Värsta bästa nätet

Värsta bästa nätet är en riktigt bra bok för barn och unga om allt det svåra och jobbiga som kan hända på nätet. Författaren är krimonolog och ute i skolor och andra sammanhang för att prata om nätet och de brott som riskerar hända där.

Boken är uppbyggd kring olika nätfenomen som kan innebära problem, som fejkade konton, kedjebrev, dåliga hemligheter, foto och film. I varje kapitel illustreras det Maria skriver av brev eller samtal hon fått från/haft med olika barn och unga efter att de lyssnat på hennes föreläsningar, samt de svar hon gett till dem.

Boken har ett lättillgängligt språk och även om jag stör mig på att all text lutar lite så är layouten i övrigt snygg. Varje kapitel har till exempel sin egen färg.

Det här är en viktig bok. Den lägger skulden där skulden hör hemma, inte hos den som blir utsatt för kränkningar utan hos den som utsätter andra för kränkningar, oavsett om det är en kompis som gör ett prank som inte går hem, en vuxen som lurar till sig nakenbilder från ett barn eller en anonym främling som kommenterar med hat och hot.

Någon som boken poängterar gång på gång är vikten av att berätta för en "viktig vuxen" så snart man känner sig utsatt för kränkningar, och att den vuxne inte behöver vara en förälder utan någon som man litar på.  

 

 

 

Titanic

Titanic fascinerar barn i alla åldrar och nu har det äntligen kommit en ny bok om det katastrofdrabbade fartyget.
 Boken är skriven av Megan Cullis och Emily Bone och den heter "Titanic Fartyget, passagerarna och katastrofen". Boken visar på ett tydligt och överskådligt sätt hela processen från det att fartyget började byggas, till efterdyningarna av katastrofen .
De många fina illustrationerna, av Ian McNee, visar på en del av lyxen som bjöds ombord, även för andra och tredjeklasspassagerarna. Många av dem hade enkel biljett och ont om pengar, men hytterna var utrustade med sängkläder, vilket inte var så vanligt på den tiden, matsalarna var ljusa och bekväma och maten rejäl och vällagad.

Dystopi med en twist

I Ann Aguirres dystopitrilogi Razorlands första del, Enklav,  möter vi huvudpersonen Spadertvå i sin enklav Collage när hon ska få sitt namn och äntligen räknas som vuxen. Hon har tränat hela livet för att bli jägarinna, och nu är tiden inne. Hon fyller 15 år.
Jägarna och jägarinnorna jagar föda och ser till att freda enklaven från freaksen, zombieliknande varelser som attackerar i mörkret. Enklaven är belägen under jord, i ruinerna av New Yorks tunnelbana. Reglerna och levnadsvillkoren är hårda, rollerna är tydliga. Vissa jagar, andra avlar, bygger, lagar mat eller tar hand om småglinen. Enklaven styrs av Äldsten, vilket inte bara är en titel, utan helt enkelt enklavens äldste medlem. Ordhållaren är den som har kunskap om historien och artefakter och att undanhålla fynd från enklaven straffas hårt. Det hårdaste straffet är förvisning.
Spadertvå paras ihop med jägaren Tålig, en ung man som inte fötts i enklaven, utan ovanjord. Historierna om ovanjord är fulla med hemskheter, tex att vattnet fräter sönder en.
Trots sina olikheter så är Spadertvå och Tålig ett bra team som strider och jagar bra ihop.  En dag hittar de ett sändebud från en närliggande enklav. Han berättar att freaksen anfallit enklaven och ber om assistans. Spadertvå och Tålig skickas på spaningsuppdrag och kan konstatera att Nassau är utplånat. Spadertvå och Tålig anar en viss förändring hos fienderna, men Äldsten och Ordhållaren håller inte med och förbjuder dem att säga nåt till resten av enklaven. Situationen eskalerar och det hela slutar med att Spadertvå och Tålig blir förvisade. Tålig menar att deras enda chans är att ta sig ovan jord, till ett ställe som hans pappa berättat om, i skogarna norröver.

