Pärlfiskaren

Utomhus viner vinden och snön vägrar att ge med sig. Då är det skönt att ge sig ner under ytan och dyka efter pärlor. Pärlor i olika kulörer där de röda värderas högst. Det gäller att se upp, roshajarna lurar och om du har otur kan de gå till anfall. Miranda miste en arm när en roshaj plötsligt cirklade ovanför henne och gick till attack. Ändå är hon den skickligaste pärlfiskaren av dem alla och återkommer varje säsong för att tjäna ihop till sitt uppehälle.
Ett år vill båtföraren Marko att Miranda ska dyka tillsammans med jäntungen Syrsa. Även hon har fått offra en arm till roshajarna. Syrsa har en gåva som gör de två till ett bra team när de dyker, men  hon  rör upp en massa sand från botten och pratar hela tiden när de är ovanför vattenytan. Det kvittar hur Miranda försöker skaka av sig Syrsa, ungen är verkligen efterhängsen.
Just i det här skedet utfärdar den regerande drottningen en order där hon vill att alla ska söka efter den mytomspunna Ögonstenen. Den största pärlan av dem alla, som ska göra att ägaren inte längre behöver längta efter något mer i livet.

Finns den mer än i människors drömmar och i så fall var? Hur ser den ut? Berättelsen om Ögonstenen känner alla till och många är det som har blivit besatta och inte kunnat sluta leta. Ingen har kommit tillbaka och många barn har blivit lämnade av denna anledning. Även Mirandas pappa blev besatt och försvann. Ändå ger hon sig iväg, till en början tillsammans med Syrsa.
Men vad är viktigt i livet egentligen? Behöver vi längta? Det försöker den här äventyrsberättelsen besvara.
Karin Erlandsson har ett skickligt bildspråk och lyckas verkligen med att få mig att känna som om jag jag simmar i havets djup efter pärlor. Utan att blinka accepterar jag dykarhuvans konstruktion, att roshajar finns och hur de anfaller. Se där en riktig äventyrsberättelse som jag hoppas många ska få uppleva. En bra bok att högläsa när en sitter nära och samtidigt kan njuta av Tuuli Toivolas vackra bilder.