Värsta bästa nätet - diskussioner i fyran

Dagens barn- och ungdomsgeneration växer upp i ett samhälle där nätet med sociala medier, youtube och snabba faktasökningar är en självklarhet.

Internet ger fantastiska möjligheter till kunskap, kontakt, samarbete och deltagande. Men internet kan också skapa ett förfärligt utanförskap, ge upphov till vidrig mobbing (på distans) och få människor att må riktigt dåligt. Nätet är både bäst och värst!

Näthat och mobbing bland barn och ungdomar är ett stort och tyvärr växande problem i Sverige idag. Många barn mår dåligt och känner sig utanför på grund av händelser som sker på sociala medier. Olika insatser görs för att samtala om och komma åt detta problem. Ett mycket bra grej är att Maria Dufvas bok Värsta bästa nätet i år delas ut gratis ut till alla elever som går i fyran. Det är ett samarbete mellan organisationen Lets make love great again och Bonnier fakta som gör det möjligt att så många elever kan få tillgång till boken gratis. Deras lärare får lärarhandledningen och meningen är att man ska läsa, diskutera och arbeta med dessa frågor i skolan. Men också att boken ska tas hem så att barnen tillsammans med föräldrar och eventuella syskon kan läsa och diskutera boken även hemma.

I går startade vi upp detta arbete med fyrorna på Söderpark. Vi introducerade boken och vi läste inledningen högt för eleverna. Sedan delades klassen in i en killgrupp och en tjejgrupp. Vi började med att diskutera kap 7 i boken "Bara en omgång till - om spelproblematiken". Jag satt med tjejgruppen och diskussioner blev mycket bra. Eleverna tog bland annat upp:
- Skärmtid eller tid med dator/mobil/iPad
- Vem bestämmer över (skärm)tiden hemma?
- Hur hanterar föräldrarna själva skärmtid?
- Att få ont i nacken och ögonen på grund av för mycket tid med iPaden.

Det gick knappt att få stopp på eleverna, de har så mycket att säga om ämnet. De var mycket duktiga på att lyssna på varandra och vips var vår tid slut. Vi hann inte ens börja med de dilemmafrågor (från handledningen) som vi hade förberett.

Diskussionerna kommer att fortsätta i nästa vecka!

En bildroman du inte får missa!

Kanske har du läst "Din tur, Adrian" av Helena Öberg och Kristin Lidström? För några år sedan nominerades de till Augustpriset för sin bok. Nu har de tillsammans skapat en ny bok, "Kattvinden". Det är en bildroman där text varvas med längre bildsekvenser.


Boken börjar med en längre bildsekvens som berättar att någon för många år sedan dog i en flygolycka. Därefter kommer ett längre textavsnitt där vi förflyttas till nutid. Vi får lära känna Manda och hennes farfar. Manda bor med sin mamma på farfars kontor sedan Mandas pappa försvann. Det måste alltid vara städat och fint där och när farfar arbetar måste de vara alldeles tysta.


En dag, strax före sportlovet, säger farfar att Manda ska få jobba med honom på lovet och tjäna pengar. Farfar är mäklare och har fått i uppdrag att sälja ett värdefullt kråkslott, Villa Bellevue. Det händer märkliga saker på slottet och med tiden växer en berättelse fram om slottet och de människor som levde där under andra världskriget. Det visar sig att personen som dog i flygolyckan och farfar är en del av slottets historia.


Det här är en väldigt bra bok, så bra att jag sträckläste den. Jag tycker om bokens upplägg med text- och bildavsnitt. Illustrationerna är vackra och berättelsen fängslande. Boken passar att läsa från cirka elva år.

Den osynliga gästen

Idag tog jag med en ny bok hem för att läsa för min ständiga testgrupp, Alma 7 år och Edith 4,5. Den här gången var det dags för en av de nya muminböckerna Mumintrollen och den osynliga gästen. Jag gjorde misstaget att börja med att titta på kartan över Mumindalen och peka ut lite olika ställen (jag älskar kartor i böcker!) och sedan läsa presentationen av bokens karaktärer. 4-åringen knorrade och undrade förtörnad om jag aldrig skulle börja läsa på riktigt och visa "de fina bilderna". Jag undrade hur det här skulle gå...

