Unga med ångest

I somras skrev jag om Ann-Helen Laestadius bok Tio över ett, som handlar om en flicka som är så otroligt rädd för att Kiruna ska rasa ner i gruvan som växer in under staden. Hennes ångest tog sig en rad olika uttryck och Laestadius beskrev det så himla bra.
Igår läste jag ytterligare två ungedomsböcker som behandlar ångest på olika sätt. Båda två lättlästa historier från Nypon förlag.

Först ut var kanadensiska Alex Van Tol bok Koll på läget. Chick är äldsta sonen till en extremt prestige- och prestationsinriktad pappa. Han är duktig i skolan - men aldrig bra nog, med i skolans debattlag - men inte tillräckligt målinriktad, bäst i fotbollslaget - men gör aldrig tillräckligt många mål. För att hålla krav och oro på avstånd skriver Chick listor, massor med listor. Varje dag efter skolan rusar han upp på sitt rum för att få ur sig all stress och press genom att skriva ner tio eller tolv punkter under rubriker som: "Saker som gör mig nervös", "Hur du vet att det är något allvarligt fel på dig", "Vilka tokiga saker har hänt idag".

Chick inser själv att han har ett problem, men han vet inte hur han ska lyckas ta sig ur det. När han äntligen lyckas komma lite närmre Audrey, tjejen som han trånar efter, blir listorna ett ännu större problem. Hur kan han erkänna för henne att han lider av tvångssyndrom? Det går ju bara inte!

Den andra boken är skriven av Johanna Nilsson och heter Fågelflickan. Jag läste massor av Johanna Nilssons romaner för kanske femton år sedan, men nu var det länge sedan sist. Ofta skriver hon om väldigt jobbiga och svåra ämnen och Fågelflickan är inget undantag. Minna drömmer om att bli en fågel. Att bli så lätt att hon kan flyga. Och för att bli lätt, viktlös, får hon inte äta något som tynger ner henne. Men fågeldieten gör henne trött, så otroligt trött. Trots det springer hon en timma varje morgon. Hon har förlorat alla sina vänner och hennes föräldrar grälar om henne. Den enda som tycker om henne är lillebror Tom. Minna älskar Tom över allt annat. Han är så mjuk. Och varje kväll berättar hon en saga för honom. Ibland handlar sagan om Fågelflickan, som nästan helt har slutat äta. Tom tror på allt Minna hittar på och nu vill han bli en fågelpojke. Nästa morgon äter han ingen frukost, och på kvällen vill han inte ha någon middag fast det är spagetti och köttfärssås. Minna blir förtvivlad. Hur ska hon kunna få Tom att äta, utan att själv behöva göra det? Han får inte bli som hon, och förlora allt det mjuka fina.

Båda böckerna behandlar jobbiga ämnen, men slutar ändå hoppfullt. Det är kontroversiellt att skriva om ätstörningar för barn och unga, av rädsla för att inspirera någon, men det känns inte som den här boken skulle göra det.

Som med alla Nypon förlags böcker finns det arbetsmaterial på förlagets webbplats. Sök på bokens titel.

 

.

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med är titeln på Johanna Nilssons nya ungdomsbok.

En person som kallar sig Ikaros skickar ett mejl till sju olika ungdomar. I mejlet står det "Du är utvald. Lösenord: Ikaros". Med mejlet följer en länk till en blogg, Ikaros blogg. Emil heter en av ungdomarna som får mejlet, han och hans tjejkompis Filippa klickar sig in på bloggen och börjar läsa. Det handlar om Ikaros och bloggen är hens avskedsbrev till världen. Bloggen börjar på dag Ett och Ikaros avslutar första blogginlägget med "Jag finns. I dag och i nittionio dagar till. Nedräkningen har börjat."

De sju ungdomarna som har fått tillgång till Ikaros blogg blir alla berörda av den utlämnande bloggtexten, en del mer än andra. Några av dem blir helt fixerade av att hitta och hinna rädda Ikaros innan de hundra dagarna har gått. De undrar varför de sju är utvalda, de förstår att de alla måste ha stött på Ikaros på något sätt i sin vardag. Något samband måste det finnas mellan dem. De tar kontakt med varandra och försöker lägga upp planer på hur de ska kunna hitta Ikaros. Men dagarna går och efterhand kommer det fler och fler blogginlägg från Ikaros, där hen hela tiden räknar ner till dag hundra, den dagen när Ikaros ska försvinna från världen. Ikaros skriver mycket om att hen känner sig osynlig trots att andra finns runt omkring hen. Så har det varit i många år nu och Ikaros har till slut fått nog.

Johanna Nilsson räds inte att skriva om det svåra. Hon är mycket skicklig i att skriva om sorg, ångest och om de starka känslorna i sina ungdomsböcker. Jag har tidigare läst både Hon går genom tavlan, ut ur bilden, Pojken som botade sömnen och Janis den magnifika.

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med är en mycket stark och läsvärd bok! En bok som nog inte är för alla men som för en hel del ungdomar kan vara just den rätta boken att läsa om man likt Ikaros i boken känner mörkret i sig och runt sig.


Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med är trots allt en bok som inger hopp. Bokens bästa avsnitt är när Ikaros och Emil pratar om vad man skulle sakna om man inte längre fanns.


"- Vara levande, sa Emil
- Va?
- Du kommer att sakna att vara levande."

Denna mening är central och återkommer flera gånger i boken. Känslan "att vara levande" är något som även andra personer börjar fundera på i boken. Kanske behöver man ändra sitt livsmönster ibland för att kunna "känna sig levande"?