Under samma himmel

Boken ”Under samma himmel” av Katherine Marsh är en gripande bok med paralleller till Anne Frank.

Boken börjar med att vi får följa bokens ena huvudperson, Ahmed, under hans och pappans flykt från  Turkiet till Grekland. De kommer från Syrien, Aleppo, där resten av familjen dött i ett bombanfall.
Resan slutar i katastrof och istället för att komma till England med sin pappa hamnar Ahmed med en annan familj i Bryssel.
Bokens andra huvudperson Max flyttar från Washington till Bryssel med sin familj, dels för att föräldrarna fått jobb där, men också för att få rätt på Matts skolproblem, han har svårt att hänga med i skolan. Systern Claire som är en riktig A student är inte heller så förtjust i projektet, men de har inget att säga till om.

I Bryssel korsas de båda pojkarnas vägar efter att Ahmed blivit lurad av en människosmugglare och är tvungen att hitta skydd för natten. Max pappa har glömt att låsa altandörren och Ahmed smiter ner i källaren, där han hittar en vinkällare som verkar helt oanvänd. Han tänker att han bara ska stanna över natten, men blir sjuk och behöver stanna några dagar till. Han inser att familjen inte märkt honom och börjar sköta om några övergivna orkidéer för att göra nytta.

Max vantrivs i skolan, han måste gå om sexan och kan ingen franska över huvud taget. En av killarna i klassen retas oavbrutet och den enda ljusglimten är Fahra, en annan klasskamrat, hjälper honom med den hopplösa franskan. Städerskans berättelser om hur gatan fick sitt namn piggar också upp. Gatan namngavs efter Albert Jonnart, en man som gömde en judisk pojke under andra världskriget, och som efter kriget hedrades för sitt mod.

Bryssel skakas av flera terrordåd och i kaoset som följer sätts vardagen ur spel. En natt upptäcker Max Ahmed i källaren och bestämmer sig för att hjälpa honom, precis som grannen Albert gjorde för så längesedan. Han ser till så att Ahmed får mat och böcker och en skör vänskap börjar spira mellan pojkarna. Men hur länge kan en gömma någon i familjens källare utan att någon märker det? Särskilt som att kvarterspolisen, som växte upp i huset de hyr, har ett särskilt intresse av familjen och deras förehavanden...

I vårt skolbibliotekarieteam så bokpratar vi alltid för varandra sista stunden på våra fredagsmöten och det var så jag fick nys på denna boken. Jag hade inte valt den själv eftersom att jag upplever att omslaget inte lockar eleverna att välja boken. Nu när jag läst den och gillar den så är det mycket lättare att rekommendera den.

Bokbuss där den behövs som mest

Bild från Forbes

Jag följer journalisten Magda Gad på Facebook och i morse scrollade jag förbi en post där hon uppmärksammade en ung afgansk kvinna som just hamnat på Forbes lista över 30 sociala entreprenörer under 30. Freshta Karim växte upp i Kabul under det konfliktfyllda 90-talet, men lyckades ta sig till England där hon tog mastersexamen vid Oxford University. Efter examen återvände hon till Kabul och startade förra året en bokbuss som åker runt i stan med böcker, en fristad och en önskan om att få dagens utsatta kabulbarn att tänka fritt och kritiskt. Bussen drivs av donationer och har varit i drift lite drygt ett år nu.
Många familjer har inga böcker hemma och analfabetismen är utbredd i Afganistan. Bussen besöker flera olika områden i Kabul regelbundet och ca 300 barn får tillgång till dess böcker på pashto, persiska och engelska varje dag. Barnen kan inte bara läsa på bussen utan den är även en plats där de kan ställa frågor, leka, sjunga och bara vara barn.

