Barn och ungas medievanor

Statens medieråd publicerade nyligen sin rapport om barn och ungas medieanvändning, "Ungar och medier 2019". Det är mycket intressant läsning, då du får inblick i hur mycket tid de olika åldersgrupperna lägger på olika medier. En del behandlar ungas användning och tillit till nyhetsmedier och här finns en del att arbeta med, inte minst då det visade sig att socioekonomiska och demografiska förutsättningar gör stor skillnad.

Det som är ledsamt, men inte helt oväntat, är att läsningen av fysiska böcker får stryka på foten till förmån för andra aktiviteter.
I åldersgruppen 9-12 år uppger 22 %  att de läser varje dag (31% 2012, 26% 2017) och 6% uppger att de  lyssnar på ljudbok.
I åldersgruppen 12-16 år är läsningen ännu lägre, bara 11 % uppger att de läser varje dag
(20% 2012, 11% 2017) och 3 % uppger att de lyssnar på ljudbok.

Detta innebär enligt rapporten inte att barn och unga inte läser, men de läser andra texter än tryckta böcker. 

Läs gärna rapporten i sin helhet, du kan ladda ner den genom att klicka på länken Ungar och medier 2019

Och nu blir det lite obekvämt - sista föreläsningen om källkritik

Sist ut på källkritikskonferensen var kriminologen Nina Rung som pratade under rubriken Normer, övergrepp och prevention i skolans värld - och hur det hänger ihop med källkritik. Jag har följt Rung på instagram ungefär sedan #metoo drog igång för ett och ett halvt år sedan och var väldigt peppad på att höra henne live. Hennes föredrag skulle visa sig landa som en knytnäve i magen. Hon mjukstartade med lite bilder, inga nyheter direkt, men en påminnelse av vilka budskap våra barn matas med dagligdags.

Jajemensan, det här är vad våra femåringar ska leva upp till. Starka, kaxiga pojkar och passiva, lite flirtiga flickor. Vi pratar även olika till flickor och pojkar, enligt undersökningar på förskolor. Pojkar får kommandon, och svarar på samma korthuggna sätt. De ska "Upp igen!" om de trillar och förväntas inte gråta. Med flickor talar vi hela meningar, vi tröstar och omhuldar dem på ett helt annat sätt och pratar om hur saker känns. Genom att säga till flickor att "pojkar är sådär" om de retas, "han är säkert kär i dig" när han tafsar, eller "han menar inget illa" om han säger något elakt, så lär vi också både flickor och pojkar att våld och kärlek hör ihop. Flickor får vänja sig vid att deras kroppsliga integritet kränks, och pojkar vänjer sig vid att göra vad de har lust med.

Rung pratade en lång stund om riskfyllda killnormer. Hur pojkar/killar/män aldrig får sina känslor bekräftade, utan bedöms utifrån sina prestationer. Många män kan inte prata om sina känslor, kan inte uttrycka vad de känner, eftersom de aldrig fått träna.

Det är också en ständig ansträngning att visa att man finns, att allt är lugnt. Män ska kunna ta en glirning och ögonblickligen kunna ge igen med samma mynt, eller värre.

Rung visade upp omslag av några stora magasin för kvinnor och män. På Cosmopolitan och Vanity fair visar halvnakna kvinnor upp vad Rung kallar "knullbarhet", dvs att de är snygga, sexiga, passivt väntande. På framsidorna till King och Café kavlar männen upp sina skjortärmar redo att börja jobba. Men det märkliga i allt detta är att när det kommer till kvinnors kroppar blir de handlingskraftiga männen helt handlingsförlamade och det är kvinnans fel att mannen våldtar. "Hon hade kort kjol.", "Hon 'bad' om det."

Här är några exempel på fullkomligt vidrig reklam som normaliserar våldtäkt, visar att kvinnors kroppar är till för män och helt vanligt legitimerar män att tappa kontrollen om de ser lite hud. Den här typen av bilder måste diskuteras och analyseras. Vad vill de egentligen? Vilken bild ger de av kvinnor och män och är det bilden av en verklighet vi vill leva i?