Men sen började jag faktisk läsa och vi fastnade alla tre för historien om den lilla flickan Ninni som blivit så illa behandlad att hon bleknat och till slut blivit helt osynlig. En regnig höstkväll kommer Too-ticki med henne till Muminfamiljen för att de ska ta hand om henne så att hon blir synlig igen. Något som visar sig svårare än de trott, trots att Muminmamman tar till alla knep hon kan och till och med kokar sin mormors hemliga huskur som ska hjälpa "Ifall ens bekanta blir dimmiga och svåra att se". På morgonen har det dykt upp ett par tassar, men inget mer. Kanske hjälper det inte att Lilla My är hånfull och bråkig mot stackars Ninni, som är så rädd för allt och alla. Med hjälp av Muminmammans tålamod, Muminpappans lugn, Mumintrollets nyfikenhet och kanske lite för att Lilla My är så bitsk och visar ett annat sätt att vara så kommer sakta med säkert mer och mer av Ninni fram ur dimmorna. Till slut är det bara ett huvud som saknas, men där verkar det ta stopp. Trots att tiden går får familjen inte se hur Ninni ser ut och Muminmamman konstaterar enkelt att "Folk har väl klarat sig utan huvud förut." och så är det inte mycket mer med det.


Jag måste ju erkänna att jag inte läst originalet, vilket väl i stort sett är att häda i bibliotekariekretsar, så jag kan inte jämföra hur väl bilderboken följer novellen, men som bilderbok sett så är den väldigt fin. Och min referensgrupp håller med. Ja, förutom de där tråkiga sidorna längst fram då förstås... Bilderna är tecknade av Filippa Widlund med Tove Janssons bildspråk för ögonen. Visst syns det att det är modernare teknik inblandad, konturstrecken är tjockare, detaljerna kanske lite färre, men jag köper det som en Muminbok ändå. Cecilia Davidssons språk funkar fint för målgruppen och berättelsen är enkel nog för att även 4-åringen ska gilla det och hänga med, men utan att bli barnslig för 7-åringen. En fin balansgång det där.
På Litteralund lyssnade jag på ett samtal om översättningar där Alex Haridi pratade om hur det var när han "översatte" en annan av Tove Janssons noveller till en bilderbok (jag skrev om det samtalet för några veckor sedan, fast då med fokus på hans manus till Störst av allt), och vilket jobb det är att på ett sätt behålla stämningen, ansatsen, innehållet och samtidigt göra om texten helt och hållet för att passa en annan målgrupp och ett annat format. Det är stor respekt att lyckas med det.


Boken är tyvärr lite för lång för att passa när jag har högläsning för f-klasser och ettor på biblioteket, men jag ska definitivt försöka prångla ut den till lärarna som kanske kan läsa den i två sittningar. Den går att få in i flera olika teman, jag tänker höst, värdegrund, mänskliga rättigheter/barnkonventionen, och den är klart värd att läsa. Imorgon får den åka tillbaka till jobbet, men jag misstänker att den otåliga 4-åringen kommer att fråga efter den igen. Och igen. Och igen...

Och nu blir det lite obekvämt - sista föreläsningen om källkritik

Sist ut på källkritikskonferensen var kriminologen Nina Rung som pratade under rubriken Normer, övergrepp och prevention i skolans värld - och hur det hänger ihop med källkritik. Jag har följt Rung på instagram ungefär sedan #metoo drog igång för ett och ett halvt år sedan och var väldigt peppad på att höra henne live. Hennes föredrag skulle visa sig landa som en knytnäve i magen. Hon mjukstartade med lite bilder, inga nyheter direkt, men en påminnelse av vilka budskap våra barn matas med dagligdags.

Jajemensan, det här är vad våra femåringar ska leva upp till. Starka, kaxiga pojkar och passiva, lite flirtiga flickor. Vi pratar även olika till flickor och pojkar, enligt undersökningar på förskolor. Pojkar får kommandon, och svarar på samma korthuggna sätt. De ska "Upp igen!" om de trillar och förväntas inte gråta. Med flickor talar vi hela meningar, vi tröstar och omhuldar dem på ett helt annat sätt och pratar om hur saker känns. Genom att säga till flickor att "pojkar är sådär" om de retas, "han är säkert kär i dig" när han tafsar, eller "han menar inget illa" om han säger något elakt, så lär vi också både flickor och pojkar att våld och kärlek hör ihop. Flickor får vänja sig vid att deras kroppsliga integritet kränks, och pojkar vänjer sig vid att göra vad de har lust med.

Rung pratade en lång stund om riskfyllda killnormer. Hur pojkar/killar/män aldrig får sina känslor bekräftade, utan bedöms utifrån sina prestationer. Många män kan inte prata om sina känslor, kan inte uttrycka vad de känner, eftersom de aldrig fått träna.