Interiören i bussen. Bild från Free Women Writers/Pari Shuaib

Verkligheten för Kabuls barn är ofta hård. Många tvingas arbeta för att familjen ska klara sig och många drivs in i kriminalitet. En enda biblioteksbuss kan naturligtvis inte förändra det afganska samhället, men varje barn som lär sig läsa, som vågar ställa kritiska frågor och inser att de har en möjlighet att göra något mer är en vinst och en möjlighet till utveckling inte bara för det enskilda barnet utan också för hela samhället. Vi har inte råd att låta fler generationer barn gå förlorade på grund av konflikter och galenskap.
Men varför återvände Freshta Karim till Kabul, när hon hade fått en utbildning vid ett ansett universitet i väst och skulle ha kunnat göra sig en karriär i England? Hon säger i en intervju med Free Women Writers (min översättning): "Det finns en populär dikt av Mawlana Jalaludin Balkhi (mer känd under namnet Rumi) som går såhär:
هر کسی کو دور ماند از اصل خویش/ باز جوید روزگار وصل خویش
Det betyder "Den som är skild från sina rötter kommer alltid sträva efter en återförening". Jag känner starkt för den här dikten och känner tillhörighet till den här staden. Kabul är mitt hem. Jag växte upp här och gick i kommunal skola - helt gratis. De stipendium jag tilldelades fick jag just för att jag är afghan. Jag står i skuld till Afghanistan. Jag utbildade mig utanför Afghanistan och fick uppleva västvärldens lyx, men jag uppskattade det aldrig eftersom jag hela tiden jämförde våra liv med deras och såg alla våra problem. Riktig lycka för mig är när vi lyckas uppnå samma standard i vårt eget land, även om det betyder att vi måste börja på botten och att vägen dit är både smärtsam och lång."
Läs hela intervjun. Det finns också en film om bussen från AFP News.


Jag beundrar hennes sätt att tänka. Många som hade sluppit ut från en konflikthärd som den i Afghanistan hade säkert stannat kvar där de var i relativ säkerhet och verkligen kunde njuta frukterna av sitt arbete. Freshta tänker tvärt om - hon vill bidra och göra skillnad trots att hon vet att det är svårt och tar tid. Det är häftigt!

Drömma sig bort

För mig som trygghetsnarkoman går det inte att tänka sig hur det skulle vara att tvingas lämna mitt hem med mina barn och tränga in mig med hundratusentals andra i ett tältläger på obestämd tid. Att inte kunna veta vad som ska hända, inte känna att jag har makt eller överblick över mitt eget liv. Barn kanske är vana vid att inte ha makt över sina liv, men att leva i tältläger är verkligen ingen semester för dem heller.


Kinanah lever i ett flyktingläger tillsammans med sina föräldrar. Hon har en vän som heter Hasnaa som hon träffar varje dag, men Hasnaa måste också ta hand om sin lillebror. Så kommer Basheer till lägret. Han har tappat bort sin familj under flykten och bor tillsammans med en annan familj som tog sig an honom. Kinanah förstår att han måste känna sig väldigt ensam utan sina föräldrar, men Basheer har en förmåga att få andra att se sin situation på ett nytt sätt. Det är inte lätt att behålla hoppet i ett flyktingläger, men Basheer får Kinanah att berätta om sina mardrömmar och plötsligt känns de inte lika farliga. Istället drömmer hon om hopp och om att fokusera på det som gör henne glad istället för på det som gör henne ledsen. Saker förvandlas beroende på hur du ser på dem, sa Basheer i drömmen och när Kinanah vaknar försöker hon göra just det och Kinanah skrattar för första gången på länge, länge. Men hur magisk världen än kan vara så finns den hårda verkligheten där och när Basheer anklagas för att ha stulit mat från familjen som tar hand om honom blir det svårt både för honom och Kinanah att behålla hoppet.


Boken Det flygande tältet är utgiven i samarbete med Books for Syria, som är ett UNESCO-certifierat projekt som levererar böcker till barn på flykt. Texten står parallellt på svenska och arabiska och det går också att lyssna på boken på båda språken på förlagets hemsida. Jag hoppas att SvA-lärarna ska hitta fram till den här boken och läsa, lyssna och diskutera boken med sina elever, och också att lärarna i de vanliga klasserna genom den kan prata om situationen i världen med fler människor på flykt än någon gång tidigare.