Fotboll

Fotbolls-VM må vara slut för Sverige för den här gången, men intresset för fotboll lär bestå. Jag tror att önskan om fotbollsböcker är en av de mest frekventa på biblioteksråden på mina skolor. Idag när jag kom till jobbet väntade en låda med, bland mycket annat, två nya fotbollsfaktaböcker. 

I Mål! Allt du vill veta om fotboll får vi redan på omslaget veta att "Bollens snitthastighet vid ett straffskott är 113 km/h" och jag blir genast mycket tacksam över att inte vara fotbollsmålvakt. Inne i boken får vi sedan fotbollsfakta uppdelat på: den historiska aspekten av spelet; regler och fasta situationer; bollskicklighet; de olika positionerna på plan; hur klubbspel funkar; olika viktiga tävlingar och turneringar. Boken är full av både foton och olika typer av datoranimerade bilder. Jag, som är ungefär lika fotbollsintresserad som en strumpsticka, tror att den här boken verkligen kan fylla en plats bland de mer intresserade eleverna och ge dem roliga fakta att briljera med i diskussioner med likasinnade.

Den andra boken heter Proffsens bästa fotbollstrick och är en handbok i just det. 30 av fotbollens stora spelare har fått bidra med ett specialtrick som de använder sig av. På vänstersidan av uppslaget ser vi en bild av spelaren och en faktaruta om hen. På höger sida finns tre eller fyra små animerade rutor med förklarande text till hur finten eller tricket genomförs. Min totala avsaknad av både teoretisk och praktisk kunskap om fotboll gör det omöjligt för mig att avgöra om det går att lära sig tricket av bilderna och texterna, men jag kan tänka mig att en hyfsat spelintresserad person i alla fall får lite mer kött på benen än om hen bara tittar på klipp med finterna utan förklaring till vad det är som händer.

Det stora problemet med böckerna tycker jag är bristen på kvinnliga spelare. Endast tre av de 30 spelarna i boken om tricks är kvinnor, tyskarna Alexandra Popp och Dzsenifer Marozsán och (naturligtvis) brasilianska Marta. Det tycker jag är för dålig uppslutning med tanke på hur stor damfotbollen blivit på sista tiden. Även i Mål! är i stort sett alla bilder från herrmatcher och på manliga spelare. De animerade bilderna som visar taktik och spelsystem är spelargubbarna visserligen nästan ansiktslösa, men även här är det en manlig kropp som visas. Listorna på titlar och rekord i slutet av boken tar i stort sett uteslutande upp herrlagen. Endast i rutan om OS finns damresultatet med. I en bok från 2017 tycker jag definitivt att jag som läsare har rätt att kräva mer än så.

Blodröd måne

12-årige Blue Montgomery kan inte vinna. Det går inte. Oavsett vad han tävlar i, Fia med knuff eller löpning, eller att stå upp för sig själv mot en mobbare, så förlorar han. Den här sommaren innebär det att han har ena armen i gips. Hans pappa Alan däremot, är en vinnare. Alan är racingförare och vinner i stort sett alla tävlingar han ställer upp i. Och om han inte vinner gör han det med vilje för att det inte ska verka misstänkt. Efter ett uppehåll i karriären har pappan bestämt sig för att börja tävla igen och under tiden ska Blue bo hos sin farmor Eve. Eve bor i ett enormt hus i en pytteliten by med endast 340 invånare mitt ute i ingenstans på gränsen mellan Georgia och Florida. Närmsta granne är ett träsk. I huset bor också tre av Blues kusiner.

Det är nåt speciellt med släkten Montgomery, och det beror på en tvåhundra år gammal legend. Antingen så är medlemmarna i familjen födda med tur och allt går deras väg, eller med otur och olycka. Vart hundrade år, när månen blir blodröd, kan en lycklig familjemedlem försöka ta sig ut i träsket för att möta den skräckinjagande alligatorn Munch och ändra sitt öde. Snart är det dags igen och huset fylls av lycksökande släktingar från hela världen. Alla väntar på att släktens äldsta medlem, mor Myrtle, ska välja ut den som ska få försöka och under tiden försöker de på alla sätt de kan övertyga henne om att det är de själva som är bäst lämpade för uppdraget.