Sen kom Rung in på de riktigt tunga bitarna, om våldtäkt och övergrepp på barn. Om hur porren påverkar män till allt grövre övergrepp, eftersom de matats med att sex innehåller våld, stryptag, gaging och framförallt INGET samtycke. Detta är något som måste diskuteras i skolan eftersom allt yngre pojkar tittar på porr och de tittar allt mer. Samtidigt behöver vi prata om den våldtäktsutsatta. Visa på att det inte finns ett (rätt) sätt att reagera efter ett övergrepp, det finns ingen relevans i vad offret hade på sig, vad hon gjorde eller inte gjorde. Det vi har är en pojke eller man som valde att våldta, och en person som blev utsatt för det och som behöver hjälp att hantera det trauma som detta innebär. Lägg skulden där den hör hemma.

Vi hann också få ta del av en läskig bild på vad som händer i hjärnan på barn som utsätts för våld eller övergrepp. I de svarta delarna finns ingen verksamhet. Symtomen är koncentrationssvårigheter, bristande impulskontroll, att korttidsminnet inte levererar till långtidsminnet osv. Ett tips var att fråga hur barnen egentligen har det istället för att göra en adhd-utredning, eftersom det finns risk för felaktiga diagnoser. Och missade missförhållanden!

Inga lätta frågor, jobbiga diskussioner att ta. Rung avslutade med några peppiga tips.

- Vem är du? Hur pratar du? Använd ord och begrepp som du är bekväm med.

- Prata om det - kunskap är makt att förändra!

- Hur hjälper vi barn att förstå bilder och reklam?

- Hur hjälper vi barn att kritiskt förhålla sig till personer eller fenomen på nätet?

- Bemötande - öppet och nyfiket! Ha frågorna - inte svaren!

- Förvalta förtroendet om barnen kommer till dig!

- Involvera barnen

- Agera vid oro och våga fråga!

- Anmäl!

Nina Rung var en av initiativtagarna till knytblusmanifestationen förra våren efter att dåvarande akademiledamoten Sara Danius tvingats bort från sin position som ständig sekreterare. Hon har jobbat inom polisen med frågor som rör barns och kvinnors utsatthet för våld i hemmet och sexuella övergrepp och hon har tillsammans med sin man startat föreningen Huskurage som syftar till att stärka grannars mod att fråga och ringa på när man misstänker att någon i huset utsätts för våld i en nära relation. Följ henne på Instagram och bli lite lagom arg och uppeldad och läs mer om Huskurage.

Hugo Ewald sätter fokus på källkritik

Som Lena skrev i ett tidigare inlägg så tillbringade vi torsdagen på källkritikskonferens. Det var intressant att lyssna på personer från andra discipliner tala om källkritik från sina perspektiv. Det satte mitt jobb och kämpande med de här frågorna i skolan i ett lite annat ljus. Vi är fler som reflekterar över vad som händer i samhället om vi blir för lite, eller för mycket, källkritiska. Behöver påminnas om det ibland.
I det här inlägget tänkte jag försöka ge en liten inblick i Hugo Ewalds föredrag, men först måste jag bara hålla med Lena om att en av de absolut viktigaste poängerna under hela dagen var det som Åsa Wikfors sa om att sanningen inte nödvändigtvis, eller snarare väldigt sällan, ligger mitt emellan två polariserade påståenden. Ofta finns det faktiskt ett påstående som är sant, och ett annat som inte är det. Om vi tror att sanningen är däremellan är vi snart ute på väldigt hal is.


Hugo Ewald jobbade tidigare på Metro med Viralgranskaren och är nu faktaredaktör på Dagens Nyheter. Ett väldigt viktigt jobb, eftersom vi gärna vill kunna tro det som står i våra stora dagstidningar - tillbaka till det där med källtillit som Lena skrev om. Ewald är extremt kunnig i dessa frågor, men han pratade i 190 knyck och att få med allt han sa under sina 90 minuter på några rader är helt omöjligt.
Ewald började med att reflektera lite över begreppet "fake news" som används ganska frekvent. Han pratar hellre om falska påståenden, eftersom allt felaktigt innehåll på nätet inte är "news" och allt inte heller är "fake". Det kan till exempel vara ärliga misstag, missförstånd eller bara vinklade texter. Det finns en glidande skala från ren satir, vars syfte inte är att lura människor utan att underhålla med en twist, till helt fabricerade påståenden och texter var enda syfte är att få oss att tro något som inte stämmer.
Ewald påminde också om att det här att sprida falska påståenden inte är något nytt, det har bara blivit så mycket lättare i och med internet och sociala medier. Vissa frågor får en enorm spridning på sociala medier och då hakar ibland gammelmedia på, utan att ordentligt kolla sanningshalten först. Ewald pratade en hel del om Facebooks betydelse för att sprida olika politiska budskap. Till exempel menar han att det numera är betydligt mindre helt påhittat innehåll, men desto mer vinklat och propagerande budskap, vilket kan vara svårt att skilja från fakta.
Vad ska vi göra då?
Det handlar såklart om att läsa hela artikeln, om artikeln länkar tillbaka till en annan källa - läs den, länkar den i sin tur - gå vidare tills du hittar ursprungskällan. Finns det direktcitat i texten är det bättre än om det bara hänvisas till att X och Y sa si eller så? Är texten aktuell eller gammal? Hur verkar andra artiklar på samma sida och ser webbplatsen generellt trovärdig ut med tidsangivelser osv? Har andra medier plockat upp nyheten och skrivit om den? Om inte finns anledning att vara misstänksam.
Ewald visade också en mängd sätt att kontrollera både bilders och filmers ursprung och visade även hur man kan undersöka sponsrade inlägg som fungerar som annonser  - vem har gjort den, vilken är målgruppen, vad kostade den mm.
Kolla gärna in fler tips och trix på Viralgranskarens webbplats.

Källkritik i fokus

Bibliotekarier jobbar mycket med källkritik och går många fortbildningar i ämnet. Jag vågar påstå att vi kan en del om detta , men den 2 maj var jag och Emelie på konferensen "Källkritik i fokus", som anordnades av Skolporten i Stockholm. Här "angrips" ämnet från ett lite annat perspektiv än det som vi  bibliotekarier är vana vid. Den första föreläsaren heter Johan Waara och är psykolog och forskare. Hans utgångspunkt är att vi aldrig kan räkna bort våra känslor, vår psykologi vid källkritik. Vi kan tro oss duktiga på källkritik, på att stå emot, att vara kritiska, men faktum är att vi människor är väldigt lättpåverkade varelser.

Mycket av samlad information på nätet, filmer, "nyheter" osv är idag en blandning av tyckande och fakta. Då blir det ännu svårare att stå emot och att analysera och bena ut vad som är vad.
Johan Waara tar som exempel några av de dokumentärer, som visats nyligen, t ex dokumentären om Michael Jackson, om R Kelly och om Josefin Nilsson. Han menar, utan att ifrågasätta, om det är sant eller inte, är dessa dokumentärer gjorda så att de väldigt starkt appellerar till våra känslor. När vi dessutom får en tung förstärkning av kommentarer runt innehållet i sociala medier, är det nästan omöjligt för oss att "inte dras med".
Fakta och tyckande blandas ihop återigen och vi kommer i affekt.
Vi människor får då också svårare att se hur saker och ting hänger ihop, vi ser förenklade samband, istället för hur saker och ting egentligen hänger ihop.

Johan Waara talar också om "self serving bias", dvs att vi tillskriver oss själva eller "vår" grupp alla positiva egenskaper och " alla andra" de negativa. Dvs vi kommer hela tiden att anse att fakta/data som kommer från "mig " är viktigast och har  lättare avfärda "de andra". Detta leder bla till filterbubblor.

Vad är då "vaccinationen" mot detta?  Förkunskaper, tänka till ett varv till, skaffa sig perspektiv och varför inte gå till vetenskapen och kolla metastudier. Låter enkelt, men tål att upprepas om och om igen.

Åsa Wikfors, professor i filosofi, talar sedan om "Källtillit och källkritik i postsanningens tid"
Detta är källkritik ur ett filosofiskt perspektiv. Hon menar att vi lever i en "postsanning", som karakteriseras av : ett splittrat medielandskap, stor spridning av desinformation, polarisering och grupptänkande och antipatier och sjunkande tillit.

Hon menar att vi måste tänka på att desinformation får konsekvenser och att vara medvetna om att det är farligt att slå ifrån oss tillgänglig kunskap. Vi bör fråga oss om vi har goda skäl att tro på det vi läser . t ex på sociala medier, ur just det här perspektivet. Att faktiskt dela och sprida desinformation kan leda till sjunkande tillit för samhället. Och tillit är det som håller ihop vårt samhälle ytterst.

Vad kan vi göra för att motverka detta? Lära människor(våra elever) att trovärdighet är viktigt, ge dem kunskap om medier och inte bara sociala medier, utan även etablerade, seriösa nyhetsmedier, bedöma källor både på djupet och horisontellt, dvs flera av varandra oberoende källor.

Mycket viktigt: Lär eleverna att det inte finns några skäl att tro att sanningen ligger mittemellan två polariserande sidor. Att välja det expertgranskade, här nämner hon NE, som källa och inte subjektiva ytterlighetsperspektiv. Ett boktips är "Tro på sanningen" av Timothy Snyder.

