Tack för allt

"Tack för allt" heter Christina Wahldéns uppföljare till boken "Falafelflickorna", där läsaren träffar huvudpersonen Hawa. Hon vill bli polis, för hon har aldrig träffat någon polis med slöja. Tills hon blir vuxen nog att söka in till polishögskolan så driver hon en detektivbyrå i förorten där hon bor. Biblioteket och bibliotekarien spelar en stor roll i den berättelsen.
Nu  har det gått en tid och Hawa har en ny vän som heter Sana. Hon vill bli journalist och har startat en skoltidning tillsammans med Hawa i källaren på skolan. En kväll när tjejerna ska äta pizza så sker det ofattbara, en kille blir skjuten på pizzerian! När tjejerna samlat sig berättar Sana att hon filmat skyttarna. Hawa vill att de ska gå till polisen, men Sana säger att hon gömt SDkortet och vill skriva om det själv först. Tveksamt går Hawa med på att inte säga något. Hon har fortfarande kontakt med Alex, tjejpolisen som hjälpte henne i somras, och skulle gärna be henne om råd.
Brottsligheten eskalerar i förortens centrum och snart har Hawa och Sana inget val, de måste berätta vad de vet. Då blir det plötsligt farligt, båda flickorna får en begravningsbukett med texten "Tack för allt". Då är det bra att Alex finns!
Trots det allvarliga ämnet så är boken ganska rolig, Hawa och Sana är tjejer med skinn på näsan, mammorna tar tag i saker och ting, "ingen ska komma här och skjuta våra barn", bibliotekarien Barbro och hennes hund Bilbo är med och så en ny härlig karaktär, Nettan.

   

I fredags hade jag högläsning för en av våra förskoleklasser. Som jag tidigare berättat om så kommer de varje fredag till biblioteket. Vi börjar alltid med högläsning, vi funderar tillsammans över vad boken kan handla om och sedan läser jag högt. Under högläsningens gång visar jag bilderna i boken  på storskärm så att alla kan se dem. Det finns mycket att upptäcka i bilderna och samtala kring. Efter högläsningen samtalar vi om boken innan det är dags för eleverna att låna böcker på egen hand.

Den här gången valde jag att läsa en bilderbok som heter "Tänk om alla", skriven av Grethe Rottböll och illustrerad av Marcus-Gunnar Pettersson. Den handlar om hur det skulle kunna vara om alla höll varandra i handen. Vi började med att vi höll varandra i handen och så samtalade vi om vad som kan vara bra med att hålla någon i handen och vad som kan vara klurigt eller jobbigt med att ha sina händer "upptagna". Eleverna delade med sig av flera spännande tankar. När jag sedan läste boken högt kunde de känna igen flera av sina tankar i bokens handling.

När jag väljer bok att läsa högt, väljer jag gärna en bok som är normkreativ. Det betyder att den vidgar våra traditionella normer så att fler barn kan känna igen sig i den litteratur som jag förmedlar. I den här boken har personerna, som håller varandra i handen, olika hår- och hudfärg, några har huvudbonader och det finns olika kroppsstorlekar representerade. Eleverna tyckte det var intressant att titta närmare på de olika personerna och det här var en uppskattad högläsningsbok.

Hemligheter och ovälkomna förändringar

Förra året debuterade Helena Hedlund med boken "Det fina med Kerstin", en kapitelbok om sjuåriga Kerstin. Boken tilldelades priset Slangbellan för bästa debutbok i kategorin barn- och ungdomslitteratur 2018. Nu har den andra boken om Kerstin kommit, "Att vara Kerstin". Böckerna är illustrerade av Katarina Strömgård och det kommer att komma ytterligare en bok om Kerstin.

Kerstin är ensam hemma med pappa. Mamma har åkt på semester med en väninna till Mallorca. När Kerstin och hennes klasskamrater får i uppdrag att rita sina familjer förmår sig Kerstin inte att rita något. Fatima har nämligen precis berättat att hennes mamma ska flytta ifrån familjen. Först bråkade föräldrarna och sedan åkte mamma bort ett tag. När mamman kom tillbaka hade hon träffat en annan man. Kerstin är livrädd för att precis samma sak ska hända henne nu när hennes mamma är bortrest.
Kerstin tycker inte om förändringar, hon vill att det ska vara som det alltid varit. Just nu händer det mycket i Kerstins liv. Mamma hör av sig från Mallorca och berättar att hon klippt kort frisyr, tuppfrilla. Fröken Lotten är gravid och klassen ska få en ny lärare, Kenneth. När mamma kommer hem från Mallorca har hon dessutom både blivit vegetarian och tatuerat sig …

Kerstin har en del hemligheter, hon och kompisen Gunnar har till exempel beställt vargkiss på nätet utan att berätta för sina föräldrar. De har hört att vargkiss ska skrämma bort vildsvinen som förstör trädgården. Kerstin har också i hemlighet tagit emot en hundralapp från Fatima och hon har inte heller berättat vem som egentligen ritat den fina teckningen som föräldrarna ramat in och satt upp på väggen i vardagsrummet.


