Fin bok om samer

Kulturrådet skickar ut böcker till biblioteken ett par gånger/år, en del böcker är av nya författare och en del smalare litteratur. Folkbiblioteket delar generöst med sig av barn och ungdomslitteraturen till skolbiblioteken.

I år fick jag denna fina bok som handlar om femåriga Ibbá som bor med sin mamma och pappa i byn Polcirkeln, vid polcirkeln. har finns bara fyra hus, och inga andra barn än Ibbá . Storasyster  Sunná går på internatskola och kommer bara hem ibland. Ibbá hittar ändå lekkamrater, baland djuren, men även bland de vuxna. Hon skapar även en parallell värld där hon kan flyga mot stjärnorna på en ugglas rygg, och träffa Álu från ganijfolket som bor i underjorden.

Men åren går och det är dags för Ibbá att börja skolan. I skolan pratas det bara svenska och på internatet styr föreståndarinnan, fröken Karlsson, med järnhand. Livet blir inte så roligt, allt som Ibbá är van vid är fel, inte svenskt. Den enda vuxna som skrattar och som hon vågar bli vän med är Tant Rut, som delar ut maten. I skolan kallar barnen Ibbá för lögnare när hon berättat om sina berättelser hemifrån, så hon bestämmer sig för att aldrig mer prata i skolan.

Jag känner verkligen med Ibbá, att skiljas från sina föräldrar och allt hemvant för att bo hela sin skoltid på internat långt borta kan inte varit lätt. Samiska fick de inte prata, och maten, helt vanlig svensk husmanskost, var lika obekant som språket. Boken genomsyras dock av en postitiv syn, bilderna är vackra och det är intressant att läsa mer om den samiska kulturen. En oväntad pärla!
Boken heter "Årddå vid trädgränsen" och är skriven av Harriet Nordlund. Boken finns även utgiven på lulesamiska.

Magisterium av Holly Black och Cassandra Clare

Holly Black och Cassandra Clare är två framgångsrika amerikanska författarinnor som slagit sig ihop och skrivit serien "Magisterium" tillsammans. Holly Black har bla skrivit fantasyserien "Spiderwick" och Cassandra Clare har bla skrivit serien "Shadowhunters". Jag är omåttligt förtjust i båda serierna och därför blev jag oändligt nyfiken på vad de skulle kunna åstadkomma tillsammans!

Den första boken, av fem, heter "Järnprovet" och huvudpersonen är en kille, Callum Hunt. Hans pappa är rabiat motståndare till allt vad magi innebär, och han har satt upp tre enkla regler: 1. Lita aldrig på en trollkarl 2. Lyckas aldrig med en uppgift som en trollkarl ger dig 3. Låt aldrig en trollkarl ta dig till Magisteriet. Callums pappas motvilja till magi beror på att han anser att den dödade Callums mamma under det stora trollkarlskriget. Dessvärre så kallas Callum till inträdesprovet till Magisteriet precis som alla andra, och att utebli är helt otänkbart. Han gör precis allt han kan för att misslyckas med inträdesproven, men till både sin och pappans förfäran så blir han ändå antagen.
Magisteriet ligger väldigt avsides, och undangömt. Calls pappa bestämmer sig för att om Call åker till Magisteriet så får han klara sig själv, så Call känner sig mycket ensam. Som tur är så hittar han två vänner, Aaron och Tamara. Givetvis så finns det en ond trollkarl och otrevliga elever som gör livet surt för de tre vännerna. Och problem som måste lösas, av outbildade magiker...

Trots att intrigen och persongalleriet påminner om böckerna om Harry Potter så skulle jag ändå vilja säga att de är mycket olika. Kanske mest för att jag har levt med Harry i nästan 20 år vid det här laget, och att hans värld är så välbekant.  Här är det andra intriger och svårigheter, men även mycket humor och bus. Hittills så har det kommit ut tre böcker, "Järnprovet", "Kopparhandsken" och "Bronsnyckeln". Jag längtar till nästa som kommer ut i år, på engelska, "The silver mask".

   

Snön är här

Så blev det ändå lite vinter med snö till slut. Det är härligt att se alla barn röda om kinderna och med pulkor på släp. Hoppas att snön nu får ligga några dagar så att alla hinner njuta och inte bara oja sig över vägkaos och snöskottning.
Efter timmar ute i det vita kan det väl passa med en bok om snö kanske...