Ja skiter i att det är fejk!

Vi är alla bekanta med så kallade klintbergare, det vill säga vandringssägner som dyker upp med jämna mellanrum. Bengt af Klintberg har under många år samlat på den här typen av berättelser och gett ut dem i bokform i ex. Råttan i pizzan och Glitterspray.
Jack Werner inleder sin bok med en hyllning till Klintbergs arbete och menar att det är egentligen han som borde ha gett ut Werners bok. Den har en lång titel och börjar med ett citat, "Ja skiter i att det är fejk, det är för jävligt ändå" med undertiteln Om myter på nätet, fejkade berättelser och vikten av källkritik.
Jack Werner är journalist och var en av dem som startade Viralgranskaren i tidningen Metro. Han står även bakom den mycket populära Creepypodden som sänds i Sveriges Radio P3.
I boken finns ett fyrtiotal berättelser som har publicerats på Internet, alla osanna. En slags moderna vandringssägner, med den skillnaden att de sprids så oändligt mycket snabbare och når på kort tid många fler individer. Det är berättelser där människor vill vilseleda av olika orsaker, politiska, rasistiska, falsk eller stulen identitet eller ryktesspridning av andra skäl.
I boken redogör Werner för berättelsen och för sen ett resonemang om hur den spritts, varför och hur han avslöjat den som osann. Det är mycket intressant läsning och en utmärkt lektion i källkritik. Sist i boken finns 10 tips när en ska granska uppgifter som sprids via Internet.
Jag läste boken med stor behållning, både som underhållning och som "lärobok".

Källkritik för de yngre

Jag är inne i skolans ettor och jobbar med källkritik för tillfället. De jobbar just nu med vårblommor och jag hakar helt enkelt på. Hela tiden följer vi modellen att jag visar, vi provar tillsammans och sedan gör de samma sak i sina grupper.
Första uppgiften är att skilja ut vad som är fakta och vad som är en åsikt i de texter de får om sin blomma. En uppgift som inte är helt lätt i alla grupper utan kräver en del resonerande. Det går till slut och då tar nästa uppgift vid. Att kolla om den fakta som finns i texten verkligen stämmer. Det gäller helt enkelt att jämföra med andra texter. Det är betydligt enklare.
Tredje uppgiften blir att leta upp en bild som de får lov att använda och dela. Allt det här hinner vi inte på en lektion utan jag återkommer till klasserna vid flera tillfällen. Till sist är allt på plats och grupperna kan visa upp fina bilder på sina blommor och läsa upp sina noga kollade faktatexter för sina kamrater.
Förutom källkritik blir det en bra övning i att samarbeta och att redovisa för sina kamrater.
Populäraste boken på bibblan när klasserna kommer och lånar är nu Första floran och även andra böcker om blommor.

Att välja rätt källor

Just nu är jag ute i skolans fyror och talar om källkritik. Tillsammans med klassens lärare har vi bestämt inom vilket område undervisningen ska ske. Det har slumpat sig så att det är i tre helt olika teman som jag möter klasserna.I den första fyran kom jag in precis i början av deras tema om medeltiden. I nästa klass blir det en bit in i deras tema när de ska börja jämföra olika däggdjurs egenskaper och i den tredje klassen kommer det att handla om kemi.



Fast det vi talar om och gemensamt provar är egentligen precis detsamma i alla tre klasserna.
- Vad ska du tänka på när du väljer en analog källa? När och hur använder du innehållsförteckning och register.
- Vad måste du du tänka på när du letar information på Internet? Smarta sökord.
Det här för vi en diskussion kring och provar gemensamt några gånger.
Vid nästa tillfälle har jag letat upp ett antal källor som eleverna granskar i par. Uppgiften är att välja ut de bästa källorna som passar deras arbeten och är på rätt nivå. Det är engagerade elever som griper sig an uppgiften.
Till sist summerar vi tillsammans och vi kan konstatera att eleverna kommit ännu en bit på sin väg till att bli söksmarta och källkritiska. 

