Pixis bok

Pixi och hennes föräldrar är döda. De vandrar en skinande väg fram emot pärleporten och välkomnas med öppna armar av ängeln Elja. Allt är härligt, skönt, lagom varmt, mjukt. Helt enkelt fantastiskt. Men de har inte hunnit mycket mer än in genom porten förrän Pixi bleknar bort och dras iväg från mamma och pappa igen.

Återupplivad och med nytt fantastiskt utseende och onaturlig styrka lämnar Pixies morbror av henne på Skogsbingelskolan. Eller Monstersklolan som en del av klasskompisarna kallar den. Här går människokatterna Måns och Felicia som vi lär känna i Förvandlad, och djävulens dotter Hella och Amors son Love som är huvudpersoner i Jag är Love. Här finns spöket Jenny, vampyren Adam och en massa andra. Och det är inte bara eleverna som har speciella förmågor utan även lärarna.

Pixi har ingen lust att vara där. Hon har ingen lust att vara snygg, stark och speciell. Hon känner ingentng, utom ett tomt hål av längtan bort. Hon vill tillbaka till sina föräldrar, till himlen, till lugnet och allt det vita skimrande. Men någon håller emot. Någon säger att det inte går. Någon som hon så väl känner igen, men ändå inte.

Jag gillar Mårten Melins böcker. De må vara osannolika, men han tar sina karaktärer på allvar. Han låter barnen och tonåringarna komma till tals och bestämma själva. De tar kanske inte alltid beslut som man förväntar sig eller ens skulle vilja, men det känns som att de gör som de själva vill. Inte som någon annan vill. Det är roligt att läsa böckerna om Skogsbingelskolan, för även om de hänger ihop behöver man inte ha läst de tidigare för att förstå. I de olika böckerna får man olika pusselbitar till de karaktärer som figurerar i bakgrunden och tillsammans blir bilden tydligare, men i vilken ordning man får bitarna har ingen större betydelse.