Kyla

Det har kommer en hel del dystopier för ungdomar de senaste åren. Två exempel på detta är dessa två böcker som läses en del på Tolvåkerskolan:  Wilderäng, Stjärnklart och Pfeffer, Life as we knew it 
I båda böckerna försvinner strömmen av olika anledningar och ganska snart är samhället nere på en nivå där det endast är de som har förberett sig och kan klara av sin egen, el- vatten-, matförsörjning som klarar sig.

Jag har precis läst ytterligare en bok med samma tema. Denna skiljer sig ändå en del mot de böcker jag gav exempel på ovan. I Kyla skriven av Therese Henriksson känns samhällets problem mycket trovärdigt. Detta skulle kunna hända i Sverige, i dag och närsomhelst.
Kyla utspelar sig i Aleå, en tänkt stad i norra Sverige. Det är december och det är rejält kallt ute. Plötsligt går strömmen! Människorna i Aleå tror att det är ett tillfälligt avbrott men så är det inte och ganska snabbt går temperaturen ner i lägenheter och hus. Eftersom det är över 20 minusgrader ute blir det snart så kallt att människor kan frysa ihjäl i sina lägenheter om de bara är kvar där.

Huvudpersonerna är de tre syskonen Simon, Sofia och lillebror Theo. De är ensamma hemma eftersom föräldrarna för första gången har åkt iväg på en solsemester utomlands.Sofia är den som snabbt inser att de väldigt snart kan råka illa ut Hon bestämmer att de ska ta sig till gamle morfars stuga som ligger lite utanför stan. I morfars stuga finns ved, vedspis och möjlighet att fiska.

Men kvar i stan är Elias och hans mamma. Sofia och Elias är förälskade i varandra och hon kan inte bara släppa honom. Hur ska han klara sig i stan? Hon måste åka tillbaka för att leta upp Elias och kanske ta med honom också till stugan. Att åka tillbaka till stan är förenat med livsfara. Om skotern stannar kan Sofia frysa ihjäl i snön. Stan är inte heller säker. Utan ström och mat förvandlas stan snabbt till ett obehagligt ställe. Du kan bli rånad för lite mat eller bensin. De starkaste överlever eftersom de ser till att ta det som de behöver. De svaga och sjuka kan bli liggandes och dö.

Kyla är en mycket spännande ungdomsbok som ger en mycket att tänka på.

Hur bra förberedd är du och din familj om samhället plötsligt inte fungerar? Hur länge skulle ni klara er utan el, vatten och mat?

Bokbuss där den behövs som mest

Bild från Forbes

Jag följer journalisten Magda Gad på Facebook och i morse scrollade jag förbi en post där hon uppmärksammade en ung afgansk kvinna som just hamnat på Forbes lista över 30 sociala entreprenörer under 30. Freshta Karim växte upp i Kabul under det konfliktfyllda 90-talet, men lyckades ta sig till England där hon tog mastersexamen vid Oxford University. Efter examen återvände hon till Kabul och startade förra året en bokbuss som åker runt i stan med böcker, en fristad och en önskan om att få dagens utsatta kabulbarn att tänka fritt och kritiskt. Bussen drivs av donationer och har varit i drift lite drygt ett år nu.
Många familjer har inga böcker hemma och analfabetismen är utbredd i Afganistan. Bussen besöker flera olika områden i Kabul regelbundet och ca 300 barn får tillgång till dess böcker på pashto, persiska och engelska varje dag. Barnen kan inte bara läsa på bussen utan den är även en plats där de kan ställa frågor, leka, sjunga och bara vara barn.