Temavecka MIK

Under vecka 39 har Nyvångsskolan temavecka MIK .MIK står för Medie -och Informationskunnighet. Temaveckan har som syfte att alla skall komma igång och jobba med MIK och arbetet skall naturligtvis fortsätta även efter v 39.
I våras fick jag som är bibliotekarie i uppdrag av Camilla, vår rektor att i samråd med pedagogerna, ta fram en MIK plan för skolan. Vi hade som utgångspunkt Skönadalskolans MIK plan, som redan
funnits några år. I början av terminen var Nyvångsskolans plan klar att presenteras för hela skolan. Jag hade i samråd med pedagogerna och Camilla omarbetat planen, så att den skulle passa Nyvång och även lagt till en  del nya länkar och lektionstips.

Denna veckan har planen provats i praktiken. Alla årskurser hittar tips på lektioner att jobba med inom bild/film, sociala medier och informationssökning/källkritik. Som övergripande "tema" har vi haft "De fem superfrågorna" Vad, Vem, Hur, När, Varför, med vilka man kommer långt om man vill undersöka trovärdigheten hos en källa.

De som vill har kunnat boka mig för lektioner och det är ju något vi kommer att fortsätta med naturligtvis.

Källspanarna(Gleerups förlag), är ett material vi jobbat mycket med under veckan. Det är ett mycket heltäckande material med mängder av färdiga lektionstips och kopieringsmaterial.

I foajén kör vi filmen "Hajen som blev viral", om vad som kan hända om man delar okritiskt.

I nästa vecka hoppas vi att en del av det som klasserna jobbat med skall presenteras på skärmar eller på vår monitor.

Källlkritik med Källspanarna

En av mina svagare sidor som skolbibliotekarie är kanske den viktigaste. I en tid när vem som helst kan påstå vad som helst och få spridning över hela jordklotet på några timmar är källkritik livsviktigt. Jag har många gånger lovat bot och bättring, men den här gången hoppas jag verkligen kunna leva upp till det. Inspirerad av min kollega Ninni har jag köpt ett material som heter Källkritik med Källspanarna. Det innehåller lektionsupplägg och kopieringsunderlag för källkritikslektioner från F-klass upp till årskurs 6. Materielet utgår från ett specifikt tema för varje år och innehåller boktips, metod, utvärdering och allt som en osäker person kan tänkas behöva.

Materialet presenterar de små figurerna Källspanarna; Vad, Vem, När, Hur, Varför och Jämför som hjälper till att visa hur en bör ta sig an faktainhämtning. Varje tema är 7 lektioner långt och presenterar Källspanarna en i taget, men vissa av lektionerna går snabbt medan andra tar lite mer tid i anspråk. Jag har kollat noga på Tema bondgården för förskoleklass och känner att det absolut skulle vara roligt att jobba med detta tillsammans med lärarna. Jag måste bara få dem med mig på tåget, eftersom det kommer att ta en hel del tid.

Som vanligt är det lätt att sitta på sommaren när allt är lugnt och tänka att det kommer att gå så bra och klart att jag hinner med, men sanningen är ju att det alltid går så förbenat fort när det väl blir terminsstart. Men som sagt, detta är livsviktigt. Jag får inte skjuta upp det längre! *kör ner huvudet i boken och fortsätter läsa*

 

-Pest eller kolera? -Nej, pest OCH kolera!

Jag har precis läst en bok som heter Pest och kolera - historiens värsta farsoter. Boken är skriven av Nina Västerbro och Magnus Västerbro och är illustrerad av Johan Egerkrans. Jag fastnade först för det lite otäcka och väldigt fina omslaget och kände att det här var en bok som jag var tvungen att läsa.

Den här boken tar en med på en historisk resa genom tiden, för att möta några av människans värsta fiender och mardrömmar. Det är sjukdomar det handlar om, men inte vilka som helst, utan några av mest fruktansvärda farsoter och epidemier som människan stött på.

Pesten, Digerdöden, Svarta döden. Pesten går under många namn. Genom boken landar jag i Norge i mitten av 1300-talet. Ett skepp kommer lastat från Tyskland, men ingen människa syns på däck. Det driver runt på vågorna och bogseras så småningom i land. När inspektörerna går ombord gör de en fruktansvärd upptäckt. Det finns inte en levande själ på lastfartyget. Pesten har kommit till Norge och den stannar inte på skeppet. Norge, Sverige, Danmark… Norden drabbas. Alla länder i Europa faller under pestens härjningar. Med pesten sprids även skräck och rädsla och människor söker förklaringar och skydd genom vidskepelse, skrock och sagor.