Det här är en utmärkt högläsningsbok för förskoleklass till och med årskurs två. Det är lätt för barnen att identifiera sig med Kerstin och det finns mycket att samtala kring.

Värsta bästa nätet - diskussioner i fyran

Dagens barn- och ungdomsgeneration växer upp i ett samhälle där nätet med sociala medier, youtube och snabba faktasökningar är en självklarhet.

Internet ger fantastiska möjligheter till kunskap, kontakt, samarbete och deltagande. Men internet kan också skapa ett förfärligt utanförskap, ge upphov till vidrig mobbing (på distans) och få människor att må riktigt dåligt. Nätet är både bäst och värst!

Näthat och mobbing bland barn och ungdomar är ett stort och tyvärr växande problem i Sverige idag. Många barn mår dåligt och känner sig utanför på grund av händelser som sker på sociala medier. Olika insatser görs för att samtala om och komma åt detta problem. Ett mycket bra grej är att Maria Dufvas bok Värsta bästa nätet i år delas ut gratis ut till alla elever som går i fyran. Det är ett samarbete mellan organisationen Lets make love great again och Bonnier fakta som gör det möjligt att så många elever kan få tillgång till boken gratis. Deras lärare får lärarhandledningen och meningen är att man ska läsa, diskutera och arbeta med dessa frågor i skolan. Men också att boken ska tas hem så att barnen tillsammans med föräldrar och eventuella syskon kan läsa och diskutera boken även hemma.

I går startade vi upp detta arbete med fyrorna på Söderpark. Vi introducerade boken och vi läste inledningen högt för eleverna. Sedan delades klassen in i en killgrupp och en tjejgrupp. Vi började med att diskutera kap 7 i boken "Bara en omgång till - om spelproblematiken". Jag satt med tjejgruppen och diskussioner blev mycket bra. Eleverna tog bland annat upp:
- Skärmtid eller tid med dator/mobil/iPad
- Vem bestämmer över (skärm)tiden hemma?
- Hur hanterar föräldrarna själva skärmtid?
- Att få ont i nacken och ögonen på grund av för mycket tid med iPaden.

Det gick knappt att få stopp på eleverna, de har så mycket att säga om ämnet. De var mycket duktiga på att lyssna på varandra och vips var vår tid slut. Vi hann inte ens börja med de dilemmafrågor (från handledningen) som vi hade förberett.

Diskussionerna kommer att fortsätta i nästa vecka!

En bildroman du inte får missa!

Kanske har du läst "Din tur, Adrian" av Helena Öberg och Kristin Lidström? För några år sedan nominerades de till Augustpriset för sin bok. Nu har de tillsammans skapat en ny bok, "Kattvinden". Det är en bildroman där text varvas med längre bildsekvenser.


Boken börjar med en längre bildsekvens som berättar att någon för många år sedan dog i en flygolycka. Därefter kommer ett längre textavsnitt där vi förflyttas till nutid. Vi får lära känna Manda och hennes farfar. Manda bor med sin mamma på farfars kontor sedan Mandas pappa försvann. Det måste alltid vara städat och fint där och när farfar arbetar måste de vara alldeles tysta.


En dag, strax före sportlovet, säger farfar att Manda ska få jobba med honom på lovet och tjäna pengar. Farfar är mäklare och har fått i uppdrag att sälja ett värdefullt kråkslott, Villa Bellevue. Det händer märkliga saker på slottet och med tiden växer en berättelse fram om slottet och de människor som levde där under andra världskriget. Det visar sig att personen som dog i flygolyckan och farfar är en del av slottets historia.


Det här är en väldigt bra bok, så bra att jag sträckläste den. Jag tycker om bokens upplägg med text- och bildavsnitt. Illustrationerna är vackra och berättelsen fängslande. Boken passar att läsa från cirka elva år.

Den osynliga gästen

Idag tog jag med en ny bok hem för att läsa för min ständiga testgrupp, Alma 7 år och Edith 4,5. Den här gången var det dags för en av de nya muminböckerna Mumintrollen och den osynliga gästen. Jag gjorde misstaget att börja med att titta på kartan över Mumindalen och peka ut lite olika ställen (jag älskar kartor i böcker!) och sedan läsa presentationen av bokens karaktärer. 4-åringen knorrade och undrade förtörnad om jag aldrig skulle börja läsa på riktigt och visa "de fina bilderna". Jag undrade hur det här skulle gå...

Men sen började jag faktisk läsa och vi fastnade alla tre för historien om den lilla flickan Ninni som blivit så illa behandlad att hon bleknat och till slut blivit helt osynlig. En regnig höstkväll kommer Too-ticki med henne till Muminfamiljen för att de ska ta hand om henne så att hon blir synlig igen. Något som visar sig svårare än de trott, trots att Muminmamman tar till alla knep hon kan och till och med kokar sin mormors hemliga huskur som ska hjälpa "Ifall ens bekanta blir dimmiga och svåra att se". På morgonen har det dykt upp ett par tassar, men inget mer. Kanske hjälper det inte att Lilla My är hånfull och bråkig mot stackars Ninni, som är så rädd för allt och alla. Med hjälp av Muminmammans tålamod, Muminpappans lugn, Mumintrollets nyfikenhet och kanske lite för att Lilla My är så bitsk och visar ett annat sätt att vara så kommer sakta med säkert mer och mer av Ninni fram ur dimmorna. Till slut är det bara ett huvud som saknas, men där verkar det ta stopp. Trots att tiden går får familjen inte se hur Ninni ser ut och Muminmamman konstaterar enkelt att "Folk har väl klarat sig utan huvud förut." och så är det inte mycket mer med det.


Jag måste ju erkänna att jag inte läst originalet, vilket väl i stort sett är att häda i bibliotekariekretsar, så jag kan inte jämföra hur väl bilderboken följer novellen, men som bilderbok sett så är den väldigt fin. Och min referensgrupp håller med. Ja, förutom de där tråkiga sidorna längst fram då förstås... Bilderna är tecknade av Filippa Widlund med Tove Janssons bildspråk för ögonen. Visst syns det att det är modernare teknik inblandad, konturstrecken är tjockare, detaljerna kanske lite färre, men jag köper det som en Muminbok ändå. Cecilia Davidssons språk funkar fint för målgruppen och berättelsen är enkel nog för att även 4-åringen ska gilla det och hänga med, men utan att bli barnslig för 7-åringen. En fin balansgång det där.
På Litteralund lyssnade jag på ett samtal om översättningar där Alex Haridi pratade om hur det var när han "översatte" en annan av Tove Janssons noveller till en bilderbok (jag skrev om det samtalet för några veckor sedan, fast då med fokus på hans manus till Störst av allt), och vilket jobb det är att på ett sätt behålla stämningen, ansatsen, innehållet och samtidigt göra om texten helt och hållet för att passa en annan målgrupp och ett annat format. Det är stor respekt att lyckas med det.


Boken är tyvärr lite för lång för att passa när jag har högläsning för f-klasser och ettor på biblioteket, men jag ska definitivt försöka prångla ut den till lärarna som kanske kan läsa den i två sittningar. Den går att få in i flera olika teman, jag tänker höst, värdegrund, mänskliga rättigheter/barnkonventionen, och den är klart värd att läsa. Imorgon får den åka tillbaka till jobbet, men jag misstänker att den otåliga 4-åringen kommer att fråga efter den igen. Och igen. Och igen...

Och nu blir det lite obekvämt - sista föreläsningen om källkritik

Sist ut på källkritikskonferensen var kriminologen Nina Rung som pratade under rubriken Normer, övergrepp och prevention i skolans värld - och hur det hänger ihop med källkritik. Jag har följt Rung på instagram ungefär sedan #metoo drog igång för ett och ett halvt år sedan och var väldigt peppad på att höra henne live. Hennes föredrag skulle visa sig landa som en knytnäve i magen. Hon mjukstartade med lite bilder, inga nyheter direkt, men en påminnelse av vilka budskap våra barn matas med dagligdags.

