tisdag 10 september 2019

Vi är lajon!

Lillebror och storebror är lajon! De jagar gaseller och gnuer på savannen. Alla djuren är rädda för dem. Graaooou! De smyger så tyst, så tyst. Pappagnuen och mammagasellen hör ingenting.

Så här börjar den alldeles färska bilderboken Vi är lajon.

En dag har storebror ont i magen, han orkar inte vara ett lajon på savannen längre. Det blir tråkigt tycker lillebror som gör allt för att muntra upp storebror.

Vi får via Jens Mattssons väl avvägda språk och Jenny Lucanders fantastiska bilder följa de två bröderna från den fantastiska leken in i sjukhusmiljön och storebrors allvarliga sjukdom.

Lajon vill inte ligga stilla i en sjukhussäng. De måste ut på jakt ibland tänker lillebror och ordnar en riktig lejonjakt runt på sjukhuset. När storebror är tillbaka i sin säng kryper lillebror riktigt nära honom och klappar honom försiktigt med sina lajonklor.

Vi är lajon är en fantastisk vacker och sorglig bilderbok om det allra svåraste för de allra yngsta.
Vi är lajon är också en bok för alla andra som vill se livet med dess glädjeämnen och svårigheter ur ett litet barns perspektiv.




måndag 9 september 2019

Dickpics av Marie Duedahl

Den här är verkligen bra- och riktigt rolig!
Luna får dickpics i sin mobil och hon avskyr det. Hon vet vem som skickat och det gör bara saken ännu värre. En del av hennes kompisar tycker att det är roligt och att hon inte ska ta det så allvarligt.
Men så får Luna får en idé. Hon fixar till bilderna lite i Photoshop och startar därefter ett konto på Instagram. Där lägger hon sedan upp snoppbilderna. Det får effekter som Luna inte kunde drömma om!

Dickpics är en lättläst bok och utgiven av Nypon förlag. Den behandlar ett samhällsfenomen som det absolut behöver pratas mer om.

Föräldramöten

Början av terminen är, förutom berg av böcker, förknippad med föräldramöten. Båda mina egna barns och de jag är med på i rollen som skolbibliotekarie. På mina skolor är jag med i årskurs 1 och 4. För några år sedan gjorde jag och en av specialpedagogerna en drive och var med i alla årskurser. Det var … hektiskt, för att uttrycka det milt. Men nu är hon med i F-klass och jag som sagt i två årskurser. Ofta kan klasserna slå samman sina föräldramöten och ha i alla fall delar av dem tillsammans så att jag inte behöver köra samma prat tre gånger på raken. Nu är årets föräldramöten avklarade för den här gången.
I årskurs ett pratar jag ganska mycket om siffror och statistik. Jag berättar vilken skillnad läsningen gör för barns språkutveckling och vad de egentligen ska ha den där språkutvecklingen till. Som att kunna läsa och förstå tidningen, veta vad det egentligen är de skriver under på när de signerar ett avtal, lära sig strategier för att tolka nya texttyper som de möter först i vuxen ålder. Jag förklarar varför just högläsning är ett så fantastiskt redskap för att hjälpa barnen med skolarbetet och så brukar jag avsluta med den gölliga filmen från Göteborgs stadsbibliotek, så att de får le lite också. 
Och just det, jag brukar ju låta dem gå in på menti och skriva sina bästa "så får vi till mysiga lässtunder hemma hos oss"-tips också, så att alla kan ta del av varandras idéer. Brukar vara kul! 

I årskurs fyra har jag en lite annan approach. De flesta elever läser hyfsat när de går i fjärde klass och föräldrarna vet att det är bra med läsning (det vet de såklart även i åk ett …), men här brukar jag påminna om att fortsätta läsa högt. Jag flyttar fokus lite från ordförståelse och mot själva berättelsen. Och framförallt vikten av att få höra/läsa mer än en typ av berättelse. Här brukar jag utgå från Chimamanda Ngozie Adichies TED-talk som handlar om The danger of a single story (som du måste gå in och höra i sin helhet om du inte redan gjort det). Vi behöver höra och se olika typer av berättelser om olika typer av människor i olika situationer för att bli generösa, öppna, vidsynta människor. Det finns visserligen ingen garanti att vi blir så fantastiska, men en bredd på litteraturen ökar våra chanser!

fredag 6 september 2019

Tio vilda hästar - högläsning i förskoleklass

Varje fredag läser jag högt för två av förskoleklasserna på Nyvångsskolan. Idag läste jag "Tio vilda hästar" av Grethe Rottböll med illustrationer av Lisen Adbåge. Det är en räknesaga där tio hästar till en början är ute i skogen och leker. Men under lekens gång försvinner den ena hästen efter den andra. Till slut är det bara en häst kvar, Dandy. Dandy känner sig väldigt ensam och bestämmer sig för att vända om och hämta upp sina vänner igen.

