Även jag har varit på LitteraLund och lyssnat på många intressanta samtal och föreläsningar. En av dem jag fastnade för handlade om att översätta text.
Ofta när vi tänker på översättningar tänker vi på en bok som ska översättas från ett språk till ett annat. Men det finns ju många fler sätt att översätta text på, till exempel mellan konstformer.
Programpunkten
Vad händer med berättelsen i översättningen? var ett samtal mellan manusförfattaren Alex Haridi, dramatikern Harald Leander och översättaren Helena Hansson. De hade alla olika erfarenheter av översättning och det var spännande att höra hur tankarna går när en bok ska översättas, omvandlas, anpassas.
Helena Hansson hade översatt en ungdomsbok från danska, vilket inte låter så komplicerat. Det är vårt närmaste grannland, vi är i mångt och mycket lika varandra, men det visade sig att översättningen ändå inte är så "enkel" som från ett språk till ett annat. Även här behövde översättningen innehålla en del kulturella anpassningar. Svordomar är till exempel en sak som kräver en del arbete.
En sak som alla tre var överens om var att titta på vad originaltexten vill förmedla, vilken stämning och intention som finns. Denna är det viktiga att behålla, oavsett vad som sedan händer med orden, kronologin och, ibland även, dramaturgin.
Alex Haridi har skrivit manus till bland annat den Netflixaktuella serien S
törst av allt. Serien bygger på en bok av Malin Persson Giolito och när det kommer till att översätta en välkänd, storsäljande roman till sex
exakt lika långa avsnitt med lämplig dramatisk kurva för varje avsnitt så kommer ju helt andra utmaningar. Det är helt enkelt omöjligt att följa bokens exakta uppbyggnad. Vissa saker ur boken måste plockas bort, berättarperspektivet kanske behöver ändras, nya småkonflikter läggs in. Men eftersom det ofta finns en läspublik som ska bli nöjd är det essentiellt att bokens stämning finns kvar, så att det kan känna igen sig.
Även Harald Leander fick göra stora ingrepp i texten när han gjorde om barnboken
Legenden om Sally Jones av Jacob Wegelius till teaterpjäs. Boken innehåller inga repliker överhuvudtaget och huvudpersonen är en apa som ju inte talar överhuvudtaget. Harald Leander berättade att han läste boken mycket innan han började arbeta med sin översättning, men att när han greppat textens känsla eller anda så släppte han den och började arbeta mer självständigt.
Jag fick inse att jag inte tidigare hade reflekterat så mycket över texters översättningar. Klart att jag ibland undrat hur originalet låtit och visst har jag irriterat mig på att filmatiseringar inte följer boken slaviskt, men det var verkligen spännande att höra hur tankarna går när man som författare måste göra större ingrepp i någon annans text.