Majken Majken

Den ensamstående pappan håller på att bli stor i barnböcker för yngre barn, jag har läst några på sista tiden. Koko och Bosse, Världens mesta Ester, Viggo och rädslolistan för att ta några. Och nu senast Majken Majken.

Var Majkens mamma är får vi inte veta förrän precis i slutet. Hon nämns inte alls när pappa, 1-åriga lillebror Bobbo som alltid skriker och gråter och Majken flyttar in i den nya lägenheten i höghuset. Det vi får veta är att Majken precis börjat ettan och att hon inte känner någon i klassen, så antagligen har hon bytt skola också. Majken är så rädd för att säga fel saker, så helst säger hon inget alls i skolan. Till och med när hon säger något alldeles vanligt, tycker hon själv att det låter konstigt och tror att alla fnissar åt henne i smyg. Det är tur att hon har en så snäll fröken i alla fall.
Majken är nyfiken på alla de nya grannarna i huset och en dag kikar hon in genom fönstret till lägenheten närmst porten. Hon ser en gammal tant som smyger runt där inne och plötsligt kliver in i en garderob och stänger dörren om sig. Majken fattar ingenting. Är det nåt fel på tanten? En annan dag kikar hon in och får se tanten sitta i soffan. Hela tantens ansikte är insmort i tårta och på bordet står resterna, alldeles tilltryckta. Tanten tar tårtan med händerna från kinderna och stoppar i munnen. Majken måste bara fråga pappa varför tanter gör såna saker. Pappa förklarar att gamla människor ibland gör lite tokiga saker just för att de är gamla och har blivit lite snurriga.
Men när Majken, pappa och Bobbo hälsar på hon tanten för att presentera sig, eftersom de är nya i huset, verkar hon alldeles vanlig. Inte konstig, inte snurrig, inte täckt av tårta. Dessutom visar det sig att tanten också heter Majken.
När Majken glömt nyckeln och pappa inte är hemma går hon och ringer på hos gamla Majken. Det visar sig att gamla Majkens syster bor i lägenheten bredvid och att de två tanterna alltid håller på med en massa hyss med och mot varandra. Majken börjar inse att saker och ting inte alltid är som de först verkar.


Jag gillar verkligen Majken. Boken är ganska tunn och relativt snabbt läst - jag läste den högt för dottern i ett svep häromdagen, men det är en fin skildring av vänskap mellan generationerna. Och så är det svaret på var mamma är, som också förklarar varför pappa plötsligt bara måste släppa ner Bobbo på golvet och gå in på toaletten OCH LÅSA OM SIG en stund när de kommer hem. Jag hade dock gärna sett att den var lite tjockare och att det var mer som handlade om skolsituationen, för plötsligt har hon bara en kompis som vill följa med hem och som hon inte alls är rädd för att säga fel inför. När hände det?
Men tanterna alltså, som jag önskar att jag blir en sån tant när jag blir gammal. En som leker kurragömma och kastar tårta i ansiktet på min syster (förlåt i förväg, Julia) och bjuder in ensamma flickor (som blivit lite åsidosatta på grund av stökiga småsyskon) på fika. Vi behöver fler av den sorten, det är helt klart.
Och bilderna! Underbara bilder av Louise Winblad, mer känd som Hejhejvardag på Instagram.

Spöktåget

Jag har läst massor av böcker den senaste veckan, men någonstans på vägen har bloggandet kommit bort. Dags att ta tag i det.

En av böckerna är Lena Arros nya Linje 15 till Rannebergen. En ung man är på väg hem, det är halloweennatt och gatorna ligger ödsliga och tomma. Så kommer spårvagnen, lite för tidigt till och med. Arvin hoppar på och vagnen kör iväg, men det är något konstigt med den. Den åker snabbare än vanligt och stannar inte på någon hållplats, inte ens ändhållplatsen där Arvin ska av. När Arvin står där vi dörren lägger han märke till de andra passagerarna. Alla ser så unga ut. Varför är spårvagnen full med barn så dags på natten? Kanske har de varit ute på bus eller godis? När vagnen äntligen saktar ner och stannar befinner den sig på den öde spökstationen Rannebergen, den som började byggas, men som aldrig blev klar och togs i bruk. Så vänder sig barnen mot Arvin och han inser att de alla är bleka i ansiktena och svarta runt ögonen. En liten pojke kommer fram till Arvin, lägger sina iskalla händer i hans och ber om att få berätta en historia. Arvin kan inget annat än att lyssna på pojkens hemska berättelse om hur han blev övergiven och dog redan som liten. Sedan kommer de fram en efter en och berättar om sina öden, kräver att Arvin ska lyssna på dem och lindra deras ensamhet en stund. En del av dem har varit döda länge, andra bara ett kort tag, men alla saknar de någon eller något från sina liv. Alla känner sig svikna av vuxenvärlden. Alla vill de att Arvin ska hjälpa dem. Men hur skulle han kunna göra det?

Det här är en rysig novellsamling, där Arvin och spårvagnen utgör ramverket som håller ihop de olika berättelserna. De är bra och spännande, utan att bli alltför obehagliga.

