En i laget

Novellsamlingen En i laget är en alldeles nyskriven samling av berättelse som alla på något sätt handlar om fotboll. Novellerna är skrivna av kända svenska författare och de rymmer så mycket mer än bara fotboll. Det är berättelser om identitet, utanförskap och flyktingar. Berättelserna handlar om relationer i lag, relationer mellan kompisar och föräldrar. Det är historier om inbördes tävling om avundsjuka, sorg och om lycka. Det är verkligen inte berättelser bara om de lyckade utan här får vi möta de alldeles vanliga ungdomarna och medelmåttorna, de som har drömmar som inte alltid går i uppfyllelse. Allt varvat kring tre utomordentliga dikter skrivna av Jenny Wrangborg

Novellerna berör - nog alla - vare sig man är fotbollsintresserad eller inte. En och annan tår rinner nerför min kind när jag läser.

En i laget är en fullträff helt enkelt!

Semesterläsning

Vi har precis varit iväg på en härlig semestervecka med familjen och som vanligt så packar vi med oss böcker i resväskorna. Vad läser då ungdomarna denna sommaren?

Sonen som är 13 år är djupt inne i världen kring Spejarens lärling. Den åttonde boken i serien skriven av John Flanagan lästes ut under semesterresan och den nionde delen påbörjades. Jag har inte själv läst böckerna men de är tydligen SÅÅ SPÄNNANDE!

Den ena dottern (17 år) läste Jack av Christina Lindström. Ebba är förtjust i “vanliga böcker om vanliga människor” och då passar boken Jack väldigt bra för henne.

Old town i Dubrovnik, inspelnings-
plats för Game of Thrones

Storasyster (19 år) blev under semesterresan inspirerad till att börja läsa böckerna som ligger till grund för serien Game of thrones (Kampen om järntronen av George Martin). Vi var i vackra Dubrovnik, där delar av serien spelats in, hon kände igen miljöerna eftersom hon sett hela serien på TV. Vi var även på den intressanta utställningen på ön Lockrum som handlar om hur inspelningarna har gått till och som visar material från serien. På samma utställning finns även JÄRNTRONEN! Den RIKTIGA som de använt i serien!! Vi satte oss naturligtvis allihopa i den för att känna in lite av Game of thrones-stämningen!

Järntronen från Game of  Trones finns
just nu på museum i Dubrovnik.

Zombieguldfisken Frankie

Alla böcker som jag läser till jobbet kan ju inte kvala in som det bästa jag läst. Ofta undviker jag de där som ser lite tramsiga ut och tänker att de nog lånas ut ändå. De har sina läsare, och jag är övertygad om att böcker av alla sorter behövs. Alltid fångar de in någon som förut inte velat eller inte gillat att läsa och får dem att se att böcker behöver inte vara så himla svåra och seriösa.
Men när en har tiden på sin sida, som under sommaren, då kan en unna sig att läsa även en och annan bagatell, trots ganska låga förväntningar.

Zombiedjur är inget nytt. Det har kommit en hel serie med zombiedjur; fisk, hund, katt, kanin, som på olika sätt terroriserar stackars Joe som råkar önska sig ett husdjur av en mystisk egyptisk amulett. Men nu har det kommit ytterligare en Zombiefisk-bok. I Min stora feta zobmie-guldfisk är det Tom som står i centrum. Han storebror Mark har förvandlats till en ondskefull vetenskapsman och en dag tar han hem en guldfisk under förevändningen att han ska göra ett skolprojekt om miljö. Han stoppar ner guldfisken i en skål och häller i en massa grön giftig sörja i skålen. Han ska se hur fisken reagerar på miljögifter. Men Tom blir förskräckt och tillsammans med sin kompis Pradeep bestämmer han sig för att rädda fisken. Med hjälp av ett batteri lyckas de återliva den ihjälgiftade fisken, men snart märker de att guldfisken som de döper till Frankie (efter Frankensteins monster) inte riktigt beter sig som en kan förvänta av en guldfisk. Den har inte bara fått superkrafter, så att den kan hoppa från tak och förflytta sig med sin plastpåse, den kan också hypnotisera människor med sin illgröna blick. Och Frankie har bara ett mål - att hämnas på Mark för det hemska experiment som han utsatte honom för. Tom och Pradeep får ett tufft jobb att hålla fisken och Mark ifrån varandra så att ingen av dem har ihjäl den andre.

Boken är uppdelad i två berättelser, och i den andra slår sig Mark ihop med Pradeeps lika onda storebror som råkar vara en fena på datorer. Tillsammans planerar de att med hjälp av Frankies hypnotiska förmåga ta över hela skolan och till slut även världen. 