Interiören i bussen. Bild från Free Women Writers/Pari Shuaib

Verkligheten för Kabuls barn är ofta hård. Många tvingas arbeta för att familjen ska klara sig och många drivs in i kriminalitet. En enda biblioteksbuss kan naturligtvis inte förändra det afganska samhället, men varje barn som lär sig läsa, som vågar ställa kritiska frågor och inser att de har en möjlighet att göra något mer är en vinst och en möjlighet till utveckling inte bara för det enskilda barnet utan också för hela samhället. Vi har inte råd att låta fler generationer barn gå förlorade på grund av konflikter och galenskap.
Men varför återvände Freshta Karim till Kabul, när hon hade fått en utbildning vid ett ansett universitet i väst och skulle ha kunnat göra sig en karriär i England? Hon säger i en intervju med Free Women Writers (min översättning): "Det finns en populär dikt av Mawlana Jalaludin Balkhi (mer känd under namnet Rumi) som går såhär:
هر کسی کو دور ماند از اصل خویش/ باز جوید روزگار وصل خویش
Det betyder "Den som är skild från sina rötter kommer alltid sträva efter en återförening". Jag känner starkt för den här dikten och känner tillhörighet till den här staden. Kabul är mitt hem. Jag växte upp här och gick i kommunal skola - helt gratis. De stipendium jag tilldelades fick jag just för att jag är afghan. Jag står i skuld till Afghanistan. Jag utbildade mig utanför Afghanistan och fick uppleva västvärldens lyx, men jag uppskattade det aldrig eftersom jag hela tiden jämförde våra liv med deras och såg alla våra problem. Riktig lycka för mig är när vi lyckas uppnå samma standard i vårt eget land, även om det betyder att vi måste börja på botten och att vägen dit är både smärtsam och lång."
Läs hela intervjun. Det finns också en film om bussen från AFP News.


Jag beundrar hennes sätt att tänka. Många som hade sluppit ut från en konflikthärd som den i Afghanistan hade säkert stannat kvar där de var i relativ säkerhet och verkligen kunde njuta frukterna av sitt arbete. Freshta tänker tvärt om - hon vill bidra och göra skillnad trots att hon vet att det är svårt och tar tid. Det är häftigt!

Översättningar

Även jag har varit på LitteraLund och lyssnat på många intressanta samtal och föreläsningar. En av dem jag fastnade för handlade om att översätta text.
Ofta när vi tänker på översättningar tänker vi på en bok som ska översättas från ett språk till ett annat. Men det finns ju många fler sätt att översätta text på, till exempel mellan konstformer.


Programpunkten Vad händer med berättelsen i översättningen? var ett samtal mellan manusförfattaren Alex Haridi, dramatikern Harald Leander och översättaren Helena Hansson. De hade alla olika erfarenheter av översättning och det var spännande att höra hur tankarna går när en bok ska översättas, omvandlas, anpassas.
Helena Hansson hade översatt en ungdomsbok från danska, vilket inte låter så komplicerat. Det är vårt närmaste grannland, vi är i mångt och mycket lika varandra, men det visade sig att översättningen ändå inte är så "enkel" som från ett språk till ett annat. Även här behövde översättningen innehålla en del kulturella anpassningar. Svordomar är till exempel en sak som kräver en del arbete.

En sak som alla tre var överens om var att titta på vad originaltexten vill förmedla, vilken stämning och intention som finns. Denna är det viktiga att behålla, oavsett vad som sedan händer med orden, kronologin och, ibland även, dramaturgin.
Alex Haridi har skrivit manus till bland annat den Netflixaktuella serien Störst av allt. Serien bygger på en bok av Malin Persson Giolito och när det kommer till att översätta en välkänd, storsäljande roman till sex exakt lika långa avsnitt med lämplig dramatisk kurva för varje avsnitt så kommer ju helt andra utmaningar. Det är helt enkelt omöjligt att följa bokens exakta uppbyggnad. Vissa saker ur boken måste plockas bort, berättarperspektivet kanske behöver ändras, nya småkonflikter läggs in. Men eftersom det ofta finns en läspublik som ska bli nöjd är det essentiellt att bokens stämning finns kvar, så att det kan känna igen sig.
Även Harald Leander fick göra stora ingrepp i texten när han gjorde om barnboken Legenden om Sally Jones av Jacob Wegelius till teaterpjäs. Boken innehåller inga repliker överhuvudtaget och huvudpersonen är en apa som ju inte talar överhuvudtaget. Harald Leander berättade att han läste boken mycket innan han började arbeta med sin översättning, men att när han greppat textens känsla eller anda så släppte han den och började arbeta mer självständigt.