Blue inser redan från början att han inte har någon chans att bli av med sin förbannelse, men den nyinflyttade grannen Tumble som drömmer om att bli (super)hjälte bestämmer sig för att göra allt hon kan för att han ska klara det. Men har egentligen Tumble den tur som behövs för en riktig hjälte? Varenda gång hon gör något hjältemodigt så slutar det med att hon själv måste räddas av någon annan. Inget vidare slut på hjältemodiga uppdrag direkt. Det hjälper inte hur många gånger hon läser sin favoritbok Var en hjälte varje dag av Maximal Star, och hur väl hon kan alla hjältebudorden och hur noga förberedd hon än är. Det går inte riktigt som hon tänkt sig ändå. Men den här gången, kanske...

Blodröd måne är, liksom Cassie Beasleys förra bok Cirkus Mirandus som jag skrev om på bloggen tidigare i år, en historia som ligger på gränsen mellan det verkliga och det magiska. Väldigt mycket av det som händer har inget övernaturligt inslag överhuvudtaget, men så kommer det en vändning som inte går att förklara med någon logik och läsaren får finna sig i att fantastiska och magiska saker händer. Även om inte ens huvudpersonerna i boken riktigt vet hur de ska förklara dem. Jag, som verkligen mer än en realist- än en fanastyfantast när det kommer till böcker och film, gillar det.  

Fjorton

Den här boken beskriver en enda dag. En dag i fjortonåriga Behs liv.  Beh har haft sommarlov, varit sjuk i två veckor, inte kunnat följa med på klassresan. Något förvirrad kommer hon till skolan den där dagen, det handlar om. Hanna och Emma talar om klassresan, vilka killar de spanade in, vem de kysste. Beh är utanför, lyssnar förstrött på lektionerna. Lärarens prat är något som tycks hända utanför henne själv, utan att hon lyckas ta in det. Ändå går det bra i skolan för Beh. Det är hon som brukar hjälpa Hanna, när hon glömt att göra läxan eller plugga till provet. Om inte Hanna skärper sig åker hon ut, har rektorn sagt.
Beh står i kö till cafeterian, hinner knappt fram, får kasta i sig maten,innan lektionerna börjar igen.
Dagen tycks oändlig. Ibland tänker hon på vykortet hon fått,  det med två elefanter på. Hon är så glad för det.
Annars finns en stor sorg i Behs liv. Pappa har lämnat familjen och lämnat många frågor obesvarade.
Beh har undvikit honom, men den här dagen rastar hon hunden till en granne och står plötsligt utanför pappas port. Och äntligen får han sagt det han inte förmått säga innan. Att Beh skall få ett syskon. Beh är arg, väldigt arg på pappa, att han ljugit så länge. Men dagen slutar ändå bra, han som skickat vykortet hör av sig.

Den här boken av den tyska författaren Tamara Bach, är som en lång prosadikt. Lättläst, men med ett stort innehåll.