Vi började med att bekanta oss med de olika färgglada hästarna, vi pratade om vilken färg de har och vad de heter. Eleverna tyckte om hästarnas namn som till exempel Doj-Doj, Plus, Minus och Pistage. Vi räknade hur många hästar det fanns när berättelsen började och under läsningens gång pratade vi om vem av hästarna som försvann och hur många hästar det var kvar. Efter läsningen fick barnen fundera över vad de skulle kunna göra om de såg någon på skolgården som var ensam kvar.





torsdag 5 september 2019

Hålen efter Stig

Barnens bokhyllor (ja, plural...) är ett sammelsurium av böcker jag köpt, böcker de fått och gallrade böcker jag plockat med hem. Vi har så mycket böcker att det säkert står både tio och tjugo böcker där som vi aldrig ens läst. Antingen för att barnen inte velat, eller för att de inte ens upptäckt att böckerna finns. Min lilla är 5 år och även om jag personligen inte tycker att en någonsin blir för gammal för att läsa bilderböcker så kommer det (ganska snart) komma en period när barnen definitivt tycker så. Stig igår kväll vid nattningen. Den tillhör kategorin böcker som jag har köpt, men som aldrig blivit läst för att barnen inte ville. Så sorgligt.
Därför blev jag så glad när lilla kom med
Stig handlar om ett syskon, och en familj, som blivit kvar när Stig har dött. Samma dag som jaget i boken lärde sig simma dog Stig av en sjukdom. Det blev ingen fest för att fira, så som de hade tänkt. Istället blev det ett hål. Jaget ser hålet så tydligt, på den tomma stolen vid matbordet, i lekparken, på den övergivna gungan bredvid sig, till och med på toaletten på förskolan, trots att Stig aldrig ens var där. Och det verkar inte som att någon annan ser hålet, trots att det finns där så tydligt. Ibland är hålet en stor svart fläck på boksidan, ibland mer subtilt, som ett glapp i bilbanan, eller nyckelhålet i en dörr (eller är det bara min tolkning...). Vi läste och letade hål, funderade på varför ingen annan såg de där hålen, och bläddrade fram och tillbaka i boken för att jämföra.
Stig är en bok som tål att läsas flera gånger. Vi kommer säkert hitta fler och andra hål när vi läser nästa gång (för jag hoppas verkligen det blir en nästa gång, nu när de väl upptäckt boken), och kanske kan vi också komma in på en djupare diskussion om vad som egentligen händer med de som är kvar när Stig är borta.

Prästgårdens hemlighet

Foto: Jerker Ivarsson, Aftonbladet, 2013-04-25
Redan innan jag började läsa boken Prästgårdens hemlighet skriven av Tobias Söderlund googlade jag Borgvattnets prästgård som nämns i bokens baksidestext.


Jo, det stämmer verkligen att denna prästgård finns i verkligheten och att den sägs vara hemsökt!


Via google kommer jag till sidor där man kan boka in övernattningar i den hemsökta prästgården (om man vågar...). Man kan också läsa ett reportage från Aftonbladet om en reporter och en fotograf som vågade. De reste till Borgvattnet som ligger ca 10 mil från Östersund och tillbringade ett dygn i den hemsökta prästgården. Går man sedan vidare till YouTube hittar man flera filmer från Borgvattnet.


Redan innan jag började läsa var jag alltså nyfiken, både på boken och på stället i verkligheten.


Så till bokens handling. Det är höstlov (naturligtvis...) och Vanessa har fått med sig sina kompisar Martin och Abbe till den ensligt belägna prästgården i Borgvattnet för att göra en film. Tolvåriga Vanessa tror inte det minsta på spöken men hon hoppas kunna locka fler besökare till sin Youtube-kanal. När de kommer fram till prästgården ser de att någon (en kvinna) befinner sig inne i huset. Kvinnan verkar städa. Vanessa får med sig de andra in genom ett vädringsfönster som står öppet men killarna tycker inte att det känns bra alls, de gör ju faktiskt inbrott.


Vanessa filmar och filmar i olika rum och med olika belysning. Faktiskt så känner även hon sig illa till mods, något hon naturligtvis inte vill erkänna för Martin och Abbe. När Vanessa ska spela in den sista filmsekvensen innan de ska cykla hemåt hör hon plötsligt ett märkligt ljud från nedervåningen. Det låter som barngråt - och det hörs starkare och starkare. Skräcken söker Vanessa fullständigt, de tar sig snabbt ut från huset och Vanessa kommer inte ihåg något från cykelfärden hem.


När Vanessa har lugnat ner sig lite hemma tittar hon igenom filmerna som hon precis har spelat in. Det hon då ser gör henne återigen skräckslagen!


Prästgårdens hemlighet är en riktigt spännande spökberättelse för mellanåldern!  Det har kommit många sådana böcker de senaste åren men denna bok sticker ut. Dels är handlingen förlagd till en autentisk plats som på husets hemsida beskrivs som "Sveriges mest kända spökhus". Dels handlar boken också om osämja bland tolvåringarna. Vanessa har blivit osams med både sina gamla kompisar Martin och Abbe och även nu med sina nya kompisar Emelie och Lisa. Att det är strul och drama bland tolvåringar känner nog de flesta ungdomar igen sig i. Dessutom flyttar Vanessa mellan sin mamma och sin pappa. Relationen till föräldrarna är jobbig för Vanessa och där är det säkert också igenkänning för många barn.


Prästgårdens hemlighet är första delen i en bokserie "Spökkameran". Det ska bli spännande (!) att följa detta bokprojekt!






https://www.adlibris.com/se/bok/prastgardens-hemlighet-9789129716191

onsdag 4 september 2019

Sveriges radios kritiker ryter ifrån

Det är väldigt sällan barnböcker nämns i media överlag. Idag studsade jag till lite när jag hörde ett befriande ilsket inlägg i Kulturnytt på P1 om "sovsagor", alltså böcker vars syfte är att barnen ska somna ifrån dem. Jag har också funderat på orimligheten att vi ska läsa böcker, vars syfte borde vara att väcka tankar, utveckla språk, stimulera fantasi och ge en upplevelse, som barnen tycker är så tråkiga att de hellre somnar än lyssnar klart. Gå in och lyssna eller läs Viveca Bladhs debattinlägg. Jag är helt på hennes sida!