Jag fick inse att jag inte tidigare hade reflekterat så mycket över texters översättningar. Klart att jag ibland undrat hur originalet låtit och visst har jag irriterat mig på att filmatiseringar inte följer boken slaviskt, men det var verkligen spännande att höra hur tankarna går när man som författare måste göra större ingrepp i någon annans text.

Klimatångest på Litteralund

Även jag har varit på Litteralund i veckan! Som vanligt lämnade jag konferensen full av inspiration och energi och med flera ideér till nya projekt.

Det som jag vill dela med mig av här på bloggen är samtalet mellan författaren Mats Strandberg och forskaren Alexandra Nikoleris.
Alexandra Nikoleris arbetar på institutionen för Energi- och miljösystem på Lunds universitet och samtalet hade titeln Hur kan böcker - både fakta och skönlitteratur - få oss människor att reflektera över klimatförändringar.

Slutet är en dystopi som utspelar sig i Sverige i nutid. Människorna har precis fått reda på att kometen Foxworth är på väg mot jorden. Om lite drygt två månader så kommer kometen och jorden att krocka och då kommer hela vår planet, alla människor och djur att utplånas och försvinna.

Huvudpersonerna i detta universella drama är Simon och Lucinda. Simon vill tillbringa sin sista tid med sin flickvän och med sin familj. För Lucinda, som är svårt sjuk i cancer, blir tiden som är kvar en möjlighet för henne att börja leva. Lucinda lever plötsligt på samma villkor som alla andra (som ska dö inom kort). Jag har tidigare skrivit om Slutet här på Biblioteksbubbel.

Samtalet mellan Mats Strandberg och Alexandra Nikoleris tog avstamp i boken Slutet men hade fokus på den meningslöshet som många människor känner i och med dagens klimathot. I Slutet omvärderar människor sin syn på arbete, pengar och tid. Det som förr var viktigt blir helt oviktigt när vi vet att vår tid snart är slut. Kanske är det också så för vissa människor i dessa tider när hotet om klimatförändringar har blivit en reell verklighet och vi inser att vårt levnadssätt måste förändras. Vårt levnadssätt måste förändras vare sig vi vill det eller inte.

Slutet är framförallt en bok om livet och vad som är viktigt egentligen! De är också tankar som många människor (om)formulerar när klimathotet står över oss.

Samtalet handlade om så mycket mer, det är svårt att återge allt här. För er som inte har läst Strandbergs Slutet rekommenderar jag den verkligen. Boken passar äldre tonåringar (från ca 15 år) och alla vuxna.

Revolution poetry

Redan namnet förbereder mig på något spännande, något oförutsägbart, något som spränger gränser.
Några medlemmar ur rörelsen Revolution Poetry, med ledaren Nachla Vargas Alaeb, äntrade scenen på Litteralund igår och tog andan ur mig en stund, med sin direkta poesi, poesi som berättar historier ur deras liv. Först kom Robin Nazari, med en rap fylld av känsla, men den som verkligen tog andan ur mig var hans syster Sara Nazari, som talade fram en känsla, en bild av sitt liv. Den tredje medlemmen var Nebay Meles som rapade om kriget, blodet, något krig, kanske självupplevt.
Alla texterna ligger nära verkligheten, det känns att de är upplevda ända in i hjärtat.

Revolution Poetry är en plattform, en ambulerande scen och rörelse för spoken word-lyrik. Sedan start har de uppträtt på såväl parkteatrar som Dramaten och byggt upp en scen för röster som sällan ges utrymme i litteratursverige.

