Bokbuss där den behövs som mest

Bild från Forbes

Jag följer journalisten Magda Gad på Facebook och i morse scrollade jag förbi en post där hon uppmärksammade en ung afgansk kvinna som just hamnat på Forbes lista över 30 sociala entreprenörer under 30. Freshta Karim växte upp i Kabul under det konfliktfyllda 90-talet, men lyckades ta sig till England där hon tog mastersexamen vid Oxford University. Efter examen återvände hon till Kabul och startade förra året en bokbuss som åker runt i stan med böcker, en fristad och en önskan om att få dagens utsatta kabulbarn att tänka fritt och kritiskt. Bussen drivs av donationer och har varit i drift lite drygt ett år nu.
Många familjer har inga böcker hemma och analfabetismen är utbredd i Afganistan. Bussen besöker flera olika områden i Kabul regelbundet och ca 300 barn får tillgång till dess böcker på pashto, persiska och engelska varje dag. Barnen kan inte bara läsa på bussen utan den är även en plats där de kan ställa frågor, leka, sjunga och bara vara barn.

Interiören i bussen. Bild från Free Women Writers/Pari Shuaib

Verkligheten för Kabuls barn är ofta hård. Många tvingas arbeta för att familjen ska klara sig och många drivs in i kriminalitet. En enda biblioteksbuss kan naturligtvis inte förändra det afganska samhället, men varje barn som lär sig läsa, som vågar ställa kritiska frågor och inser att de har en möjlighet att göra något mer är en vinst och en möjlighet till utveckling inte bara för det enskilda barnet utan också för hela samhället. Vi har inte råd att låta fler generationer barn gå förlorade på grund av konflikter och galenskap.
Men varför återvände Freshta Karim till Kabul, när hon hade fått en utbildning vid ett ansett universitet i väst och skulle ha kunnat göra sig en karriär i England? Hon säger i en intervju med Free Women Writers (min översättning): "Det finns en populär dikt av Mawlana Jalaludin Balkhi (mer känd under namnet Rumi) som går såhär:
هر کسی کو دور ماند از اصل خویش/ باز جوید روزگار وصل خویش
Det betyder "Den som är skild från sina rötter kommer alltid sträva efter en återförening". Jag känner starkt för den här dikten och känner tillhörighet till den här staden. Kabul är mitt hem. Jag växte upp här och gick i kommunal skola - helt gratis. De stipendium jag tilldelades fick jag just för att jag är afghan. Jag står i skuld till Afghanistan. Jag utbildade mig utanför Afghanistan och fick uppleva västvärldens lyx, men jag uppskattade det aldrig eftersom jag hela tiden jämförde våra liv med deras och såg alla våra problem. Riktig lycka för mig är när vi lyckas uppnå samma standard i vårt eget land, även om det betyder att vi måste börja på botten och att vägen dit är både smärtsam och lång."
Läs hela intervjun. Det finns också en film om bussen från AFP News.


Jag beundrar hennes sätt att tänka. Många som hade sluppit ut från en konflikthärd som den i Afghanistan hade säkert stannat kvar där de var i relativ säkerhet och verkligen kunde njuta frukterna av sitt arbete. Freshta tänker tvärt om - hon vill bidra och göra skillnad trots att hon vet att det är svårt och tar tid. Det är häftigt!