Blodröd måne

12-årige Blue Montgomery kan inte vinna. Det går inte. Oavsett vad han tävlar i, Fia med knuff eller löpning, eller att stå upp för sig själv mot en mobbare, så förlorar han. Den här sommaren innebär det att han har ena armen i gips. Hans pappa Alan däremot, är en vinnare. Alan är racingförare och vinner i stort sett alla tävlingar han ställer upp i. Och om han inte vinner gör han det med vilje för att det inte ska verka misstänkt. Efter ett uppehåll i karriären har pappan bestämt sig för att börja tävla igen och under tiden ska Blue bo hos sin farmor Eve. Eve bor i ett enormt hus i en pytteliten by med endast 340 invånare mitt ute i ingenstans på gränsen mellan Georgia och Florida. Närmsta granne är ett träsk. I huset bor också tre av Blues kusiner.

Det är nåt speciellt med släkten Montgomery, och det beror på en tvåhundra år gammal legend. Antingen så är medlemmarna i familjen födda med tur och allt går deras väg, eller med otur och olycka. Vart hundrade år, när månen blir blodröd, kan en lycklig familjemedlem försöka ta sig ut i träsket för att möta den skräckinjagande alligatorn Munch och ändra sitt öde. Snart är det dags igen och huset fylls av lycksökande släktingar från hela världen. Alla väntar på att släktens äldsta medlem, mor Myrtle, ska välja ut den som ska få försöka och under tiden försöker de på alla sätt de kan övertyga henne om att det är de själva som är bäst lämpade för uppdraget.

Blue inser redan från början att han inte har någon chans att bli av med sin förbannelse, men den nyinflyttade grannen Tumble som drömmer om att bli (super)hjälte bestämmer sig för att göra allt hon kan för att han ska klara det. Men har egentligen Tumble den tur som behövs för en riktig hjälte? Varenda gång hon gör något hjältemodigt så slutar det med att hon själv måste räddas av någon annan. Inget vidare slut på hjältemodiga uppdrag direkt. Det hjälper inte hur många gånger hon läser sin favoritbok Var en hjälte varje dag av Maximal Star, och hur väl hon kan alla hjältebudorden och hur noga förberedd hon än är. Det går inte riktigt som hon tänkt sig ändå. Men den här gången, kanske...

Blodröd måne är, liksom Cassie Beasleys förra bok Cirkus Mirandus som jag skrev om på bloggen tidigare i år, en historia som ligger på gränsen mellan det verkliga och det magiska. Väldigt mycket av det som händer har inget övernaturligt inslag överhuvudtaget, men så kommer det en vändning som inte går att förklara med någon logik och läsaren får finna sig i att fantastiska och magiska saker händer. Även om inte ens huvudpersonerna i boken riktigt vet hur de ska förklara dem. Jag, som verkligen mer än en realist- än en fanastyfantast när det kommer till böcker och film, gillar det.  

Cirkus Mirandus

Micah har vuxit upp med sin farfar Ephrahims berättelser om den magiska och fantastiska Cirkus Mirandus som farfadern besökte när han själv var barn under andra världskriget. Farfar Ephrahim har berättat om Ljusmästaren, eller Mannen som bemästrar ljuset som är hans fullständiga namn, och de fantastiska saker som denne fick farfar att uppleva, han har berättat om den fantastiska Fågelkvinnan som både flög och sjöng som en gudinna och han har berättat om önskningen som han fick men sparade till senare.

Nu har farfar blivit en gammal man, och han är riktigt sjuk. Så sjuk att hans syster Gertrudis kommit för att bo med dem och ta hand om både farfar och Micah. Gertrudis hatar Ephrahims berättelser och hon i stort sett förbjuder Micah att träffa honom eftersom hon påstår att Micah bara gör honom tröttare och sjukare. Men farfar Ephrahim har bestämt sig för att nu är det dags att utnyttja den där innestående önskningen och Micah måste hjälpa honom.

Micah lyckas få cirkusen att komma till hans hemstad, men det visar sig svårare än han trott att övertala Ljusmästaren att komma hem till farfars hus och rädda farfars liv. För det är i alla fall vad Micah tror att farfar har önskat sig.

Besöket på cirkusen, och allt som händer därefter, blir ett äventyr och nåt så fantastiskt som Micah aldrig trodde att han skulle få uppleva, men det leder också till uppvaknande. Micah inser saker om både sig själv, farfar Ephrahim och sin, sedan länge försvunna, farmor som inte är bara roliga och underbara.