En riktig saga!

Holly Black är en av mina favoritförfattare. Hon lyckas alltid fånga mitt intresse för berättelsen redan på första sidan. Hennes senaste bok "Den mörkaste delen av skogen" är inget undantag. 

"Om man följde en upptrampad stig genom skogen, förbi en bäck och en ihålig trädstam full av gråsuggor och myror, kom man till en glaskista. Den stod direkt på marken och i den låg en pojke och sov, en pojke med horn på huvudet och öron spetsiga som knivar."

Så börjar berättelsen om Hazel, hennes bror Ben och pojken i kistan som båda varit förälskade i sedan de var små. Kistan med pojken har funnits i skogen utanför Fairfold i generationer. Alla som bor i stan vet att skogen är full av älvor och att skydda sig med amuletter, kallt stål och salt är vardagsmat för dem. Barnen fostras in att respektera, och frukta, skogen och dess invånare, samtidigt som allt detta och pojken i kistan gynnar turistnäringen. Visst händer det att en och annan turist försvinner spårlöst, men lokalbefolkningen resonerar som så,att de får skylla sig själva för att de inte tagit varningarna på allvar...

Hazels och hennes brors föräldrar är inte så ansvarstagande som de flesta andra, de är båda konstnärer, och när de uppslukas av sin respektive konst så släpps barnen ganska mycket vind för våg. En frihet som gör att de under sin uppväxt utforskat skogen och de som lever där ordentligt. På både gott och ont, visar det sig när pojkens kista en dag är krossad och pojken är borta.

Hazel och Ben beslutar sig för att hitta sin prins och detta leder dem rakt in i ett både spännande och farligt äventyr med konsekvenser som ingen av dem kunnat förutse.

Berättelsen har beskrivits som en mörk och vacker saga som det är omöjligt att värja sig från och jag kan bara hålla med!

Mera Litteralund

Det var premiär för mig att delta i Litteralunds konferensdel, av olika anledningar. Men vilken konferens! Jag är helt överväldigad av intryck som jag översköljts av under dessa två dagar! Så många skratt, en del allvar, tips som jag vill prova bums, några "Wow, att en kan tänka så!" och en hel del "Ja visst ja, så är det ju!"

Att mötas av denna makalösa trappa förhöjde bara upplevelsen!

Efter en stark inledning av läsambassadören Anne-Marie Körling, som berättade om att vara läsande förebild så fick så småningom vi möta två ALMA pristagare nämlingen Kitty Crowther och Meg Rosoff. Så roligt att få ta del av deras tankar om att ha fått priset och deras tips till nästkommande pristagare.

En trilogi som jag slukade när den kom är "Half bad" av Sally Green. Hon berättade om böckerna och hur det kommer sig att de skildrar så mycket våld. Hon menar att barnen ändå kan föreställa sig det, och att vi gör dem en björntjänst genom att "gömma undan" våldet. Hon ville också skriva om starka kvinnor, och genom att välja häxor så blev det så. Trots att berättelsen handlar om häxor, onda och goda, så utspelar sig berättelsen inte i någon fiktiv värld, utan i vår vanliga. Hon har därför medvetet valt bort de typiska häxsymbolerna såsom trollstavar, spetsiga hattar och trollformler. Häxorna får inte heller sina förmågor förrän de är vuxna, och då får de själva komma på vilka de är, vilket kan komplicera saker och ting. Hon berättade även att hon under tiden som hon skrev "Half bad" bestämt sig för att aldrig mer skriva en trilogi, men upptäckte att det hon skriver nu inte bara blir en trilogi, utan även ren fantasy.

Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst, men slutar med att konstatera att det seminariet som handlade om dikter, gav väldigt mycket. Det är en genre som jag är nästan helt obekant med, men tack vare Lena Sjöberg, Mårten Melin, Lisen och Emma Adbåges smakprov och uppläsning ur sina böcker så väcktes en nyfikenhet i mig. En del verser har tonsatts och framfördes av Kulturskolans elever och det gav ytterligare en dimension åt texterna.