Mystiska gåtor

Jag har skarpt gillat boken Sant eller falskt där olika mer eller mindre sanna historier presenterats och läsaren har fått gissa sig till vilka som verkligen hänt. På nästa uppslag står rätt svar, men också en förklaring. Det är ett roligt koncept och ypperligt att använda i källkritikssammanhang och för att visa hur lätt det är att göra något sannolikt genom att blanda in hel- och halvsanningar i en i övrigt genomlurig historia.
Nu har det kommit en variant på temat. I 18 mystiska gåtor är alla berättelserna sanna men det är läsarens uppgift att föröka lura ut hur det har gått till. Jag ska ge några exempel:
På 1920-talet satt Adolf Hitler i fängelse och under den tiden skrev han flitigt på sin skrivmaskin. Resultatet blev boken Mein Kampf. Långt senare, på 1970-talet fanns det en man som drev en affär som bara sålde saker från andra världskriget. Han bestämde sig för att tillverka "originalet" till den berömda boken och lärde sig skriva med precis samma handstil som Hitler. Han lyckades sälja den förfalskade texten till en samlare, men blev avslöjad - vad var det som avslöjade honom?
I början av 80-talet lyckades den berömda magikern David Copperfield trolla bort Frihetsgudinnan i New York. Han hade ställt upp en scen med läktare. Bakgrunden till scenen var den magnifika utsikten över Frihetsgudinnan. Över statyn cirklade två helikoptrar. Så drog Copperfield för ett rött draperi så att statyn skymdes och under några minuter pratade han och det spelades hög musik. När draperiet drogs undan igen cirklade helikoptrarna fortfarande på himlen, men statyn var spårlöst borta. Så drogs draperiet för igen någon minut och när det åter drogs undan så var Frihetsgudinnan tillbaka, precis där hon alltid brukade stå. Men Copperfield hade naturligtvis inte flyttat på statyn, utan på något annat. Vad?
Det är riktigt roligt att läsa om dessa "magiska" händelser. Visserligen är vissa välkända (och kanske lite uttjatade) som den olycks- eller förbannelsedrabbade Bermudatriangeln och den fladdrande amerikanska flaggan vid månlandningen, medan andra känns nya och spännande. Det är också kul att vissa är väldigt nya och aktuella, som pranks gjorda för bara något år sedan, medan andra är hundratals år gamla.
Det här är definitivt en bok att läsa och klura över tillsammans.

De svåra frågorna

Ofta fascineras jag av alla kloka saker som både mina egna (4 & 6 år gamla) och barnen jag möter på jobbet säger. Men ibland händer det naturligtvis att jag reagerar på den totala motsatsen och undrar hur ett barn kan ha levt 6, 8 eller 11 år UTAN att ha fått lära sig, fått höra talas om, fått veta... För det handlar ju oftast inte om att de inte lärt sig, lyssnat eller tagit reda på, det handlar om att vuxna i barnens närhet inte har sett till så att det har fått veta. Det är vår uppgift att bombardera barn med bra kunskap, sådant som de behöver veta och hjälpa dem förstå allt som verkar (eller är) knasigt.
I maj jobbade jag med en läsgrupp i åk 5. Vi läste Alex Dogboy som handlar om ett gatubarn i Honduras. Alex föräldrar överger honom för att åka till USA och han rymmer från sin moster för att leva på gatan. I diskussionerna om boken kom vi in på människor som lever på gatorna i Sverige och hamnade hos de romska tiggarna. Alla i gruppen hade naturligtvis sett dem, och alla hade synpunkter på deras liv och vad de sysslar med. Jag upplevde att det fanns en del fördomar bland barnen i deras syn på tiggarna, ord som kanske inte helt lät som deras egna, och jag kunde inte bemöta dem helt och fullt just då.
Idag,  när jag läste Pejjes många frågor - tiggare, längtan och mobiltelefoner, insåg jag att detta är en bok med en hel del bra svar.

Pejje ser tiggare utanför affären, en kvinna med ett foto av två barn och när han tittar på fotot känns det som att barnen tittar honom i ögonen och vill att han ska hjälpa dem. Han förstår inte riktigt hur det här med tiggarna egentligen funkar, och frågar sina föräldrar tusen frågor, men mamma och pappa verkar inte heller riktigt veta. Han undrar hur tiggaren som är så fattig kan sitta och prata i en mobiltelefon, när de är så dyra, och vem pratar hon ens med? Om barnen där hemma i Rumänien är fattiga borde de väl inte ha någon telefon, när inte ens han själv har fått en? Tillsammans benar Pejje och hans föräldrar ut hur det skulle kunna vara, och i slutet av boken får några tiggare själv svara på frågor som varför de är fattiga, hur de kan ha telefon, om någon annan tar deras pengar och var de sover om nätterna. Boken är illustrerad av Emma Göthner, som gör till synes enkla bilder, men med väldigt uttrycksfulla ögon.
Boken är utgiven i samarbete med Stockholms stadsmission och inspirerad av deras kampanj Prata med barnen. Här finns en film och svar från både tiggare och Stadsmissionen på frågorna ovan och några till. Du kan också läsa handfasta råd och tips på hur du kan prata med barnen om tiggeri. Detta är en bok jag ska tipsa "mina" förskollärare om när hösten kommer.