Ja, det är lite tramsigt. Nej, översättningen är inte speciellt bra. Men jo, jag fnissade lite här och där när jag såg framför mig hur Franke hoppar upp ur närmsta avlopp och ger Mark en örfil med sin stjärtfena, eller hur han rullar upp, med vattenfylld platspåse och allt, på rutschkanan med en skateboard för att sedan i full fart åka ner och försöka köra över Marks huvud.

Melin i sitt esse

Mårten Melin skriver om övernaturliga saker, kärlek och sex som ingen annan barn- och ungdomsboksförfattare. Jag har inte läst allt av honom, men det är inte långt ifrån vid det här laget. Och eleverna älskar hans böcker om Skogsbingelskolan. Och Lite mer än en kram och Mycket mer än en puss hittar jag på de allra märkligaste ställen i skobiblioteket. De är pinsamma och lockande på samma gång. För något år sedan kom novellsamlingen Liksom helt magiskt med 12 berättelser som rörde sig i gränslandet mellan magi och verklighet, och nu har uppföljaren kommit. Ytterligare 12 noveller, Typ helt övernaturligt.

Det är starka känslor genomgående; kärlek, åtrå, ilska, hat, förtvivlan, sorg och det är spännande hur mycket som ryms på bara några korta sidor text. I fyra av novellerna får vi träffa elever från Skogsbingelskolan och jag inbillar mig att dessa är svåra att hänga med i om en inte har läst de tre böckerna i serien först. Men kanske är det bara så att jag som har läst dem får ytterligare en dimension till upplevelsen, och att även den som inte känner till romanerna kan ha behållning av att läsa.

Jag har svårt att plocka ut en favorit, jag gillade många av dem på olika sätt. Men kanske ändå om jag måste välja att jag gillade den sista bäst. Den som inte ens innehåller något övernaturligt...

I monstrens rike

Jag måste erkänna att jag ganska sällan läser fantasy. Det var ju inte länge sedan jag läste första Harry Potter-boken, och det tack vare den fina illustrerade nyutgåvan. Men som förberedelse inför högläsningstips till både lärare och föräldrar i början av hösten insåg jag behovet av att ha läst böcker i alla genrer och greppade den relativtv nya I monstrens rike - De förhäxade barnen.

Saga bor med sina föräldrar, mamman som är trolldomskunnig och pappan som är uppfinnare, och ett stenmonster som heter Ulrik i ett slott i en frusen skog långt ifrån alla andra människor. Skogen runt slottet är full av monster som hålls infrusna och ofarliga med hjälp av mammans trollkonst, men när mamman blir sjuk börjar skogen tina och monstren riskerar att bli fria och förgöra slottet, skogen, världen. Ulrik skickas iväg för att försöka hitta Ärla, den enda som mamman tror ska kunna rädda henne, och Saga ger sig av tillsammans med honom.

Det blir ett mycket farligare och otäckare äventyr än Saga kunnat föreställa sig. Världen utanför vinterskogen ser inte ut som någonting hon tänkt och jakten på Ärla får henne att inse att hon kanske inte vet så mycket om sina föräldrar och deras bakgrund.

Jag gillar I monstrens rike till största delen. Visst är det en ganska klassisk och förutsägbar fantasyhistoria och den bjuder inte på så många överraskningar, men den har ändå något som håller mig kvar och får mig att sträckläsa. Det är en relativt enkel och rak historia som jag kan tänka mig funkar bra för fantasynybörjaren, när en vill ha lite mer att  bita i än Salmsons böcker. Det är inte alltför många olika karaktärer att hålla reda på, men bjuder ändå på ett spännande äventyr. Det är inte heller alldeles svart och vitt, de goda kanske inte bara är goda och de onda kanske inte är alltgenom onda. Ibland händer saker som vi inte kan förutse och en handling får ett helt annat resultat än det vi tänkt. Det gillar jag. Boken är klassad som Hcg (9-12 år), men jag skulle nog säga att den funkar för högläsning från årskurs 2.

Det verkar som att De förhäxade barnen är första delen i en serie, så återstår att se hur de följande delarna blir.

Drömma sig bort

För mig som trygghetsnarkoman går det inte att tänka sig hur det skulle vara att tvingas lämna mitt hem med mina barn och tränga in mig med hundratusentals andra i ett tältläger på obestämd tid. Att inte kunna veta vad som ska hända, inte känna att jag har makt eller överblick över mitt eget liv. Barn kanske är vana vid att inte ha makt över sina liv, men att leva i tältläger är verkligen ingen semester för dem heller.