Andra delen heter Utpost och tredje delen heter Hord, och här kommer twisten!

Det är en mycket spännande, om än något blodig, apokalyptisk berättelse. Jag har dock lite svårt att få ihop tidslinjerna. Enklaverna verkar ha funnits i åtminstone tre- fyra generationer, men ändå så har Tålig fötts ovan jord. Livet i enklaverna är hårt och osunt, så den Äldste är runt 25 år, men ändå. Det talas om krigen för flera hundra år sedan, men konserver och böcker finns kvar. Det behöver ju iof inte vara krigen i sig som skapade sönderfallet av samhället och freaksen, det är min tolkning.
Den har jämförts med Hungerspelen och jag tycker att den är minst lika läsvärd, trots problemet med tiden.

  

Hur farliga är bibliotekarier?

Att en bok är kort behöver inte nödvändigtvis betyda att den är trivial eller innehållslös. Och att antalet sidor bara uppgår till 25 betyder inte att det inte hinner bli läskigt... Mats Johansson, skolbibliotekarie till vardags, har lyckats skriva en riktigt obehaglig zombiebok trots det lilla omfånget.

Erik är lättad. Höstterminen är över och han har, tack vare mycket slit, blivit godkänd i alla ämnen. När han kommer hem den där sista dagen på terminen är han helt slut. Just som han håller på att slumra till ringer telefonen. det är Mårten som jobbar på skolans bibliotek. Mårten påstår att boken som Erik reserverat, Steven Kings Det, har kommit. sedan bryts samtalet mitt i en mening. Eric kan inte påminna sig att han har reserverat boken, men tänker att det säkert stämmer. Det måste bara ha varit ett tag sedan.

När han kommer till skolan är den tyst och nersläckt. Enda lamporna som lyser är i bibblan, men när Erik kommer dit hörs inte ett ljud. Inne på kontoret ser han Mårten, men denna står halvt bortvänd och reagerar inte när Erik ropar "Hej!". Erik tänker att Mårten pratar i telefon och tar ett varv i bibblan medan han väntar. När han tittar upp igen ser han att Mårten alldeles ljudlöst har satt sig vid skrivbordet. Men det är nåt som inte stämmer, Mårten sitter blickstilla och skärmen är svart. Erik känner fasan och skräcken växa i sig.

Farlig sömn är ett bra lättläst komplement till övriga zombieskräckböcker som kommit de senaste åren. Omslaget är lockande och berättelsen kryper inunder skinnet.

Bröderna Lejonhjärta

Bröderna Lejonhjärta denna klassiska, vackra men så otroligt sorgliga saga skriven av Astrid Lindgren 1973 har nu kommit ut i en ny form. Texten är densamma men Ilon Wiklands klassiska illustrationer är utbytta. Den nye illustratören heter Jesper Waldersten och han har genom sina illustrationer satt en helt annan prägel på hela berättelsen.




Bröderna Lejonhjärta blir med Walderstens bilder en mycket mörkare och svårare berättelse som talar till de äldre ungdomarna och till vuxna.


Jag lyssnade när Jesper Waldersten sommarpratade i somras och jag tyckte mycket om hans uttryckssätt. Han berättade lite om sitt arbete med att göra sina egna tolkningarna av Bröderna Lejonhjärta. Att han från början tänkte säga NEJ men sedan ändrade sig.


Just nu är det en utställning på Kulturhuset i Stockholm om Walderstens illustrationer till boken. Så här skriver man på webbsidan:

Genom Jesper Walderstens grafiskt dova verk skapas en bildvärld som ger Astrid Lindgrens berättelse en ny, mörkare klangbotten. Välkommen till en utställning, för liten som stor, om kärlek, hat, sorg, solidaritet, förtryck och om den svåra konsten att vara människa.