I övrigt kan jag bara instämma i Marias inlägg om hur makalöst roligt samtalet mellan Pija Lindenbaum och Erik Titusson var, och även finalen med Meg Rosoff.

Litteralund del 1

Dagen efter tvådagarskonferensen Litteralund (Sveriges största litteraturkonferens för barn- och ungdomslitteratur) bearbetar jag många tankar och intryck. Som helhet är jag MYCKET nöjd, konferensen intresserar och berör med ett aktuellt och givande program! Litteralund har verkligen blivit en "aktör" att räkna med i Litteratursverige!




Det finns många programpunkter jag hade velat skriva om, jag har valt ur två stycken i detta blogginlägg och hoppas att mina kolleger som också var på Litteralund fyller på med fler intryck.

Samtalet mellan ungdomsboksförfattarna Ann-Helén Laestadius, Anna Ahlund och David Wiberg under ledning av (metall)bibliotekarien Martin Bensch var ett mycket bra samtal! Författarna berättade om sin bakgrund, vad som inspirerar dem, vad de själva läste som barn och om kommande projekt. Författarna har alla tre kommit ut med populära ungdomsböcker under det senaste året. På Tolvåkersskolan är speciellt Ahlunds bok Du, bara flitigt utlånad.


Svenska barnboksinstitutet var på Litteralund och berättade om 2016 års bokutgivning. Bokutgivningen ökar fortfarande. Förra året gavs det ut hela 2414 barn- och ungdomsböcker i Sverige. Fantastiskt, det blir faktiskt drygt 46 st nya böcker i veckan, varje vecka hela året. Ett av barnboksinstitutets teman för året var normer och inkludering. Denna del blev mycket intressant när många böcker under detta tema presenterades och diskuterades. För övrigt hade även Litteralund normer som ett av sina teman för årets konferens.

Några magiska ögonblick fick vi också vara med om; Erik Titussons (förläggare på Lilla Piratförlaget) samtal med Pija Lindenbaum var ett sådant. Den häftiga finalen med Daniel Sjölins "show"-samtal med Meg Rosoff var ett annat.

Trots det positiva helhetsintrycket av Litteralund är det ändå något som skaver. I alla dessa viktiga, bra och givande samtal om böcker, läsning och läsfrämjande saknas männen. Några finns där men de är i en tydlig minoritet. I seminariet om Läsfrämjeri på fredagsmorgonen fanns det sex personer i panelen, endast en av dessa var en man.

Pojkar läser inte - vad konstigt..!

Den förskräckliga historien om Lilla Hon

Jag smårös och fnissade om vartannat igår kväll när jag läste Lena Ollmarks senaste bok, Den förskräckliga historien om Lilla Hon.
Lilla Hon älskar bokstavskex och visslar gärna med munnen full av dem. Helst vill hon vara i skolans kuddrum när hon gör det. Men de andra barnen är inte särskilt snälla mot henne och många gånger har hon stått utanför kuddrummet och längtat in.
Det är inte mycket bättre hemma, föräldrarna har fullt upp och märker henne knappt. Inte ens när hon en kväll inte kommer hem blir de oroliga.
Det går hemska rykten på skolan om spöken på vinden och om en elak lärarinna som hängde sig där. Ja skolan vimlar faktiskt av spöken i textilslöjden , i matsalen, i biblioteket... Om alla dessa elaka varelser älskar Lilla Hons klasskamrater att berätta om och skrämmas med. Till slut lovar de att hon ska få vara med i kuddrummet om hon vågar gå upp på vinden. Jo, det är förbjudet men... Naturligtvis blir hon lurad och inlåst däruppe.
Per Gustavssons bilder väjer inte för hemskheterna i berättelsen, men det finns också något i dem som skildrar Lilla Hons utsatthet.
Det är en burlesk berättelse med avhuggna kroppsdelar som sätts tillbaka med kardborrband och häftpistol, med blod som forsar och allehanda sätt som spökena dött på. Men det blir mer roligt än otäckt. Det är nästan mer otäckt med föräldrarnas självupptagenhet och kamraternas elakheter. Jag lånade ut boken till en lärare som undervisar i en trea direkt idag. Det ska bli intressant att höra vad de tycker om boken.
Jag har egentligen bara en enda invändning och det är hennes namn, Lilla Hon. Det hakar upp sig i munnen när en ska läsa det. Jag kom på mig själv med att enbart läsa Hon för att det skulle flyta.