Jajemensan, det här är vad våra femåringar ska leva upp till. Starka, kaxiga pojkar och passiva, lite flirtiga flickor. Vi pratar även olika till flickor och pojkar, enligt undersökningar på förskolor. Pojkar får kommandon, och svarar på samma korthuggna sätt. De ska "Upp igen!" om de trillar och förväntas inte gråta. Med flickor talar vi hela meningar, vi tröstar och omhuldar dem på ett helt annat sätt och pratar om hur saker känns. Genom att säga till flickor att "pojkar är sådär" om de retas, "han är säkert kär i dig" när han tafsar, eller "han menar inget illa" om han säger något elakt, så lär vi också både flickor och pojkar att våld och kärlek hör ihop. Flickor får vänja sig vid att deras kroppsliga integritet kränks, och pojkar vänjer sig vid att göra vad de har lust med.

Rung pratade en lång stund om riskfyllda killnormer. Hur pojkar/killar/män aldrig får sina känslor bekräftade, utan bedöms utifrån sina prestationer. Många män kan inte prata om sina känslor, kan inte uttrycka vad de känner, eftersom de aldrig fått träna.

Det är också en ständig ansträngning att visa att man finns, att allt är lugnt. Män ska kunna ta en glirning och ögonblickligen kunna ge igen med samma mynt, eller värre.

Rung visade upp omslag av några stora magasin för kvinnor och män. På Cosmopolitan och Vanity fair visar halvnakna kvinnor upp vad Rung kallar "knullbarhet", dvs att de är snygga, sexiga, passivt väntande. På framsidorna till King och Café kavlar männen upp sina skjortärmar redo att börja jobba. Men det märkliga i allt detta är att när det kommer till kvinnors kroppar blir de handlingskraftiga männen helt handlingsförlamade och det är kvinnans fel att mannen våldtar. "Hon hade kort kjol.", "Hon 'bad' om det."

Här är några exempel på fullkomligt vidrig reklam som normaliserar våldtäkt, visar att kvinnors kroppar är till för män och helt vanligt legitimerar män att tappa kontrollen om de ser lite hud. Den här typen av bilder måste diskuteras och analyseras. Vad vill de egentligen? Vilken bild ger de av kvinnor och män och är det bilden av en verklighet vi vill leva i?

Sen kom Rung in på de riktigt tunga bitarna, om våldtäkt och övergrepp på barn. Om hur porren påverkar män till allt grövre övergrepp, eftersom de matats med att sex innehåller våld, stryptag, gaging och framförallt INGET samtycke. Detta är något som måste diskuteras i skolan eftersom allt yngre pojkar tittar på porr och de tittar allt mer. Samtidigt behöver vi prata om den våldtäktsutsatta. Visa på att det inte finns ett (rätt) sätt att reagera efter ett övergrepp, det finns ingen relevans i vad offret hade på sig, vad hon gjorde eller inte gjorde. Det vi har är en pojke eller man som valde att våldta, och en person som blev utsatt för det och som behöver hjälp att hantera det trauma som detta innebär. Lägg skulden där den hör hemma.

Vi hann också få ta del av en läskig bild på vad som händer i hjärnan på barn som utsätts för våld eller övergrepp. I de svarta delarna finns ingen verksamhet. Symtomen är koncentrationssvårigheter, bristande impulskontroll, att korttidsminnet inte levererar till långtidsminnet osv. Ett tips var att fråga hur barnen egentligen har det istället för att göra en adhd-utredning, eftersom det finns risk för felaktiga diagnoser. Och missade missförhållanden!

Inga lätta frågor, jobbiga diskussioner att ta. Rung avslutade med några peppiga tips.

- Vem är du? Hur pratar du? Använd ord och begrepp som du är bekväm med.

- Prata om det - kunskap är makt att förändra!

- Hur hjälper vi barn att förstå bilder och reklam?

- Hur hjälper vi barn att kritiskt förhålla sig till personer eller fenomen på nätet?

- Bemötande - öppet och nyfiket! Ha frågorna - inte svaren!

- Förvalta förtroendet om barnen kommer till dig!

- Involvera barnen

- Agera vid oro och våga fråga!

- Anmäl!

Nina Rung var en av initiativtagarna till knytblusmanifestationen förra våren efter att dåvarande akademiledamoten Sara Danius tvingats bort från sin position som ständig sekreterare. Hon har jobbat inom polisen med frågor som rör barns och kvinnors utsatthet för våld i hemmet och sexuella övergrepp och hon har tillsammans med sin man startat föreningen Huskurage som syftar till att stärka grannars mod att fråga och ringa på när man misstänker att någon i huset utsätts för våld i en nära relation. Följ henne på Instagram och bli lite lagom arg och uppeldad och läs mer om Huskurage.