på sin Youtube kanal. Känd och älskad av dessa hundratusentals, mestadels flickor, överöst med "produkter" av olika firmor, vinnare av olika priser och utmärkelser för sin kanal?
Jo så hemskt har det varit, att hon nästan inte "tagit sig levande genom högstadiet" "Den 23 mars 2017 fyllde jag sexton år. Det var den bästa födelsedagen i mitt liv, full av kärlek och uppskattning. Men dagen före var ett helvete. Liksom dagen därpå. Och bara en vecka senare rasade allt samman".

Så börjar Lisa Jonssons bok, som hon skrivit tillsammans med Pernilla Karlsson. Lisa/Misslisibell började med sin You Tube kanal, redan när hon var i tio årsåldern. Lisa har alltid haft svårt att få kompisar. Visst har hon haft vänner, men ofta har de vänt henne ryggen efter ett tag. "jag hade väldigt sällan vänner med mig hem när jag var liten, men jag tyckte om att pyssla"
Pysslet blev början till kanalen. Först var det pyssel, sedan var det smink eller saker hon köpt på ICA.
Väldigt många verkade tycka om det hon pratade om , Youtubekanalen växte.

I högstadiet började den verkligt hårda mobbningen. Lisa blev "uthängd" på ASK, en social medieapp, som tyvärr ofta använts för ganska vidrig mobbning, förtal och sexuella trakasserier (min kommentar) Ju större Lisas Youtube kanal blev, ju mer tilltog mobbningen och förtalet bakom ryggen på henne. Allt detta talade hon om och skrev om på sin blogg och fick ett enormt stöd av sina följare.Så utåt på kanalen oerhört älskad och framgångsrik, men i det vardagliga livet, i skolan ett helvete med mobbning, tilltagande panikångest och ätstörningar. Som tur var har Lisa en stöttande familj och en fritid med hästar och en syster, som sin bästa vän.

Inför nian byter Lisa skola, för att komma ifrån sina mobbare och till en början ser det ut att gå bra, hon får en del nya vänner, men efter ett tag vänder de sig ifrån henne och en tyst utfrysning börjar, ingen talar med henne eller låtsas som att hon ens finns. Två månader innan skolavslutningen i nian, bryter Lisa samman och vägrar gå tillbaka till skolan mer. Formellt sett har hon redan slutfört nian och kan sluta två månader tidigare än de andra i klassen.

Såhär säger Lisa om livet nu, ett år efteråt " Min återhämtning har bara börjat....om man varit mobbad kan det ta lång tid innan man känner sig ok igen...Gymnasiet har jag skjutit upp...att träffa en ny grupp med ungdomar och försöka bli vän med nån känns helt omöjligt just nu..."

Jag är faktiskt alldeles tagen efter att ha läst den här boken. Den är bra skriven, ganska lågmäld och rakt på. Lisa berättar hur det var, men utan att skapa "drama" av det. Den är en historia, som griper tag i dig, på många vis, många frågor väcks. Är det rätt eller fel att utsätta sig för den här massiva uppmärksamheten när man bara är tio år( Lisa skriver själv om detta i ett kapitel i boken) , hur kunde mobbningen fortgå så länge och så grovt, trots att mycket gjordes för att stoppa den, kontrasten mellan Lisas världar osv

I slutet av boken finns många sidor med tips på var du kan vända dig om du blir mobbad, om du har panikångest, ätstörningar.  En viktig bok av en av våra mest kända Youtubers.

Två starka unga kvinnor

Intrycken från Bokmässans olika program sitter i länge, och två scenframträdanden som gjorde intryck på mig gjordes av två unga kvinnor som, i mitt tycke, är utmärkta förebilder för unga, och vuxna, idag.
Det är Linda-Marie Nilsson och Clara Henry som båda släppt varsin bok nu i höst.

Linda-Marie berättade om hur det är att inte passa in i normen, i hennes fall smalhetsnormen, och hur svårt det är att älska sig själv och tycka att en är värd något när omgivningen och samhället hela tiden matar en med att en är fel. Hon ger många exempel på situationer där hon känner sig helt misslyckad för att hon tex inte kan handla likadana kläder som kompisen, eller hur hon blev bemött av en expedit i underklädesaffären som 16-åring, i boken "Så lärde jag mig älska min kropp". Vändpunkten kom när hon som 20-åring la ut en bild på sig själv i bikini på Instagram med texten "Jaja, kan alla med platta magar lägga upp sina strandbilder så kan jag också det." Bilden blev viral och hon intervjuades i media över hela världen och bilden syntes överallt. Bara för att hon inte var smal, och att hon inte i texten på något sätt antydde att honn behövde förändra sin kropp.
Jag blir lite glad över att boken finns, och lite ledsen över att den behöver finnas. Linda-Marie får mail och kommentarer på sina sociala medier från kvinnor, och fickor så unga som 10 år,  från hela världen, som berättar hur illa de tycker om sina kroppar, och hur det hjälpt dem att få se hennes bilder av sig själv. Hon skriver personligt och roligt om ett allvarligt ämne som behöver lyftas mer i samhället.

Även Clara Henry, vars bok heter "Mot framtiden, En simpel guide till att krossa patriakatet" är inne på den snedvridna kroppshetsen. I en av Melodifestivalens deltävlingar bar hon en tight klänning, där, hemska tanke, magen putar en smula. Det tog inte lång tid innan någon kommenaterat på Instagram och frågat om hon var gravid. Även kvällspressen hängde på och fokuserade på en mage, inte att hon levererat hela manuset i direktsändning utantill, eller att programmet haft röstningsrekord.
Andra saker som behandlas i boken är orättvisan i att hon var tvungen att ha högklackat för att få en bättre hållning (Behövde inte David och Hasse bättre hållning), en ordlista med feministiska uttryck, historia om hur feminismen gått framåt genom tiderna och en del #metoo
Här finns checklistor på hur du kan svara om någon tex undrar om feminismen inte gått för långt, tips på svar när killen inte fattar att du inte vill ha en drink, aborträtten och mycket mycket mer.
Jag gillar Claras tydlighet i hur hon uttrycker sig och jag skrattar högt flera gånger, jag kan liksom höra och se henne framför mig.

                       

Mårten Melin på besök

Det finns flera faktorer som kan göra ett författarbesök mer eller mindre lyckat.
Jag tycker att vi har funnit en bra modell på Skönadalsskolan där en och samma författare kommer till våra femteklassare och har skrivövningar tillsammans med dem vid två tillfällen per klass. Som så många gånger förr var det Mårten Melin som kom. Vår husförfattare som vår biträdande rektor Jessica Kroon uttryckte det.
Besöket är väl förberett. Jag har bokpratat om Mårtens böcker, som de sen får behålla i klassrummet under en längre tid. Lärarna har valt någon av böckerna som de läser och diskuterar kring gemensamt. Vi har flera av Mårtens böcker i helklassuppsättningar, vilket lärarna uppskattar.
När Mårten sen väl kommer till klasserna tycker de redan att de känner honom och vill gärna ställa en del frågor. Fokus ligger dock på att Mårten ger dem korta skrivuppgifter som blir till en tipskatalog både för elever och lärare. Sen är det ingen annan som kan reflektera så suveränt kring elevernas texter som han kan.
Just att han kommer till samma klasser vid två tillfällen ger väldigt mycket mer, tycker jag.
Mycket nöjd lämnade jag av Mårten på stationen i Kävlinge och åkte sen tillbaka till biblioteket och packade bland annat upp en låda med nya böcker. Där fanns glädjande nog två av Mårtens senaste alster, en lättläst bok Den nya mobilen och Isdrottningen som Emelie skrev om här på bubbel. Båda böckerna är redan utlånade.
Det kostar en slant att engagera en författare på det här sättet, men det är värt varenda krona.

Med en kastanj i magen

Majken har blivit skickad till Sankt Älmas hem för vanartiga flickor. Det ligger ute på en ö och är sista anhalten för bråkiga, uppstudsiga flickor som ingen annan i samhället vill eller kan ta hand om. Majken minns inte sina föräldrar och har bott upp på barnhem och i fosterfamiljer sedan hon var 4-5 år, men hennes häftiga humör har gång på gång ställt till det för henne. Hon tänker själv att det är som att hon föddes arg, utan förmåga att hantera ilskan. Gång på gång växer den som en taggig kastanj inom henne och till slut exploderar hon.

På hemmet får hon dela rum med Ebba och Anna-Märta och de blir snabbt vänner, och tur är det inte alla flickor på hemmet är så snälla. Rektorn är inte heller speciellt intresserad av att rehabilitera flickorna, utan använder såväl fysisk som psykisk misshandel vid minste förseelse. Majken får snabbt känna av både isoleringen på vinden och rapp över händerna.

Ebba lockar med Majken ner till stranden en kväll och där träffar hon Ruben, en pojke från fastlandet. Det brukar komma pojkar ut till ön med förhoppning om att vanartig också betyder lösaktig. Majken är rädd att Ruben ska vara som de andra och bara vilja en sak med henne, men hans ögon är snälla och ärliga. När han frågar om hon vill följa med ut nästa kväll för att fiska kräftor så säger hon inte ja, men kan samtidigt inte hålla sig från att gå dit och se om han menade allvar med kräftorna. Hon får sällskap av Anna-Märta. Och det är verkligen bara kräftor, även om han också ser till att de får en stund för sig själva för att prata. Han ser inte på henne som alla andra har gjort under hela hennes uppväxt, han lyssnar, ser henne bortom den där ilskan, och utan att hon vet ordet av så har hon berättat om kastanjen.

Även om det är hårt och strikt på hemmet så finns det också människor som hjälper Majken. Trädgårdsmästaren Evert som lugnar henne när hon får panikattacker till exempel, och prästen på fastlandet som hjälper henne minnas sin mamma och få tillbaka några av de minnen som hon förträngt så länge.

När kastanjer spricker är en riktigt bra bok om ett Sverige där olikhet, otur och en trasslig barndom räckte för att döma ut en människa. Där de institutioner som fanns för att ta hand om utsatta barn och ungdomar oftast tryckte ner dem ännu mer och gjorde en ljus framtid helt omöjlig. Mina googlingar av musik och filmer som nämns och de tidsmarkörer som dyker upp i form av pepitarutiga kjolar, höga hästsvansar och tunna scarfsar säger mig att vi är i början av 50-talet. En tid vi gärna romantiserar, men som var tuff för många

med ideal som var näst intill omöjliga att leva upp till och väldigt snäva ramar för kvinnor.