Det är också en ständig ansträngning att visa att man finns, att allt är lugnt. Män ska kunna ta en glirning och ögonblickligen kunna ge igen med samma mynt, eller värre.

Rung visade upp omslag av några stora magasin för kvinnor och män. På Cosmopolitan och Vanity fair visar halvnakna kvinnor upp vad Rung kallar "knullbarhet", dvs att de är snygga, sexiga, passivt väntande. På framsidorna till King och Café kavlar männen upp sina skjortärmar redo att börja jobba. Men det märkliga i allt detta är att när det kommer till kvinnors kroppar blir de handlingskraftiga männen helt handlingsförlamade och det är kvinnans fel att mannen våldtar. "Hon hade kort kjol.", "Hon 'bad' om det."

Här är några exempel på fullkomligt vidrig reklam som normaliserar våldtäkt, visar att kvinnors kroppar är till för män och helt vanligt legitimerar män att tappa kontrollen om de ser lite hud. Den här typen av bilder måste diskuteras och analyseras. Vad vill de egentligen? Vilken bild ger de av kvinnor och män och är det bilden av en verklighet vi vill leva i?

Sen kom Rung in på de riktigt tunga bitarna, om våldtäkt och övergrepp på barn. Om hur porren påverkar män till allt grövre övergrepp, eftersom de matats med att sex innehåller våld, stryptag, gaging och framförallt INGET samtycke. Detta är något som måste diskuteras i skolan eftersom allt yngre pojkar tittar på porr och de tittar allt mer. Samtidigt behöver vi prata om den våldtäktsutsatta. Visa på att det inte finns ett (rätt) sätt att reagera efter ett övergrepp, det finns ingen relevans i vad offret hade på sig, vad hon gjorde eller inte gjorde. Det vi har är en pojke eller man som valde att våldta, och en person som blev utsatt för det och som behöver hjälp att hantera det trauma som detta innebär. Lägg skulden där den hör hemma.

Vi hann också få ta del av en läskig bild på vad som händer i hjärnan på barn som utsätts för våld eller övergrepp. I de svarta delarna finns ingen verksamhet. Symtomen är koncentrationssvårigheter, bristande impulskontroll, att korttidsminnet inte levererar till långtidsminnet osv. Ett tips var att fråga hur barnen egentligen har det istället för att göra en adhd-utredning, eftersom det finns risk för felaktiga diagnoser. Och missade missförhållanden!

Inga lätta frågor, jobbiga diskussioner att ta. Rung avslutade med några peppiga tips.

- Vem är du? Hur pratar du? Använd ord och begrepp som du är bekväm med.

- Prata om det - kunskap är makt att förändra!

- Hur hjälper vi barn att förstå bilder och reklam?

- Hur hjälper vi barn att kritiskt förhålla sig till personer eller fenomen på nätet?

- Bemötande - öppet och nyfiket! Ha frågorna - inte svaren!

- Förvalta förtroendet om barnen kommer till dig!

- Involvera barnen

- Agera vid oro och våga fråga!

- Anmäl!

Nina Rung var en av initiativtagarna till knytblusmanifestationen förra våren efter att dåvarande akademiledamoten Sara Danius tvingats bort från sin position som ständig sekreterare. Hon har jobbat inom polisen med frågor som rör barns och kvinnors utsatthet för våld i hemmet och sexuella övergrepp och hon har tillsammans med sin man startat föreningen Huskurage som syftar till att stärka grannars mod att fråga och ringa på när man misstänker att någon i huset utsätts för våld i en nära relation. Följ henne på Instagram och bli lite lagom arg och uppeldad och läs mer om Huskurage.

Hugo Ewald sätter fokus på källkritik

Som Lena skrev i ett tidigare inlägg så tillbringade vi torsdagen på källkritikskonferens. Det var intressant att lyssna på personer från andra discipliner tala om källkritik från sina perspektiv. Det satte mitt jobb och kämpande med de här frågorna i skolan i ett lite annat ljus. Vi är fler som reflekterar över vad som händer i samhället om vi blir för lite, eller för mycket, källkritiska. Behöver påminnas om det ibland.
I det här inlägget tänkte jag försöka ge en liten inblick i Hugo Ewalds föredrag, men först måste jag bara hålla med Lena om att en av de absolut viktigaste poängerna under hela dagen var det som Åsa Wikfors sa om att sanningen inte nödvändigtvis, eller snarare väldigt sällan, ligger mitt emellan två polariserade påståenden. Ofta finns det faktiskt ett påstående som är sant, och ett annat som inte är det. Om vi tror att sanningen är däremellan är vi snart ute på väldigt hal is.