Hur kunde det hända? Hur kunde pesten få en sådan stor spridning? I boken beskrivs det hur många olika historiska händelser och omständigheter samverkade för att smittan skulle bli så omfattande. Och det gäller de flesta smittorna. Spetälska, Smittkoppor, Kolera, Tuberkulos, Spanska sjukan. Boken berättar om alla dessa sjukdomar och ger svar på hur de spreds, hur det var att få sjukdomarna, hur de kunde bekämpas. Och det är det som håller hoppet vid liv när en läser om detta otäcka: hur människan på olika sätt försöker kämpa mot sjukdomarna.  Medicinska upptäckter gjordes genom hårt arbete i laboratorier, det kämpades ute bland folk genom att vårda de sjuka, ibland kom fantastiska uppfinningar som hjälpte sjukdomarna att begränsas nästan som genom slumpen. Det handlar också om att folkbilda och övertyga människor om hur en ska göra vid sjukdomar. I ett kapitel av boken får jag möta fyra medicinska hjältar, fyra superhjältar, som var för sig stod för medicinska stordåd.

Det är oerhört intressant läsning som författarna bjuder på och jag är mycket förtjust i Egerkrans illustrationer. Medan jag läser tänker jag att något som är alldeles säkert är att vetenskap, utbildning och källkritik är så oerhört viktigt för att vi ska lyckas besegra och övervinna sjukdomar, historiskt några av människans värsta fiender. Vi behöver kunna sålla bort vidskeplighet och skrock, när vi söker mönster omkring oss och försöker förklara vår omvärld, såsom vi människor gärna vill. Den här boken kan nog bli en riktig kioskvältare bland nyfikna barn och unga, eller för all del även vuxna intresserade. Läs den!

Som en bonus till mitt pesttema som jag är inne på just nu, har jag precis lånat en bok som heter: Tiden är inte än, skriven av Elin Boardy. Det är en vuxenbok som handlar om en kvinna som flyr från pesten och från Sverige i mitten av 1300-talet och ger sig ut på en lång vandring genom Europa. Men pesten härjar överallt och det är ingen lätt flykt. Boken känns väldigt aktuell. Det blir ett historiskt perspektiv på flykt som nog kan ge många kopplingar till vår tid, när många människor befinner sig på flykt...

Källkritikens dag

För något år sedan startade tidningen Metro Viralgranskaren som undersöker fenomen/nyheter som blir virala och tar reda på sanningen bakom, och - om de visar sig vara falska - stämplar dem med FALSK-stämpel.

Som till exempel att Zara Larsson hatar män och att Svenska landslaget planerade ha det som citat på sina spelartröjor.


Förra året instiftade Metro Källkritikens dag den 13 mars, som ett led i att ytterligare uppmärksamma vikten av att titta, läsa och dela kritiskt på nätet och i förra veckan lanserade de Lilla viralgranskaren, uppgifter och material som passar utmärkt för elever i grundskolan att jobba med och prata om. Det ligger helt i tiden. En av världens mäktigaste män använder sig av "alternativa fakta" för att ta beslut som påverkar människor över hela världen, och vi måste alla jobba för att galenskapen inte sprider sig (mer än nödvändigt).


Så jobba med dina elever, prata om källkritik i så många ämnen du bara kan, redan från årskurs 1. Tycker du att det är svårt att själv veta vad som är sant egentligen, ta hjälp av något av alla material som finns. Och prata med skolbibliotekarien om hjälp.
Lilla viralgranskaren
Viralgranskaren
Statens medieråd
Internetstiftelsen 
UR skola

E-sport, MIK och bibliotek

Idag tänkte jag blogga lite om E-sport. Vad är det? Och vad har det med bibliotek och läsande  att göra?

E-sporten är en framväxande rörelse som handlar om att spela datorspel prestations- och tävlingsriktat. E-sport som begrepp har funnits ett tag, men det är nog ändå en ganska ny företeelse ändå för många. Ofta spelar deltagarna i olika lag ungefär som inom idrotten, inom ett speciellt datorspel som de tränar på för att bli bra på. De olika lagen möts i turneringar och mästerskap och tävlar mot varandra. Spelarna rör sig i spelet i realtid, det går oftast inte att pausa eller vänta och fundera på vad som ska göras. Det finns många olika sorters spel. Beroende på spel är lagen olika stora. Det kan variera mellan allt från två personer i ett lag upp till exempelvis 25 personer som ska samarbeta i en del spel. Ofta har varje spelare något som är hens specialitet eller uppdrag i laget. I en del onlinespel registreras alla lags deltagande och prestationer. Där kan alla spelare som spelar spelet exempelvis ha koll på vem som var först med att klara en bana eller klara en prestation. Precis som inom exempelvis fotboll så spelar inte alla för att nå eliten, en del spelar lite som man gör inom Korpen, eller andra lag där man lägger upp sitt engagemang och tid anpassat efter vad man själv vill eller kan lägga ned i träningen.

