Tillsammans med Loranga, Masarin och Dartanjang

Lördagen 22/3 var det vernissage på "En stor utställning om Barbro Lindgrens universum" på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Jag var där tillsammans med min familj och drack Loranga istället för sedvanligt vernissagebubbel.
Jag tror att Barbro Lindgren är en författare, som många har ett väldigt personligt förhållande till. Många bär med sig hennes berättelser, som de läst eller hört när de varit små eller större och tänker på dem fortfarande. Själv bär jag med mig böckerna Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. Barbro Lindgrens dagboksserie om sin egen barndom och tonår. Kommer aldrig att glömma hur hon skriver om sin bror Kjellegubben, som sedan dör, eller om hur hon blir kär, om när hennes bästa kompis pappa dör, eller de helt galna avsnitten när gäddorna flyger upp till Gud och biter honom i "pillesnoppen"...

Min son lyssnade varje kväll när han skulle sova på de underfundigt galna och ibland fruktansvärt roliga berättelserna om Loranga, Masarin och Dartanjang på CD skiva. Varje kväll när han gick i tvåan, trean, fyran och femman. Han kunde helt enkelt inte sova utan de här berättelserna.

 Catti Hofflin, chef för Dunkers kulturhus sa, att "Barbros böcker räddade mitt liv" Hon läste dem när hennes mamma försvann(vilket inte utreddes närmare).
Jag tror inte att det är helt ovanligt att känna så inför Barbro Lindgrens böcker, som innehåller sorg, smärta och död på ett alldeles speciellt vis och samtidigt vansinnigt galen humor och fantasi.
Väl inne på utställningen vandrade man verkligen runt i Loranga, Masarin och Dartanjangs värld. Alla husen fanns uppbyggda, så att man kunde gå in i dem. Ladan fylld med tigrar, skrothögen, med giraffen längst upp, Dartanjangs hus, med en jätteliten söt säng och Lorangas och Masarins hus, med alla rummen i olika färger. Toaletten var i guld, berättade Paulina strålande, då hon kom ut därifrån.
(Loranga målade ju alla rummen i olika färger)