Guldkompassen

Jag har några elever som behöver många boktips och även om jag läser mycket så har jag inte läst riktigt alla böcker i biblioteket, än... 

"Guldkompassen" av Philip Pullman är en bok som jag hållit i många gånger, men jag blev lite avskräckt av filmen med samma namn, eftersom att jag tyckte den var lite rörig. Boken är inte helt enkel att komma in i heller, men väldigt snart är jag helt fast i äventyret som Lyra och hennes vänner råkar ut för. Det blir väldigt spännande och tidvis farligt för Lyra som lär sig mycket om sig själv och andra under resans gång. Lyra är en klok tjej med huvudet på skaft, vilket innebär att hon klarar sig ifrån många bekymmersamma situationer. Det som är lite besvärligt för mig är närheten till den verkliga världen, fast författaren ändrar namn en smula på saker och ting. För min läsupplevelse hade det varit bättre att antingen ha helt andra namn på saker och företeelser, eller behålla de riktiga namnen. Där är en ju olika som tur är! I sommar läser jag nog ändå mer om Lyra i del två och tre, ”Den skarpa eggen”och ”Bärnstenskikaren”. Det kan kanske tom vara så att jag ger filmen en ny chans, en regnig dag!

Äntligen!

Nu är den här, den tredje avslutande delen om Magnus Chase och hans kamp mot, eller med?, de nordiska gudarna.

Trots att Magnus är son till asaguden Frej så dör han i den första boken, Krigarens svärd, och blir en enhärje och fast i Valhall, som otroligt nog har formen av ett hotell. Han och hans vänner har ställts inför den ena utmaningen efter den andra och nu förväntas han hindra Loke från att segla iväg på sitt skepp Naglfar och starta Ragnarök, som kommer att förinta alla nio världarna. Inga små förväntningar på en blott 16 årig kille, även om han är halvgud och har hjälp av sitt talande svärd Jack och sina kamrater från våning 19, halvgudarna Alex, hans syster Sam, Halvdan, T.J och Mallory. Dvärgen Blitz och alven Heath är också med.

Frej bistår sin son med ett magnifikt vikingaskepp, praktiskt ihopfällbart till en näsduk. Dessvärre är det inte direkt omärkligt när det väl är uppfällt, det är helt neongult! De döper skeppet till Mikillgulr, som betyder Stor gul, och ger sig iväg. Eftersom att de ska ut till havs så ber de Percy Jackson om råd, som han gärna ger.

De har knappt hunnit mer än att ta sig ut från Valhall när de råkar ut för trubbel. De står på däck och går igenom vilka ledtrådar de har för att klara av uppdraget, då havet plötsligt börjar bete sig som om någon dragit ut badkarsproppen ur Massachusets Bay. Som om inte det var nog så kröns kanterna av nio jättekvinnor av is och vatten. Skeppet sugs ner i en virvel och när besättningen kommer till sans igen upptäcker de hamnat i Ägirs, havsgudens, mjödkittel. I vanliga fall är det inga problem, havsguden är numera mycket mer civiliserad än förr och dödar inte de som råkar hamna hos honom. Problemet är att Ägir har lovat sin fru Ran att döda Magnus eftersom att han lurade henne förra gången de möttes...

Det jag verkligen gillar med Rick Riordans böcker är den härliga humorn som  avspeglar sig dels i kapitlens namn men även i berättelserna och att han levandegör mytologin och dess olika gudar. Åtminstone jag behöver under tiden kolla fakta för att jag blir nyfiken på att lära mig mer.