Åsa Karsin har skrivit och ritat en alldeles underbar bok som heter Solvej och tjottablängaren. Solvej har fått en spark av mormor och tänker minsann svischa fram med den i backen, så kan de andra sitta där i sina långsamma pulkor. Hon upptäcker snabbt att sparken uppför sig annorlunda i nysnön än på den plogade vägen. När hennes bäste kompis Sixten råkar skratta åt hennes vedermödor i backen är måttet rågat. Han får sig en tjottablängare så att näsan börjar blöda. Då blir det fart på Solvej och i ilfart är hon hemma med honom hos pappan. När Sixtens pappa berömmer henne för hennes omtanke att komma hem så snabbt med den skadade känns det inte alls bra och fikat växer i munnen...
Vilken dramatik! Underbar att läsa och boksamtala kring.

Det är inte mindre dramtatik i Laura Trenters bok Snögrottan. David och Andreas är ute och leker i snön. De har kommit på att de kan bygga en snögrotta och allt är bara roligt till en början. Så kommer plogbilen och plötsligt är de instängda i en kompakt snövall och kan inte ta sig ut. Det är trångt och dåligt med luft. Snart förstår de att de är riktigt illa ute och kanske kommer att dö där i snön trots att de är alldeles nära sina hem. Pojkarna räddas mirakulöst och berättelsen slutar lyckligt. Boken bygger på en verklig händelse men är bearbetad av Laura Trenter. Snögrottan finns som en klassuppsättning på våra skolbibliotek. Den är nästan ständigt utlånad och uppskattas mycket av både lärare och elever.





Till sist en ungdomsbok på snötemat. Det är minsann inte mindre dramatik i den här boken, är det naturkrafterna som inspirerar författarna till dessa spännande berättelser? Boken heter Snöstormen och är skriven av Sofia Nordin. Jag har skrivit om boken tidigare HÄR på bubbel.

Teatersällskapet Tage Granit har spelat 2084 för Korsbackaskolans åttor

Välkommen till år 2084!

Ett Sverige med stängda gränser och där allt som sticker ut och är annorlunda har raderats bort. Samhället styrs av en stark ledare som utger sig för att veta exakt vad medborgarna behöver för att må bra och leva i balans. En slags ”all inclusive”-tillvaro där allt är serverat och klart och där en slipper ta egna beslut. 

I 2084 får vi träffa Winston och Lea. Winston är en helt vanlig medborgare som lever ett stillsamt och inrutat liv. Han har aldrig reflekterat över sin tillvaro utan gör det han blir tillsagd. Plötsligt dyker Lea upp och hävdar att hon är hans syster. Lea lever på flykt undan polis och militär eftersom hon utgör ett stort hot mot samhället genom att ha fötts med en egen fri vilja och dessutom vet hur hon ska frigöra den hos andra. En spännande och omtumlande resa inleds och där de båda till slut måste lita på varandra för att överleva. Kan de med publikens hjälp nå ut till alla medborgare och rasera det rådande samhället? Kan de tillsammans skapa förändring?

Vad händer när idéer om den starkes rätt att styra över den svage vinner stöd igen? Vad händer med dig som individ när du måste underkasta dig och lyda och den din egen vilja inte längre räknas? Hur kan du värna din självrespekt och din respekt för andra människor?

Det var en väldigt bra föreställning och under teaterns gång så hade jag Aldous Huxleys Du sköna nya värld i bakhuvudet  och Orwells 1984. 
Föreställningen väckte många tankar och frågor. Hur ser vår framtid ut egentligen? Just nu är det lite upp och nervända världen bland annat för det märkliga presidentvalet valet i USA och det är ju inte utan anledning en kan känna lite oro.
Jag hoppas att människan fortsätter att kämpa för mänskliga rättigheter, och stå upp för demokratin och att våga höja rösten när något är fel. Jag hoppas att vi aldrig hamnar i samma sits som Winston och Lea!

Samernas nationaldag 6/2

På Rinnebäcksskolans bibliotek är det skyltat med böcker om och av samer.



Vill du läsa mer finns det information här:  Wikipedia och samer.se

Billie Billie Billlie...

Det har kommit en ny bok om Billie. För nästan exakt ett år sedan skrev Maria om den första boken Billie: Avgång 9:42 till nya livet här på bloggen och hyllade den levnadsglada Billie som gör allt för att försöka förstå alla märkliga saker i sitt nya liv. Som det här med regler och begränsningar och hur någon som till synes har allt ändå inte är glad.

I den nya Billie: Du är bäst fortsätter vi följa Billies försök att tina upp sin fosterfamiljs relationer till varandra och sin omgivning. Hon är så klok, lilla Billie, vild och snusförnuftig på samma gång, normbrytande och mån om att förstå, göra rätt, passa in, anarkistisk och lillgammal.

