Hopp om livet

De senaste dagarna har jag fått en stark känsla av att allt kommer bli bättre. Inte på det sättet att vi redan i år får världsfred och att isarna slutar smälta. Men på det sättet att barnen på mina skolor faktiskt har ett större utrymme att vara sig själva än för bara 5-10 år sedan. För att inte tala om hur det var när jag gick i låg- och mellanstadiet.
Nu är det ju otroligt länge sedan, men på 80- och 90-talet skulle det till exempel varit helt omöjligt för en pojke att ligga med huvudet i en annan pojkes knä och bli pillad i håret under sagoläsingen. Det skulle föresten ha varit omöjligt om det varit i pojke och en flicka också. Två flickor skulle möjligtvis ha kommit undan med det. Men just detta hände i onsdags när jag hade Kura gryning. Idag satt två barn tätt tryckta intill varandra i en fönsterkarm och läste tillsammans i en bok, på ett sätt som hade lett till en massa hån och spe "på min tid", men som ingen idag lyfte ett ögonbryn åt.
Och igår när jag hade känslosamtal kring Gå och bada Mister Räf med elever i åk 2, och vi pratade om självkänsla, komplimanger och vad en kan säga för snälla saker, så var det en pojke som berättade att han var kär i en annan pojke i klassen. Ingen reagerade nåt speciellt på det. Jag vet inte hur allvarlig pojken var, men när en fritidspedagog som satt med frågade om han menade "tyckte om" vidhöll han att han var kär.
Jag tänker att vi vuxna har ett så otroligt stort ansvar att inte göra en stor sak av det - vilket jag delvis gör genom att skriva om det här på bloggen. Vi måste visa att det inte är viktigt vem någon är kär i, utan fokusera på det härliga med att vara kär, vad en kan göra för att visa det och hur det känns både när känslan är besvarad och när den inte är det. Samma sak när barn sitter tätt och myser, oavsett om det är med en vän eller någon hen är kär i. Det är inget vi behöver kommentera som om det vore nåt konstigt.
Nu håller jag hårt mina tummar för att de barn som växer upp nu fortsätter att vara så naturligt fysiska med varandra (självklart på ett respektfullt sätt) oavsett om det är pojkar eller flickor. Pojkar kan också krama en ledsen kompis, pojkar får lov att hålla hand och sitta nära. De måste inte gå över till att skojbrottas för att få lite närhet med sina kompisar. Men vi vuxna måste passa våra tungor, vara medvetna om med vilka ögon vi ser på barnen och vara lyhörda för andras eventuella kommentarer. En äldre elevs hånfulla ord kan göra det fullkomligt omöjligt att våga vara som en vill.