Hugo Ewald jobbade tidigare på Metro med Viralgranskaren och är nu faktaredaktör på Dagens Nyheter. Ett väldigt viktigt jobb, eftersom vi gärna vill kunna tro det som står i våra stora dagstidningar - tillbaka till det där med källtillit som Lena skrev om. Ewald är extremt kunnig i dessa frågor, men han pratade i 190 knyck och att få med allt han sa under sina 90 minuter på några rader är helt omöjligt.
Ewald började med att reflektera lite över begreppet "fake news" som används ganska frekvent. Han pratar hellre om falska påståenden, eftersom allt felaktigt innehåll på nätet inte är "news" och allt inte heller är "fake". Det kan till exempel vara ärliga misstag, missförstånd eller bara vinklade texter. Det finns en glidande skala från ren satir, vars syfte inte är att lura människor utan att underhålla med en twist, till helt fabricerade påståenden och texter var enda syfte är att få oss att tro något som inte stämmer.
Ewald påminde också om att det här att sprida falska påståenden inte är något nytt, det har bara blivit så mycket lättare i och med internet och sociala medier. Vissa frågor får en enorm spridning på sociala medier och då hakar ibland gammelmedia på, utan att ordentligt kolla sanningshalten först. Ewald pratade en hel del om Facebooks betydelse för att sprida olika politiska budskap. Till exempel menar han att det numera är betydligt mindre helt påhittat innehåll, men desto mer vinklat och propagerande budskap, vilket kan vara svårt att skilja från fakta.
Vad ska vi göra då?
Det handlar såklart om att läsa hela artikeln, om artikeln länkar tillbaka till en annan källa - läs den, länkar den i sin tur - gå vidare tills du hittar ursprungskällan. Finns det direktcitat i texten är det bättre än om det bara hänvisas till att X och Y sa si eller så? Är texten aktuell eller gammal? Hur verkar andra artiklar på samma sida och ser webbplatsen generellt trovärdig ut med tidsangivelser osv? Har andra medier plockat upp nyheten och skrivit om den? Om inte finns anledning att vara misstänksam.
Ewald visade också en mängd sätt att kontrollera både bilders och filmers ursprung och visade även hur man kan undersöka sponsrade inlägg som fungerar som annonser  - vem har gjort den, vilken är målgruppen, vad kostade den mm.
Kolla gärna in fler tips och trix på Viralgranskarens webbplats.

Ny piratserie av Mårten Melin

Ibland känner jag att det saknas en kategori böcker för lågstadiet, de mellan Börja läsa-böckerna och kapitelböcker som ofta har ganska litet typsnitt. Det är en klurig nivå, men så viktig. Barnen har knäckt läskoden, tar sig genom böcker som Klass 1b och Kim & Lina utan större problem och nu behöver de peppas för att fortsätta utvecklas. En del tycker att de kan läsa och alltså inte behöver träna mer, andra vill men hejdas av att böckerna plötsligt känns övermäktiga. Här tycker jag att Mårten Melins nya bok Kapten Kidds skattkarta är en fantastiskt exempel. Det är en kapitelbok på ca 100 sidor, men marginalerna är breda, typsnittet stort och det är inte mer än 13 rader per sida. Texten lättas dessutom upp både av små vinjettbilder och stora bilder och en och annan helsidesbild. Men innehållet då?! Jodå, det är också bra. Spännande och lockande.

Kapten Kidds skattkarta handlar om den föräldralösa Anne som jobbar på ett värdshus. Till Svarta galten kommer ofta pirater och busar, och det är inte saft i deras glas. Ibland går det vilt till. En kväll sitter några pirater och spelar kort vid ett bord och en av dem är havets fasa, piratkaptenen Mary Sweet. Mary spelar pengarna av sina motståndare och när de inte har ett endaste mynt kvar att spela om erbjuds hon den legendariska Kapten Kidds skattkarta. Mary får osannolikt bra kort och vinner kartan, men slagsmål bryter ut när hennes motståndare påstår att hon fuskat. Anne lyckas hjälpa Mary som hamnar i knipa och som tack blir hon erbjuden jobb som skeppspiga på Marys skepp. Efter lite tvekan bestämmer sig Anne för att tacka ja till erbjudandet, och redan nästa dag är hon på väg ut till havs.