Billie är verkligen inte en endimensionell karaktär, hon går sin egen väg samtidigt som hon kämpar för att göra det som är rätt, när det är viktigt. Ett exempel. "Jag kan inte vara en person som går ut genom dörren samma tid varje morgon. Det är som om det är en omöjlighet. Jag måste tänka klart några tankar medan jag sitter på toa först. Jag måste lyssna färdigt på en låt. Jag måste plocka ihop mina saker, i min takt. Om inte morgonen blir på olika sätt olika dagar så dör jag." Även om detta betyder att hon ibland kommer för sent till skolan. Samtidigt, när hon blir vald till klassens kamratstödjare gör hon verkligen allt för att alla ska känna sig sedda, inkluderade, viktiga. Trots att Billie själv blir helt slut av allt vänskapande. Men det går inte att göra en sån sak halvhjärtat. Hon revolterar mot det som inte känns viktigt och ger allt när det verkligen behövs. En fantastisk inställning. Alltför många tror jag ger med sig i småsaker som inte betyder något och struntar i det väsentliga eftersom det ofta kräver mer arbete. Vi borde nog alla lära lite av Billie.

Böckerna om Billie är absolut inte händelselösa, ändå är det inte de yttre omständigheterna som är de viktiga för mig. Det allt som sker inuti Billie, hennes tankar och känslor, som jag fastnar mest för. Jag hoppas verkligen att Bille kommer tillbaka snart så att jag får fortsätta följa hennes liv i Bokarp. Jag tillhör verkligen en av de som behöver mer Billie i mitt liv!

ps. Marias slutord i recensionen av Bille: Avgång till nya livet blev förresten blurbade på baksidan av nya boken. KUL!!!

Om du såg mig nu

Fjärde, och förmodligen sista, delen av Sofia Nordins postapokalyptiska serie dök upp hos mig i fredags och jag var tvungen att börja läsa direkt. Trots att det kommit två delar emellan är det fortfarande den första boken jag minns och gillar bäst av de fyra. De andra är såklart spännande, men de blir liksom inte riktigt lika speciella. Maria skrev om första delen HÄR. De andra har vi faktiskt inte recenserat här på bloggen. Grundhistorien är att i stort sett alla människor har dött i en mystisk feber på bara några timmar och kvar finns ett fåtal ungdomar som försöker göra allt för att överleva. I första boken är det Hedvig som är huvudperson. Hon tar sig till en 4H-gård där hon bygger upp ett litet jordbruk. Dit kommer Ella och senare hittar de Ante i skogen. Andra boken handlar om Ante som ska försöka förhålla sig till den ombytliga Ella och snälla Hedvig i huset. Sen hittar de också syskonen Nora och Malte. I tredje boken följer vi Ella under tiden hon och Nora ger sig av mot Umeå eftersom hon hört en radiosändning därifrån. Nora blir sjuk och de tar sig inte ända fram utan hittar andra överlevare som de får bo med.

I den här boken får vi följa Esmael. Efter att Ella och Nora bott tillsammans med Esmael, Sandra och Bianca en tid på sin väg mot Umeå försvinner plötsligt Ella utan ett ord. Esmael som trodde att han och Ella hade något speciellt på gång blir både arg och ledsen. Efter ett gräl med de andra bestämmer han sig för att ge sig av efter henna. Han vet ju att hon velat till Umeå länge, för att ta reda på om det finns fler överlevare efter febern där. Esmael tar en cykel och ger sig iväg på den 17 mil långa turen utan att få med sig något direkt att äta eller dricka på vägen. Ganska utmattad kommer han fram till Umeå, men han hittar inte Ella eller någon annan levande människa heller för den delen. Istället hittar han ett hus som han tar sig in och gör sig hemmastadd i. Men han kan inte ge upp tanken på Ella. Någonstans måste hon ju finnas och hans drömmar om hur fantastiskt allt kommer att bli när han hittar henne och hon ber om ursäkt blandas med hans frustration över hur egoistisk och jobbig hon är. Och som en nästan kan tänka sig blir inte direkt deras möte ackompanjerat av några vackra stråkar. Istället blir konflikten dem emellan bara värre och Esmael alltmer desperat. Hur ska han kunna ta sig tillbaka till Nora, Bianca och Sandra utan att ha lyckats med någonting? Och hur ska han kunna bli kvar i Umeå utan att ha någon att vara med?

Det är verkligen lite ångestframkallande att inse att inte ens de få som överlever kan vara sams. Att deras liv mitt i eländet dessutom är fullt av missförstånd, oinfriade förväntningar, ilska, bråk, frustration och sorg. Jag vill både trösta Esmael och läxa upp honom för att han beter sig som han gör. Det han gör och tänker är både förståeligt och helt från vettet, men det är kanske inte så konstigt om en 13-åring reagerar lite irrationellt på att hela hans värld slagits i spillror.