måndag 2 juli 2018

De svåra frågorna

Ofta fascineras jag av alla kloka saker som både mina egna (4 & 6 år gamla) och barnen jag möter på jobbet säger. Men ibland händer det naturligtvis att jag reagerar på den totala motsatsen och undrar hur ett barn kan ha levt 6, 8 eller 11 år UTAN att ha fått lära sig, fått höra talas om, fått veta... För det handlar ju oftast inte om att de inte lärt sig, lyssnat eller tagit reda på, det handlar om att vuxna i barnens närhet inte har sett till så att det har fått veta. Det är vår uppgift att bombardera barn med bra kunskap, sådant som de behöver veta och hjälpa dem förstå allt som verkar (eller är) knasigt.
I maj jobbade jag med en läsgrupp i åk 5. Vi läste Alex Dogboy som handlar om ett gatubarn i Honduras. Alex föräldrar överger honom för att åka till USA och han rymmer från sin moster för att leva på gatan. I diskussionerna om boken kom vi in på människor som lever på gatorna i Sverige och hamnade hos de romska tiggarna. Alla i gruppen hade naturligtvis sett dem, och alla hade synpunkter på deras liv och vad de sysslar med. Jag upplevde att det fanns en del fördomar bland barnen i deras syn på tiggarna, ord som kanske inte helt lät som deras egna, och jag kunde inte bemöta dem helt och fullt just då.
Idag,  när jag läste Pejjes många frågor - tiggare, längtan och mobiltelefoner, insåg jag att detta är en bok med en hel del bra svar.
Pejje ser tiggare utanför affären, en kvinna med ett foto av två barn och när han tittar på fotot känns det som att barnen tittar honom i ögonen och vill att han ska hjälpa dem. Han förstår inte riktigt hur det här med tiggarna egentligen funkar, och frågar sina föräldrar tusen frågor, men mamma och pappa verkar inte heller riktigt veta. Han undrar hur tiggaren som är så fattig kan sitta och prata i en mobiltelefon, när de är så dyra, och vem pratar hon ens med? Om barnen där hemma i Rumänien är fattiga borde de väl inte ha någon telefon, när inte ens han själv har fått en? Tillsammans benar Pejje och hans föräldrar ut hur det skulle kunna vara, och i slutet av boken får några tiggare själv svara på frågor som varför de är fattiga, hur de kan ha telefon, om någon annan tar deras pengar och var de sover om nätterna. Boken är illustrerad av Emma Göthner, som gör till synes enkla bilder, men med väldigt uttrycksfulla ögon.
Boken är utgiven i samarbete med Stockholms stadsmission och inspirerad av deras kampanj Prata med barnen. Här finns en film och svar från både tiggare och Stadsmissionen på frågorna ovan och några till. Du kan också läsa handfasta råd och tips på hur du kan prata med barnen om tiggeri. Detta är en bok jag ska tipsa "mina" förskollärare om när hösten kommer.

1 kommentar:

  1. Tack för tipset! Det verkar vara en bra och viktig bok.

    SvaraRadera