Så vad har E-sport och spelande med bibliotek och läsande att göra? Spelmediet är ett medium som ju kombinerar både läsning av text, bild, rörlig bild med eget deltagande, skrivande, skapande och informationsinsamlande. I spelet finns en berättelse som går att delta i och i viss mån, även förändra och vidareutveckla. Många unga människor har spelande som ett stort fritidsintresse och många unga har e-sportare som förebilder idag. Då många spel är online idag, dvs spelarna spelar med andra spelare världen över och det går att kontakta andra spelare i spelet och chatta med mera, kan det vara viktigt att diskutera kring både netikett och källkritik med utgångspunkt i onlinespelande, sociala medier eller e-sport. Även spelen är idag en form av sociala medier. Unga träffas och umgås på nätet med kompisar, kanske online i sin e-sportklubb. Många frågor kan diskuteras med utgångspunkt i spelmedier precis som i sociala medier och i diskussioner om Internetanvändande och källkritik. Spel kan ofta ha med känslor att göra: hur hanterar man misslyckanden online, misstag, besvikelser, glädje? Hur kan jag veta att vad som sägs är sant?

I fredags hade därför årskurs 6 på Söderpark besök av Felix, som spelar e-sport på hög nivå, samt IT- och MIK-experten Ville Felvin på bibliotekets programtid. Vi fick reda på hur mycket en e-sportare behöver träna för att nå eliten, hur spelandet går till med olika roller inom spelet och hur många som fanns i laget, hur spelarna kommunicerade med varandra och hur de gör för att bli bättre. Vi fick tips i hur man kan ge och ta konstruktiv kritik och hur viktigt det är att tänka på vad man säger till varandra, både online precis som när vi är ansikte mot ansikte IRL. Spelarna lägger också upp olika strategier, ledaren jobbar på att räkna ut hur de ska bli bättre som ett lag och vad de ska göra i spelet. Spelarna jobbar hela tiden på att utvärdera sig själva och göra analyser över hur de kan bli bättre och på att ge och ta kritik. Det blir mycket anteckningar och övande. Det viktigaste var att ha roligt tillsammans med sina lagkamrater.

Eleverna ställde egna frågor som de förberett och skrivit ned innan. Därefter höll Ville Felvin i en diskussion om sociala medier, spelande, förhållningssätt på nätet, netikett online, hur man är en bra kompis och hur ens föräldrar kan vara delaktig och med i ens spelintresse. Dagen var jätteintressant och det kändes som om eleverna verkade tycka att det var roligt att något som intresserade många av dem själva var det som stod på dagordningen, både i själva berättandet om e-sport och i den efterföljande diskussionen.

Vi tipsade även om Svensk E-sports kompendie: Code of conduct. Ett kompendie som tagits fram av tolv svenska e-sportsorganisationer för att skapa en bättre miljö inom e-sporten och som handlar om etiska regler för e-sportsarrangemang och för spelare på alla nivåer.

Den finns att läsa eller beställa här:

http://www.respectallcompete.se/koden/

De har också gett ut ett häfte som riktar sig till föräldrar och vuxna:

http://www.respectallcompete.se/foraldrar-och-e-sport/

http://www.esportforalder.se/

Stort tack till föredragshållarna för en inblick i ett intressant och aktuellt ämne som engagerar många unga!

Nyttan med källkritik och källredovisning

Nu måste jag ju erkänna att min egen källkontroll i det här faller är lite svag, men det var en rolig text och även om den här eventuellt är lite extrem så finns säkert liknande exempel verkligen i verkligheten. Jag fann detta inlägg delat av en kompis på Facebook. Det är enligt utsaga en faktatext skriven av en mellanstadieelev.

"Nyttan med Kon
Kon är ett husdjur... Men den finns också utanför huset. Och den lever ofta på landet, men den kommer också in till staden, men bara när den skall dö. Men det bestämmer den inte själv.

Kon har sju sidor... Den översta sidan - Den nedersta sidan - Den främre sidan - Den bakre sidan - Den ena sidan - Den andra sidan - Och den invändiga sidan.