Rörelsen Revolution Poetry startades 2009 av Nachla ”Libre” Vargas Alaeb, Aladin Bewar Zakholi och ”Lilla” Namo Marouf. Inspirerade av amerikanska Def Poetry Jam bestämde de sig för att ta sina historier från Stockholms miljonprogram till finrummen och teaterscenerna. De ville inte tävla utan fokusera på det talade ordet, historierna, de marginaliserade och undantryckta. De ville berätta sin egen historia, på sitt eget sätt.
Sedan dess har rörelsen bara växt och består förutom i föreställningar även i scenkonstexperiment och workshops i textförfattande och framförande.
2016 gjordes en dokumentärfilm om rörelsen, som bl.a. visats i SVT. (källa Bonnier Carlsen)

Litteralund 2019

Nu har jag och mina kollegor varit på konferensen Litteralund i två hela dagar, fullspäckade dagar! Det har varit många bra och givande samtal om olika ämnen mellan illustratörer och författare med duktiga moderatorer.

Igår hade jag förmånen att lyssna på Andy Griffiths, författaren till de omåttligt populära böckerna om trädkojan med först 13 våningar som sedan ökar med ytterligare tretton våningar för varje bok.

Jag har läst alla åtta böckerna eftersom att Linda, barn och ungdomsbibliotekarien på folkbiblioteket och jag har ett bokseriepratprojekt på Rinnebäcksskolan. Efter att ha lyssnat på Andy så inser jag storheten och tankarna bakom  samspelet mellan text och illustrationer. Han beskrev processen från idé till verklighet och syftet med böckerna var att skapa läslust, med humorn som ingång. Där kan jag bara bekräfta att de lyckats, böckerna är ständigt utlånade och det är alltid någon som vill reservera nästa del. Tricket är att även låta bilderna föra berättelsen vidare, och barnen gillar det! Han menar också att om en vill dela läsupplevelsen i en humoristisk bok så berättas ofta de specifika scenerna, gärna flera olika, medan om en berättar om en allvarligare bok så summeras oftast hela boken.

Huvudpersonerna är Andy som skriver, Terry som illustrerar och Jill som är redaktör. Idén till att det skulle vara just en trädkoja kan komma från en av Andys barndoms favoritböcker Enid Blytons bok "The faraway tree"

Han bjöd även på Terrys första skiss av trädkojan, som av en händelse består av 13 våningar.

Till hösten kommer del 9 i serien, efterlängtad av många!

Och Andy avslöjade att de gärna skriver, just det, tretton böcker i serien! HURRA! Så här ser planen ut!

Detta var ett av många intressanta programpunkter som jag fått ta del av under dessa två dagar.

Fler blogginlägg om Litteralund kommer helt säkert!

Flickan från andra sidan

Många är de, böckerna i "Angerbornsk" anda. "Flickan från andra sidan" är en sådan bok. Många är också böckerna där ett gammalt hus ute i skogen spelar en stor roll. Huset familjen
flyttar till för att något hänt. Huset har ofta en historia som man inte känner till , kanske har det hänt något förfärligt där. I "Flickan från andra sidan" hyr Maja och hennes pappa ett torp ute i skogen en sommar. Majas mamma har dött i cancer tre år tidigare och Majas liv har sedan dess präglats av sorg. Nu skall hon snart börja högstadiet och hoppas på en sommar i lugn och ro med pappa. Men pappa har lite andra planer. Hans flickvän Elin skall dela sommaren med dem på torpet. Det tycker inte Maja är en bra idé.
Maja har inte haft så många vänner i sin klass, så när hon träffar en flicka ute i skogen, i samma ålder som Maja och som dessutom lyssnar på musik från -80 talet precis som Maja( mammas favoritmusik) blir hon väldigt glad. Maja och Johanna, flickan med isögonen, blir snabbt vänner och Maja följer med Johanna hem. Mycket verkar vara gammalt och lite slitet hos Johanna, men Maja trivs och de har många planer för sommaren.  Men vem är den gamle mannen, som tycks dyka upp överallt där Maja är och som verkar vilja berätta något för Maja? Och Flickan från Andra sidan vem är hon?

Den här boken, skriven av Anna Helgesson, berättar mycket om vad som händer inuti när man sörjer någon man älskar och den kan säkert fungera som tröst för många.