Jag hade gärna gått på den utställningen om jag kunnat.



Jossi är förrädaren! Bilden i gamla utgåvan

Jossi är förrädaren! Bilden i nya utgåvan

Gruvan

Ellen tillbringar sin sommar på Utö tillsammans med sin familj. Det är två lite retsamma äldre syskon, pappa och hans nya kärlek Sofie. Ellen känner ingen kärlek till Sofie och vill inte veta av henne och snäser mest hela tiden åt henne.

Syskonen försöker skrämma upp Ellen när hon en natt ska sova i skjulet på tomten med en gammal spökhistoria som finns på ön. Det blir otäckt, men hon härdar ut hela natten, vill inte bli beskylld för att vara en fegis resten av sommaren.
I skjulet inkilat mellan brädorna hittar hon ett skrivhäfte med vaxdukspärmar. När hon öppnar boken finner hon tättskrivna sidor text med en mycket snirklig och svårtydd handstil. Men det här är mycket roligare än sommarboken som hon borde läsa och anstränger hon sig bara tillräckligt går det att tyda. Texten är skriven av Anton som var 12 år i mitten av artonhundratalet. Hans pappa och äldre bröder arbetar i gruvan på ön och snart är det även Antons öde om nu inte hans drömmar kan slå in. Han vill fortsätta i läroverket och bli en berömd författare. Jojo så ska inte en arbetarunge tänka, menar hans pappa.

Berättelsen rör sig på dessa två plan och skiftena känns naturliga. Porträtten av Anton och Ellen känns trovärdiga och vi kommer den nära in på livet. Detsamma gäller flera andra personer  i berättelsen. Sara Lövestam som är författaren är skicklig på att väva in mycket utan att det känns påklistrat. Vi lär oss om släktforskning, hembygdsmuseer, livet på en skärgårdsö, klassklyftor och arbetares villkor för drygt 150 år sedan. Även samvaron mellan Sofie och Ellen har en central plats och utvecklingen av deras relation känns trovärdig.
Ännu en mycket bra berättelse av skickliga Sara Lövestam.

Ännu en från Norge

Jag kan lika bra mata på med ytterligare en ny bok från vårt rika grannland i väster. Maria Parr har inte skrivit så många böcker, men de är å andra sidan väldigt bra. Våffelhjärtat från 2007 har jag tipsat om många gånger och den läses åtminstone då och då, om än inte så mycket som den förtjänar. Den går tyvärr inte längre att få tag på på svenska. Nu har det äntligen kommit en fortsättning.


Trille och Lena bor fortfarande kvar i Dunk-Matilde, viken på ön i fjorden vid Norges kust, men de har blivit några år äldre. Fast inte klokare, skulle jag säga.

Lena spelar fortfarande fotboll med killarna, och är fortfarande bäst på det. Trille undrar hur han ska imponera på Birgitte, den nya tjejen i klassen. Och tillsammans får de fortfarande de mest galna idéer, som till exempel att bygga en flotte och åka över till fastlandet, tvärs över bråddjup och färjefarled.

Men det är också saker som inte känns riktigt som de ska. Mamma är så trött jämt att Trille undrar om hon är sjuk, pappa är irriterad och farfar verkar inte förstå att han faktiskt håller på att bli gammal.
Och när Lena blir petad ur fotbollslaget och det visar sig att Birgitte är snäll inte bara mot Trille utan även mot mobbaren Kai-Tommy vet Trille inte hur han ska förhålla sig till allt längre.


Trille och Lena har hunnit bli 13 år i den här boken, men liksom Våffelhjärtat, i vilken de var 10 år, tycker jag att boken passar bättre för läsare/lyssnare som är lite yngre. Om Våffelhjärtat är perfekt i åk 2 så kanske den här boken passar fin i 4:an eller 5:an. Äldre elever kommer nog tycka den är lite för barnslig.