Men Anne hörde något på värdshuset kvällen innan som får henne att misstänka att någon följer efter båten, någon som själv vill roffa åt sig skatten. Dessutom kommer de till farliga vatten, där sjöjungfrur sägs locka till sig människor för att dränka dem och äta upp dem. Det blir ett riktigt äventyr för Anne.

Bilderna är ritade av Johanna Kristiansson som har samarbetat med Melin även i serien som börjar med Vampyrjakt! och som illustrerat en mängd andra författares böcker.

Jag undrar lite om (och misstänker starkt att) hon medvetet gjorde piraten Edward le Grand så lik sin namne med efternamnet Blom. Även om det nog går ganska många barn förbi, så fnissade jag åt det medan jag läste.

På förlaget webbplats läser jag mig till att det är planerat en hel serie om Anne, eller Jolly Anne som hon kommer att kallas. Det ser jag fram emot. Spännande böcker om en smart och snabbtänkt tjej kan vi väl inte få för många av, tänker jag.

 

Bild från Edward Bloms Instagram

Källkritik i fokus

Bibliotekarier jobbar mycket med källkritik och går många fortbildningar i ämnet. Jag vågar påstå att vi kan en del om detta , men den 2 maj var jag och Emelie på konferensen "Källkritik i fokus", som anordnades av Skolporten i Stockholm. Här "angrips" ämnet från ett lite annat perspektiv än det som vi  bibliotekarier är vana vid. Den första föreläsaren heter Johan Waara och är psykolog och forskare. Hans utgångspunkt är att vi aldrig kan räkna bort våra känslor, vår psykologi vid källkritik. Vi kan tro oss duktiga på källkritik, på att stå emot, att vara kritiska, men faktum är att vi människor är väldigt lättpåverkade varelser.

Mycket av samlad information på nätet, filmer, "nyheter" osv är idag en blandning av tyckande och fakta. Då blir det ännu svårare att stå emot och att analysera och bena ut vad som är vad.
Johan Waara tar som exempel några av de dokumentärer, som visats nyligen, t ex dokumentären om Michael Jackson, om R Kelly och om Josefin Nilsson. Han menar, utan att ifrågasätta, om det är sant eller inte, är dessa dokumentärer gjorda så att de väldigt starkt appellerar till våra känslor. När vi dessutom får en tung förstärkning av kommentarer runt innehållet i sociala medier, är det nästan omöjligt för oss att "inte dras med".
Fakta och tyckande blandas ihop återigen och vi kommer i affekt.
Vi människor får då också svårare att se hur saker och ting hänger ihop, vi ser förenklade samband, istället för hur saker och ting egentligen hänger ihop.

Johan Waara talar också om "self serving bias", dvs att vi tillskriver oss själva eller "vår" grupp alla positiva egenskaper och " alla andra" de negativa. Dvs vi kommer hela tiden att anse att fakta/data som kommer från "mig " är viktigast och har  lättare avfärda "de andra". Detta leder bla till filterbubblor.

Vad är då "vaccinationen" mot detta?  Förkunskaper, tänka till ett varv till, skaffa sig perspektiv och varför inte gå till vetenskapen och kolla metastudier. Låter enkelt, men tål att upprepas om och om igen.

Åsa Wikfors, professor i filosofi, talar sedan om "Källtillit och källkritik i postsanningens tid"
Detta är källkritik ur ett filosofiskt perspektiv. Hon menar att vi lever i en "postsanning", som karakteriseras av : ett splittrat medielandskap, stor spridning av desinformation, polarisering och grupptänkande och antipatier och sjunkande tillit.

Hon menar att vi måste tänka på att desinformation får konsekvenser och att vara medvetna om att det är farligt att slå ifrån oss tillgänglig kunskap. Vi bör fråga oss om vi har goda skäl att tro på det vi läser . t ex på sociala medier, ur just det här perspektivet. Att faktiskt dela och sprida desinformation kan leda till sjunkande tillit för samhället. Och tillit är det som håller ihop vårt samhälle ytterst.

Vad kan vi göra för att motverka detta? Lära människor(våra elever) att trovärdighet är viktigt, ge dem kunskap om medier och inte bara sociala medier, utan även etablerade, seriösa nyhetsmedier, bedöma källor både på djupet och horisontellt, dvs flera av varandra oberoende källor.

Mycket viktigt: Lär eleverna att det inte finns några skäl att tro att sanningen ligger mittemellan två polariserande sidor. Att välja det expertgranskade, här nämner hon NE, som källa och inte subjektiva ytterlighetsperspektiv. Ett boktips är "Tro på sanningen" av Timothy Snyder.