Kinanah lever i ett flyktingläger tillsammans med sina föräldrar. Hon har en vän som heter Hasnaa som hon träffar varje dag, men Hasnaa måste också ta hand om sin lillebror. Så kommer Basheer till lägret. Han har tappat bort sin familj under flykten och bor tillsammans med en annan familj som tog sig an honom. Kinanah förstår att han måste känna sig väldigt ensam utan sina föräldrar, men Basheer har en förmåga att få andra att se sin situation på ett nytt sätt. Det är inte lätt att behålla hoppet i ett flyktingläger, men Basheer får Kinanah att berätta om sina mardrömmar och plötsligt känns de inte lika farliga. Istället drömmer hon om hopp och om att fokusera på det som gör henne glad istället för på det som gör henne ledsen. Saker förvandlas beroende på hur du ser på dem, sa Basheer i drömmen och när Kinanah vaknar försöker hon göra just det och Kinanah skrattar för första gången på länge, länge. Men hur magisk världen än kan vara så finns den hårda verkligheten där och när Basheer anklagas för att ha stulit mat från familjen som tar hand om honom blir det svårt både för honom och Kinanah att behålla hoppet.


Boken Det flygande tältet är utgiven i samarbete med Books for Syria, som är ett UNESCO-certifierat projekt som levererar böcker till barn på flykt. Texten står parallellt på svenska och arabiska och det går också att lyssna på boken på båda språken på förlagets hemsida. Jag hoppas att SvA-lärarna ska hitta fram till den här boken och läsa, lyssna och diskutera boken med sina elever, och också att lärarna i de vanliga klasserna genom den kan prata om situationen i världen med fler människor på flykt än någon gång tidigare.

Experimentet

Amanda och Amund är tvillingar, ganska (men inte identiskt) lika till utseendet men extremt olika till sättet. Amanda gillar att spela fotboll med killarna, är tuff och kaxig, rättfram och öppen. Amund är tystlåten och blyg, han gillar inte de stöddiga, skräniga killarna i klassen och sitter hellre och läser bloggar och chattar framför att spela bil- eller skjutaspel på datorn. Amund brukar tänka att Amanda inte riktigt lyckas vara tjej och att han själv inte riktigt lyckas vara kille. För min del tänker jag att de båda tvillingarna är lysande exempel på att det inte finns ETT sätt att vara vare sig tjej eller kille på, och alla sätt borde vara lika ok.

När boken börjar har Amanda just tappat en pensel med färg i håret och tvingats raka av sig alltihop. Tvillingarna sitter på tåget på väg till farmor och farfar och Amund kommer på den roliga idén att se om de kan lura farmor och farfar, att Amund blir Amanda och Amanda blir Amund. Bara för en kväll och sedan byter de tillbaka. Amund är säker på att farmor och farfar kommer tycka det är superroligt. Ett experiment, säger han. Amanda går motvilligt med på det och hela eftermiddagen och kvällen försöker de spela varandra, vilket visar sig vara svårare än väntat. De är ju så olika och faller lätt in i sitt eget vanliga sätt att vara. Amund är helt övertygad om att farmor och farfar genomskådat dem för länge sedan, men bara spelar med och de ska precis avslöja hela bluffen när det ringer på dörren. Grannarna har sina syskonbarn på besök, Silje och Stefan som är plastsyskon och precis jämngamla med Amanda och Amund, och det är de som kommer för att säga hej. Silje, som är riktigt tjejig tyr sig direkt till Amund, glad över att äntligen ha någon att "prata tjejsnack" med, och Amanda och Stefan hittar varandra i en grabbig, tramsig jargong. Det blir allt svårare att hitta ett tillfälle att avslöja experimentet ju längre tiden går och ju mer Silje och Stefan har hjälpt dem att cementera sina olika roller som tjej och kille. Amanda har betydligt lättare för att bara spela med, medan Amund verkligen kämpar med både rollen och samvetet. Han lurar ju faktiskt Silje, och hon berättar en massa saker för honom i förtroende, i tron att han är som hon, så kan han inte berätta om det allra viktigaste. Och det blir verkligen inte lättare när det dyker upp ytterligare tre killar, varav en tydligt spanar in Amund.

Jag gillade den här boken och jag gillade Amund, men det fanns också saker som störde mig, till exempel att Silje var en sån klassisk tjejtjej som gillar smink, vill prata förtroligt med första bästa tjej hon möter, hon tycker killar är tramsiga, men blir intresserad så fort hon träffar en lite äldre kille och att Stefan var den buffliga "tjejer kan inte köra båt"-typen med extremt föråldrade åsikter om genus. Annars, eller kanske på grund av detta, är den nog väldigt intressant att diskutera just genusfrågor kring. Det kan vara spännande att läsa både denna och George som Christina skrev om tidigare på bloggen och jämföra.