På den främsta sidan sitter huvudet... Och det är för att hornen skall ha något att sitta fast på. Hornen är av horn och dom är bara till prydnad. Dom kan inte röra på sig, men det kan öronen. Dom sitter på sidan av hornen. Kon har två hål framme i huvudet. Dom kallas ko-ögon. Kons mun kalles mule. Det är nog för att den säger mu.

På den bakersta sidan sitter svansen... Den använder den för att jaga bort flugor med, så att dom inte ramlar ned i mjölken och drunknar. På den översta sidan - Och den ena sidan - Och den andra sidan, är det bara hår... Det heter ko-hår och har alltid samma färg som kon. Färgen på kon heter kulör.

Den nedersta sidan är den viktigaste för där hänger mjölken. Och när mjölkerskan öppnar kranarna så rinner mjölken ut. När det åskar så blir mjölken sur... men hur den blir det har jag inte lärt mig ännu. Kon har fyra ben... Dom heter ko-ben. Dom kan också användas till att dra ut spikar med.
Kon äter inte så mycket, men när den gör det äter den alltid två gånger. Dom feta korna ger helmjölk. När kon är dålig i magen ger den ost. I osten är det hål. Men hur den gör hålen har jag inte heller lärt mig ännu.

Kon har gott luktsinne... Vi kan känna lukten av den på långt håll. Kons valpar heter kalvar. Kalvens pappa heter tjur, och det gör kons man också. Tjuren ger inte mjölk och är därför inte ett däggdjur.

Den som kommer och hämtar kon när den blir gammal heter ko-fångare. Den sitter ofta framme på bilar. Så blir kon slaktad, man häller mjölken i tetror som vi kan köpa i affären. Kons fyra ben skickas till snickaren. Det kallas återanvändning.

Som man kan se är kon ett nyttigt djur. Och därför gillar jag kon väldigt mycket."

Texten väcker väldigt många frågor hos mig. Hur såg läraren ut när hen läste? Varifrån hade eleven samlat information till texten? Hur löd lärarens kommentarer till eleven? Hur långt kan eleven gå med den här förmågan att dra slutsatser. 

Men framförallt inser jag hur otroligt viktigt det är att vi i tid ger eleverna verktyg för att hantera information, tolka den, vara kritisk till den och lära sig redovisa var de hittat den. 

Viskleken

Idag har jag haft två lektionspass med femman på Lackalängaskolan. Vi skulle hinna mycket, titta på några av bibliotekskatalogens funktioner som att söka efter, reservera och låna om böcker, gå genom skolbibliotekens hemsida med fokus på de sökvägar vi rekommenderar att man börjar med när man ska göra något skolarbete, samt prata om varför google inte alltid är det bästa valet när man letar efter information om något. Sen passade vi på att leka viskleken också. Det är ett bra sätt att visa att saker och ting, berättelser, "fakta", kan förändras på vägen. Min lite fåniga inledningsmening var "Internet är inte att leka med" och när den passerat 25 öron och munnar så fick vi höra "Vi har en klasslänk" av läraren som stod längst bak i rummet. Nåja, det höll sig fortfarande inom nätspektrat, även om jag inte är helt på det klara med vad en klasslänk är för något...

Igår var jag på MIK-dagen i Malmö. MIK står för Medie- och informationekunnighet, och seminarierna anordnades av Statens Medieråd och Region Skåne i samarbete. Många intressanta föredrag, tex om hur barns och ungas medievanor förändrats under de senaste åren, om hur man kan jobba i skolorna för att källkritik och mik ska bli en del av undervisningen och om hur rykten på sociala nätverk blir sanningar i seriös dagspress. Det senare börjar bli ett verkligt problem. Efterlysningar, varningar, rykten delas så många gånger att de enbart genom sin spridning får legimitet. "Eftersom hen, som jag litar på, delar det så måste det vara sant" och när dagspressen inte vill vara sist med något så publicerar man det som sanningar utan att kontrollera sanningshalten eller ägna sig åt en stunds eftertanke först. Och när det har stått i DN eller någon av de adra stora tidningarna så är det ju sant på riktigt. De om någon borde ju ha koll på vad de skriver. Tycker man.

Alltså blir det allt viktigare för oss vanliga dödliga att vara kritiska till allt vi läser, ser, hör. Vi kan inte längre svälja vad som helst för att det står i tidningen. Våra barn och ungdomar, som växer upp i den här världen kanske kan allt det tekniska av bara farten, men det kritiska tänkesättet och medvetenheten om vilka fällor som finns måste vi fortfarande hjälpa dem med om de inte ska sitta där med en värdelös "klasslänk" och undra vad de ska med den till.