Isabelle Halvarsson på Söderpark

Igår var Isabelle Halvarsson på Annelundskolan och idag besöker Isabelle Söderparkskolan. Isabelle är verkligen en duktig berättare och hon har förmågan att trollbinda både barnen och oss vuxna som lyssnar på henne. Jag följde med Isabelle på hennes besök i förskoleklassen. Hon berättade om sina djur som har varit förebilder för Puzzel och Fräs. Tänk att hennes katt tog tåget iväg, och att Isabelle lyckades hitta katten på stationshuset en station iväg från där hon bor! Hela denna berättelse finns med i böckerna om Fräs.

Barnen hade skrivit så bra frågor till Isabelle och de 40 minuter som Isabelle besökte förskoleklassen gick väldigt snabbt. Nu är det dags för ett nytt besök, denna gången i 3-an. Hela lågstadiet får besök av Isabelle idag och runt om på skolan ser vi Isabelles böcker.

Ett mycket bra författarbesök!

Isabelle Halvarsson på Annelundskolan

Det är Läsvecka på Annelundskolan i Kävlinge. Det innebär många olika aktiviteter runt läsning. Igår var det bokattack, dvs bokprat i alla klasser av oss skolbibliotekarier i Kävlinge.

Idag har vi haft författarbesök av Isabelle Halvarsson i klass f-3. Det var roligt, spännande och inspirerande att lyssna på Isabelle när hon pratade med barnen. Helst ville hon låta samtalet utgå ifrån barnens frågor. När hon berättade den sanna historien(sedan påspädd med fantasi) om hur den lilla kattungen Fräs kom till hennes gård en mörk kväll satt alla(jag också) trollbundna och lyssnade. Det blev en mycket trevlig dag, när vi förutom spännande historier, också fick tips om hur man skriver.

Jag håller om trädet när det blåser

Det här är en berättelse skapad av Inger Lindahls text och Susanne Brøggers bilder. En bok som tål många omläsningar för att Brøggers bilder är helt underbara och för att Lindahls text tar tag i en och dessutom har flera bottnar.

Om vi börjar med bilderna så är de som sagt helt fantastiska och avväpnande. Bara att titta på bilderna är mer än nog för att en berättelse ska växa fram i ditt huvud. Gör det! Börja med en bildpromenad tillsammans med en lämplig skara med barn. Förlaget anser att lämpliga barn är i åldrarna 3-6 år, men jag anser att den fungerar långt upp i åldrarna. Titta på de vindlande grenarna, flickans fladdrande hår och inte minst katten Skrället.

När vi sen lägger till texten kommer olika barn ta till sig olika saker beroende på ens erfarenheter, tror jag. Den kan tolkas som en lek i ett fantastiskt klätterträd, en vänskap med en mycket älskad katt och ett fint förhållande mellan en mamma och hennes dotter. Men under ytan finns en annan berättelse i relationen till mammans pojkvän som flyttar in. Då blir det fest med höga ljud och fulla askkoppar. Bäst att hålla sig undan, ingen undrar ändå var hon är. Lika skönt när han drar iväg på sin motorcykel för att aldrig komma tillbaka. De klarar sig bra ändå, hon och mamman. Berättelsen berättar också om en stor ensamhet, inte helt oangenäm. Den visar också på styrkan hos barnet. Styrkan i berättelsen är också att det inte finns några pekpinnar eller moralkakor insmugna, den konstaterar bara rätt upp och ner hur det förhåller sig på och mellan raderna.

Nu har jag lånat den länge och läst den flera gånger. Lite motvilligt släpper jag den ifrån mig för att andra ska få chansen.

                                   

Vetenskapens kvinnor

Det har kommit flera böcker om starka kvinnliga pionjärer under det senaste året, och en av de vackraste är "Vetenskapens kvinnor -50 orädda pionjärer som förändrade världen" av Rachel  Igonotofsky.

Bilderna tilltalar mig, med många detaljer och härlig färgsättning! Varje uppslag är som ett konstverk! Denna boken är ingenting som en sträckläser, utan den avnjuts bäst ett uppslag i taget, gärna med sällskap.

Min enda invändning mot boken är att texten är pytteliten, fast det går ju att använda förstoringsglas, eller köpa nya glasögon...

Comedy queen blir film

Jenny Jägerfeld är författare till Comedy queen.

Nu är det klart att Jenny Jägerfelds senaste bok Comedy queen kommer att bli film! Comedy queen fick barnradions bokpris i höstas och var också augustnominerad förra året.

Comedy queen handlar om Sasha, 12 år, som är mycket, mycket ledsen eftersom hon har förlorat sin mamma. Sashas mamma var mycket deprimerad innan hon dog och Sasha tänker inte bli som mamma. Hon tänker inte heller visa för någon att hon är ledsen och saknar mamma precis hela tiden. Därför kämpar Sasha hela tiden med gråten och försöker att vara glad och pigg för att ingen ska se att hon egentligen är jätteledsen.

Comedy queen är en mycket bra, välskriven och berörande bok. Emelie har tidigare skrivit om boken här.

Nu har produktionsbolaget FLX köpt filmrättigheten till boken och produktionen börjar någon gång under nästa år. Läs mer om filmen här.

Det ska bli spännande att följa detta filmprojekt!