"Bokvalet" på Rinnebäcksskolan

Fram tills förra året så anordnade Kulturrådet en nationell tävling för årets utkomna böcker, "Bokjuryn". Inför 2016 så bestämdes det att de pengarna skulle användas till andra satsningar. Biblioteksrådet på Rinnebäck tyckte det var synd, så det bestämdes att vi skulle fortsätta att ha tävlingen, fast lokalt.

För att underlätta för eleverna så plastades det fast nya fina "Bokvaletlappar" på böcker som kommit ut under 2016. Eleverna fick även tillgång till Barnbokskatalogen, där en del titlar presenteras.

Biblioteksrådet plastade lappar för glatta livet,det var ca 250 böcker som skulle märkas upp, så jag var väldigt glad för hjälpen!

Nu är resultatet sammanräknat! 

Dessa böcker fick flest röster på Rinnebäcksskolan!

Korsbackaskolans Läsvägg

 

Nu är Korsbackaskolans Läsvägg uppsatt!
På väggen tipsar personalen på skolan dels elever men även varandra. Blir du nyfiken? 

Kom förbi och ta del av boktipsen!

När tistlarna får ordet

Igår var det Världsbokdagen och det firade jag med att läsa böcker trots att barnen stod och drog i mig och ville saker. Jag hade med mig hem en bokhög på två decimeter, men jag hann bara 3,5. Centimeter alltså. Två böcker. Den ena var Från och med nu. som Lisa Bjärbo pratade om i hästboksavsnittet av Bladen brinner som jag lyssnade på förra veckan. Den andra var Anette Eggerts Tisteltankar.

Precis i början av sommarlovet dör Linns mormor plötsligt av en hjärtinfarkt. Linn står bredvid henne, och kan bara se på när hon segnar ner på marken. En kille hon vagt känner igen som "Badbollen" från en parallellklass ringer en ambulans. En främmande kvinna gör hjärt-lungräddning. Men mormors liv går inte att rädda.

Linn ska börja åttan till hösten, på en ny skola eftersom det visade sig finnas mögel på hennes gamla. Alla klasser blir splittrade och uppdelade i klasserna på den nya skolan. Linn kommer inte i samma klass som kompisarna Em och Alice, istället hamnar hon med Saga som är ingen och killen som ringde ambulans. Badbollen. Tim. Och i den nya klassen går Emelie som glittrar som guld, men har en vass tunga, och Sofia som verkar snäll. Men Linn kan inte vara trevlig. Hon måste räkna trappstegen så att de går jämt upp och hon måste koncentrera sig på att andas. Tänk om hon slutar andas! Och mamma tjatar om kolhydrater och pappa bara springer, faster Lotten och hennes man ska skilja sig fast de har ett litet barn ihop och ingenting känns som vanligt. Hjärtat slår så att det känns som att det kommer slå sig ut ur bröstet. Och varje gång blir det som tistlar i Linn. Tisteltankar som gör att hon skrattar när Emelie mobbar Tim, som gör att hon snäser av mamma, som får henne att dra sig undan Lotten. Kan inte allt bara vara som vanligt igen?

Jag känner verkligen med Linn. Att slitas mellan vilja och inte vilja, våga och inte våga, vara modig och vara feg. Att fräsa och överge någon hon egentligen bara vill slänga sig i famnen på och gråta hos. Att stänga in för att inte verka galen, men sen ändå bubbla över. Allt är så bra gestaltat i Linn.