onsdag 21 oktober 2015

Hjärnpunka

Leo är 12 år och nästan alltid när det händer något viktigt i hans liv så får han hjärnpunka. Det slår fullkomligt slint i skallen. Kortslutning. Som till exempel när hans fotbollslag spelar match och de ligger lika mot ett på pappret mycket bättre lag. I slutsekunderna får Leo till en alldeles fantastisk träff på bollen och gör sitt livs snyggaste mål. Det är bara ett problem - det är självmål. Och som när Isabelle, klassens snyggaste tjej, kommer fram och pratar med honom och han inte kan få ett vettigt ord ur hjärnan utan säger något fullkomligt galet. Jag kan känna igen det där så mycket. Hur jag blev så nervös av olika situationer att det liksom kunde komma ut lite vad som helst ur munnen, jag pratade alltid för mycket, och det enda som var säkert var att jag skämdes som en hund efteråt. Önskade mig själv dit pepparn växer och att jag aldrig mer skulle behöva träffa de där personerna igen.

Leo är faktiskt mycket tuffare, för han lyckas på något vis oftast ändå se ganska positivt på livet och skaka av sig konstigheterna han gjort. Men efter det där självmålet får han faktiskt problem på fotbollen, för hans klasskompis Kricke som spelar i samma lag hotar att skära av hans snopp om han inte slutar i laget och efter att Kricke verkligen haft med en ganska stor och skräckinjagande kniv till omklädningsrummet känner Leo att han inte riktigt vet hur han ska tackla problemet. Inte berätta för någon vuxen i alla fall.

Och så är det ju det där med Isabelle. Han vet inte riktigt vad hon tycker om honom, men när hon gång på gång söker sig till honom börjar han hoppas. Framförallt hoppas han att något alldeles magiskt ska hända när det är dags för klassresa till Stockholm. Det det vet en ju, att vad som helst kan hända på en klassresa. Och visst händer det mycket, men kanske inte riktigt på det magiska sätt som Leo tänkt sig.

Jag gillar verkligen Leo, och jag gillar Hjärnpunka. Sätt den i händerna på de som läst varenda Dagbok för alla mina fans och vill ha mer. Den är rolig, den är lite pinsam ibland, men den har också mycket mer både hjärta och hjärna än vad Dagböckerna har.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar