För nästan exakt ett år sedan skrev jag här på Biblioteksbubbel om boken Flickan på hotellet. Det är Katarina Wennstam som är författaren och nu har del två i serien om tjejen Alex Skarp precis kommit. Denna bok heter Pojken under bron. Böckerna går mycket bra att läsa fristående men Alex Skarp och hennes kompisar förekommer i båda böckerna.
Pojken under bron börjar med att Alex, hennes pojkvän Noah och hennes killkompis Charlie är på en fest. Alex och Noah lämnar festen tillsammans. Nästa morgon får de reda på att en kille som också var på festen och som är kompis med Charlie har blivit misshandlad till döds på väg hem i sommarnatten.
Charlie mår fruktansvärt dåligt och Alex märker att det är saker och detaljer som Charlie inte berättar för henne. Det är väl inte så att Charlie är inblandad i misshandeln på något sätt?
Boken skildrar polisarbetet och vi får vara med vid rättegången mot de misstänkta. Detta är ett intressant och trovärdigt inslag i boken, man får på ett realistiskt sätt följa polisens och åklagarnas arbete vid denna typen av fall.
Katarina Wennstam skriver om aktuella samhällsproblem i sina böcker, både i böckerna hon skrivit för vuxna och i hennes ungdomsböcker. Hon skriver ofta om könsnormer, om machoideal och om sexuella övergrepp. Detta är viktiga frågor för unga att fundera på och att diskutera, kanske tillsammans med vuxna.
I en skolavslutningsscen i boken sjunger skolkören Lalehs underbara låt Goliat. Textrader som "Vad var det vi sa, när vi sträckte ut våra armar..." "Vi ska bli stora, vi ska bli mäktiga” och ”och vi ska aldrig skada varandra mer och vi ska slåss vi ska slåss mot Goliat..." passar så otroligt bra som soundtrack till denna bok där en ung människas liv släcktes så fruktansvärt onödigt och alldeles för tidigt.
Pojken under bron passar bra för unga vuxna, dvs ungdomar mellan 15-20 år.
tisdag 19 juni 2018
Pojken under bron
Hur mycket kan en bibliotekarie läsa, egentligen?
Att visa att vi vuxna också läser - att det inte bara är något vi konstigt påfund vi prackar på barnen - är en viktig del i att göra barnen till läsare. Det handlar inte om att lära sig läsa. Det handlar om att bli en läsare, att tränga genom det praktiska, tekniska med läsandet, komma förbi kämpafasen och kunna ta till sig en berättelse utan ansträngning. Eller okej, ibland är det ansträngande för mig också, men numera vet jag att det oftast lönar sig att göra den ansträngningen, jag vet att jag får nåt ut av det i slutändan. Lön för mödan! Och vi måste visa barnen att den fasen finns där bakom allt kämpande.
Jag har under hela läsåret haft en Läsvägg där jag sätter upp bilder av vad personalen på skolan läser. De mailar, säger till mig i förbifarten eller lägger upp en bild i skolans facebookgrupp och så skriver jag ut bilderna och sätter upp tillsammans med ett foto på personen. Väggen är helt överfull, men just eftersom den också är full av bilder på personerna så väljer jag, i sann gdpr-anda, att inte publicera den här.
Men nu har jag fått en ny idé. Jag kommer att sätta upp bilder på alla böcker jag läser på ett annat ställe. Alla böcker, från bilderböcker och börja läsa via mellanålders- och ungdomsböcker till vuxenböcker, ska få en liten bild och en plats och de får sitta kvar där under hela året. Jag har gjort det till en utmaning för eleverna också. Om det är någon som kan klå mig i läsning, alltså som läser fler böcker än jag under året, då får de ett fint pris. Men de måste ju kunna bevisa det på något sätt, som att berätta eller skriva en recension eller liknande om böckerna.
Jag har gått ganska hårt ut nu i juni och haft förmånen att ha kunnat lyssna på flera böcker medan jag har återlämnat och ställt upp alla högar med böcker, gallrat gamla böcker och våttorkat hyllor och annat sånt dödstrist arbete. Jag vet att det kommer månader då jag knappt får i mig en enda bok. Sån är jag - periodare.
För att vara tre veckors läsning är det ganska imponerande. Om jag får säga det själv. Och det får jag ju eftersom ingen kan säga emot mig. Jag har redan skrivit ut ytterligare ett antal framsidor på sådant jag har tänkt läsa, men de får snällt ligga och vänta tills jag iaf har påbörjat böckerna.
Men när jag ser hur helheten ser ut än så länge, ser det ju inte mycket ut för världen... Plats för påfyllnad. Utvecklingspotential. Rum att växa...
Det blir verkligen intressant att följa väggen under läsåret, fram till nästa sommar. Hur många böcker kommer jag att ha läst? Hur många av dem kommer jag att komma ihåg? Hur många vuxenböcker och hur många barnböcker blir det egentligen under ett år?
Jag har alltid varit lite avis mot dem som har läsböcker där de fyllt i allt de läst sedan de var barn, med en liten sammanfattning och kanske ett betyg. Men jag har aldrig varit så organiserad och även de gånger jag har försökt skriva upp allt jag läst så har jag misslyckats och glömt efter ett tag. Men den här väggen kommer jag ju inte att kunna missa. Nu måste jag skärpa till mig! Nu är det ju TÄVLING!
Häng gärna på, utmana mig! Hur många böcker läser du under ett år?
Jag har under hela läsåret haft en Läsvägg där jag sätter upp bilder av vad personalen på skolan läser. De mailar, säger till mig i förbifarten eller lägger upp en bild i skolans facebookgrupp och så skriver jag ut bilderna och sätter upp tillsammans med ett foto på personen. Väggen är helt överfull, men just eftersom den också är full av bilder på personerna så väljer jag, i sann gdpr-anda, att inte publicera den här.
Men nu har jag fått en ny idé. Jag kommer att sätta upp bilder på alla böcker jag läser på ett annat ställe. Alla böcker, från bilderböcker och börja läsa via mellanålders- och ungdomsböcker till vuxenböcker, ska få en liten bild och en plats och de får sitta kvar där under hela året. Jag har gjort det till en utmaning för eleverna också. Om det är någon som kan klå mig i läsning, alltså som läser fler böcker än jag under året, då får de ett fint pris. Men de måste ju kunna bevisa det på något sätt, som att berätta eller skriva en recension eller liknande om böckerna.
Jag har gått ganska hårt ut nu i juni och haft förmånen att ha kunnat lyssna på flera böcker medan jag har återlämnat och ställt upp alla högar med böcker, gallrat gamla böcker och våttorkat hyllor och annat sånt dödstrist arbete. Jag vet att det kommer månader då jag knappt får i mig en enda bok. Sån är jag - periodare.
För att vara tre veckors läsning är det ganska imponerande. Om jag får säga det själv. Och det får jag ju eftersom ingen kan säga emot mig. Jag har redan skrivit ut ytterligare ett antal framsidor på sådant jag har tänkt läsa, men de får snällt ligga och vänta tills jag iaf har påbörjat böckerna.
Men när jag ser hur helheten ser ut än så länge, ser det ju inte mycket ut för världen... Plats för påfyllnad. Utvecklingspotential. Rum att växa...
Det blir verkligen intressant att följa väggen under läsåret, fram till nästa sommar. Hur många böcker kommer jag att ha läst? Hur många av dem kommer jag att komma ihåg? Hur många vuxenböcker och hur många barnböcker blir det egentligen under ett år?
Jag har alltid varit lite avis mot dem som har läsböcker där de fyllt i allt de läst sedan de var barn, med en liten sammanfattning och kanske ett betyg. Men jag har aldrig varit så organiserad och även de gånger jag har försökt skriva upp allt jag läst så har jag misslyckats och glömt efter ett tag. Men den här väggen kommer jag ju inte att kunna missa. Nu måste jag skärpa till mig! Nu är det ju TÄVLING!
Häng gärna på, utmana mig! Hur många böcker läser du under ett år?
måndag 18 juni 2018
Inte din bror av Malin Stehn
Abbe är 15 år och går i åttan. Han är ganska ensam sedan hans två storasyskon har flyttat hemifrån. Abbe har börjat hänga en del med Rasmus och det känns bra även om han inte gillar allt Rasmus gör. Han får följa med Rasmus på fester och det är kul speciellt om Rebecka är där. Rebecka och Abbe har gått i samma klass sedan förskolan och Abbe kan inte förstå att han inte har upptäckt förut hur söt Rebecka är.
En kväll berättar Abbes föräldrar att de har bestämt att en kille från Solgården, kommunens hem för ensamkommande flyktingar, ska flytta hem till dem. Abbe blir helt stum! Ska det flytta hem en okänd kille till hans hus?! Varför har inte hans föräldrar frågat honom? Abbe blir jättesur han tycker bara detta blir jobbigt. Vad ska Rasmus säga? Rasmus vars pappa har blivit av med jobbet eftersom hans arbetsgivare har anställt en (billig) invandrare istället.
Hossein flyttar in hos familjen och Abbe tycker allt är konstigt. Vad gör en kille i hans egen ålder i huset? Hossein är inte hans bror och Abbe tänker inte engagera sig ett endaste dugg i honom. Det får hans föräldrar göra.
Sommarlovet kommer och familjen ska åka till Dalarna de första veckorna. I två veckor ska Abbe tvingas att dela rum med Hossein. Semestern i Dalarna bidrar så småningom till att killarna får lite kontakt ändå. Hossein kan inte simma och han är livrädd för vatten. Abbe hjälper Hossein att övervinna sin vattenrädsla och han inser förvånad att han tom tycker det är kul att umgås med Hossein. Något annat som känns bra är att Rebecka har börjat att messa med honom. Vad menar hon med det egentligen?
Malin Stehns nya bok Inte din bror är en spännande, välskriven och bra ungdomsbok om komplexa kompisrelationer och om en trevande förälskelse. Men det är den härliga relationen som till slut växer fram mellan Abbe och Hossein som gör att jag ger denna bok ett riktigt toppenbetyg.
En kväll berättar Abbes föräldrar att de har bestämt att en kille från Solgården, kommunens hem för ensamkommande flyktingar, ska flytta hem till dem. Abbe blir helt stum! Ska det flytta hem en okänd kille till hans hus?! Varför har inte hans föräldrar frågat honom? Abbe blir jättesur han tycker bara detta blir jobbigt. Vad ska Rasmus säga? Rasmus vars pappa har blivit av med jobbet eftersom hans arbetsgivare har anställt en (billig) invandrare istället.
Hossein flyttar in hos familjen och Abbe tycker allt är konstigt. Vad gör en kille i hans egen ålder i huset? Hossein är inte hans bror och Abbe tänker inte engagera sig ett endaste dugg i honom. Det får hans föräldrar göra.
Sommarlovet kommer och familjen ska åka till Dalarna de första veckorna. I två veckor ska Abbe tvingas att dela rum med Hossein. Semestern i Dalarna bidrar så småningom till att killarna får lite kontakt ändå. Hossein kan inte simma och han är livrädd för vatten. Abbe hjälper Hossein att övervinna sin vattenrädsla och han inser förvånad att han tom tycker det är kul att umgås med Hossein. Något annat som känns bra är att Rebecka har börjat att messa med honom. Vad menar hon med det egentligen?
Malin Stehns nya bok Inte din bror är en spännande, välskriven och bra ungdomsbok om komplexa kompisrelationer och om en trevande förälskelse. Men det är den härliga relationen som till slut växer fram mellan Abbe och Hossein som gör att jag ger denna bok ett riktigt toppenbetyg.
fredag 15 juni 2018
På gränsen mellan barn och vuxen
Den senaste veckan har jag läst två ungdomsböcker för elever som definitivt är äldre än de jag jobbar med. Fantastiskt roligt som omväxling från alla mellanålders- och börja läsa-böcker som jag brukar sätta i mig.
Böckerna har, insåg jag efter ett tag, väldigt många likheter. Och säkert ännu fler olikheter... Böckerna är båda inlästa av sin respektive författare. Böckerna handlar om 17-åriga tjejer, på gränsen mellan barndom och vuxenhet. Båda huvudpersonerna har frånvarande mammor - även om skälen skiljer sig åt. Båda känner stort ansvar för sina pappors väl och ve. Båda känner sig annorlunda än sina jämnåriga. Båda blir kära. Båda böckerna är väldigt bra!
Så vilka är då böckerna?
Båda böckerna känns så känslomässigt trovärdiga. De ständiga tankarna på att vara, eller i alla fall verka, normal. Övertygelsen att folk runt omkring bara råkar vara snälla ibland fast de egentligen inte gillar en. Att hela tiden ta hänsyn till alla andras känslor/viljor/behov till den grad att de egna känslorna/viljorna/behoven blir alldeles suddiga. Att alltid tänka på hur andra uppfattar en. Att aldrig kunna säga allt eftersom det skulle få alla runt omkring att springa iväg vilt skrikande. Att tvingas ljuga för de som betyder mest eftersom sanningen är så jobbig.
att definiera vem böckerna passar för är såklart alltid svårt, men jag skulle säga att alla från 14 år kan läsa dem med behållning. Tonårsföräldrar bör nog faktiskt göra det.
ps. Maria skrev om Tionde våningen tidigare i våras.
Böckerna har, insåg jag efter ett tag, väldigt många likheter. Och säkert ännu fler olikheter... Böckerna är båda inlästa av sin respektive författare. Böckerna handlar om 17-åriga tjejer, på gränsen mellan barndom och vuxenhet. Båda huvudpersonerna har frånvarande mammor - även om skälen skiljer sig åt. Båda känner stort ansvar för sina pappors väl och ve. Båda känner sig annorlunda än sina jämnåriga. Båda blir kära. Båda böckerna är väldigt bra!
Så vilka är då böckerna?
Men medan Jorinde i Tionde våningen bor ensam eftersom hennes mamma hittat kärleken och flyttat till USA och pappan är deprimerad och bor i sommarhuset i skärgården, så bor Liv i Inuti huvudet är jag kul ensam med sin pappa eftersom mamman dog i en bilolycka när Liv bara var 2 år.
Jorinde får ofta höra från sina klasskompisar att hon lever ett lyxliv. All denna frihet, ingen som tjatar, en hel fyrarumslägenhet för sig själv. Men för Jorinde innebär det också att ingen annan städar, ingen har handlat mat när hon kommer hem, inte lagat den heller, förresten. Ingen frågar hur hennes dag har varit, småpratar om allt och inget, frågar om hon vill ha en kopp te på kvällen. Allt det där vanliga familjegyttret, på gott och ont, får hon klara sig utan. Och så är det pengarna. Jorinde har aldrig några pengar. Hon äter snabbnudlar, vita bönor i tomatsås, billigt pålägg som leverpastej. Och hon skulle aldrig drömma om att skippa lunchen i skolan - gratis mat fem dagar i veckan! Fast det där med pengarna kan hon ju inte erkänna för någon, för hon vill ju inte att de ska tänka illa om hennes föräldrar.
Inte ens bästa kompisen Agnes, som tillbringar så mycket tid tillsammans med Jorinde, verkar förstå vidden av den ensamhet hon känner. Och allt hade väl tuffat på som vanligt om det inte hade varit för Emanuel. Han bara dyker upp på en fest som Jorinde och Agnes har och har får med sig (okej, han tar) en kristallkula i brunt glas som tillhör en kristallkrona som en gång hängt på Jorindes morfars fars skepp. Jorinde älskar den där kristallkulan och hon vill såklart genast ha tillbaka den, men istället råkar hon bli kär i Emanuel. Och Jorinde känner mer och mer att tyngden av alla människor som behöver henne håller på att bli för stor. Mamma i USA vill att hon ska komma dit över jul, och vill att Jorinde ska klara och kanske till och med älska sitt nya fria liv. Pappa ute på sin ö behöver muntras upp, hindras från att ta livet av sig och kan ju inte lämnas ensam hela julen - hur skulle han överleva det? Agnes blir svartsjuk när Jorinde blir kär i Emanuel, för hur ska hon klara sig om Jorinde bara håller på att kärar hela tiden. Och dessutom tycker Agnes att Jorinde daltar alldeles för mycket med sin pappa. Jorinde dras år fyra håll samtidigt och hinner aldrig riktigt fundera över vad hon själv skulle vilja. Ständigt dåligt samvete och en känsla av att det är alla andras tur nu, hon måste själv stå tillbaka lite.
Livs liv ser helt annorlunda ut. Hon har precis flyttat med sin pappa från lägenheten i Stockholm till ett stort gammalt ruckel utanför det lilla samhället Ingelstad, utanför Växjö. Pappan växte upp i Ingelstad och hade alltid drömt om det där specifika huset, och plötsligt en februarimorgon står Liv på busshållplatsen på landsvägen och väntar på bussen till sin nya gymnasieskola. Liv avskyr det. Hon har alltid varit fruktansvärt blyg, en liknelse som hon ofta använder om sig själv är "stum tomat" och allt hon gör och säger analyseras i det oändliga, in i minsta detalj. Redan den där första dagen gör hon sig bilder av medresenärerna på bussen. Det är Candycrush - tjejen som troligen kommer från Syrien och inte kan svenska än, hon ser sur ut och spelar sammanbitet cc hela vägen in till Växjö. Det är portföljmannen, lärarkvinnan och så Dostojevskij som går på i Ingelstad, och som kallas så eftersom han håller på att läsa en roman av författaren.
Liv säger helst ingenting alls och rasterna blir ett veritabelt helvete. Hon tackar nej till att följa med till cafeterian, hon genomlider luncher, hon håller sig på sin kant och flyr in på toa. Men så börjar Candycrush prata med henne på bussen en morgon, och det visar sig att hon inte alls kommer från Syrien och att hon kan svenska alldeles felfritt, och det verkar heller inte som att Alia, som hon verkligen heter, bryr sig så mycket om att hon får sköta konversationen alldeles själv. Liv kan bara tänka på hur otroligt freakig hon måste framstå i Alias ögon, men Alia verkar inte bry sig om det heller.
När det är dags för grupparbete på franskan så hamnar Liv tillsammans med Dostojevskij, som i verkligheten heter Gunnar. Hon beklagar honom, inuti sitt huvud, eftersom grupparbete och muntliga redovisningar verkligen inte är hennes grej, men han verkar inte heller förstå vidden av hur freaky hon är. Han föreslår saker, planerar och bjuder hem henne till sig för att jobba färdigt. Liv kämpar, verkligen kämpar, för att verka lite normal, men när hela redovisningen inleds med total dödsångest och Liv svimmar mitt framför hela franskaklassen gör hon det enda möjliga. Hon slutar gå till skolan.
Båda böckerna känns så känslomässigt trovärdiga. De ständiga tankarna på att vara, eller i alla fall verka, normal. Övertygelsen att folk runt omkring bara råkar vara snälla ibland fast de egentligen inte gillar en. Att hela tiden ta hänsyn till alla andras känslor/viljor/behov till den grad att de egna känslorna/viljorna/behoven blir alldeles suddiga. Att alltid tänka på hur andra uppfattar en. Att aldrig kunna säga allt eftersom det skulle få alla runt omkring att springa iväg vilt skrikande. Att tvingas ljuga för de som betyder mest eftersom sanningen är så jobbig.
att definiera vem böckerna passar för är såklart alltid svårt, men jag skulle säga att alla från 14 år kan läsa dem med behållning. Tonårsföräldrar bör nog faktiskt göra det.
ps. Maria skrev om Tionde våningen tidigare i våras.
Etiketter:
ansvar,
blyghet,
byta skola,
Christina Herrström,
flytt,
frånvarande föräldrar,
Inuti huvudet är jag kul,
Lisa Bjärbo,
panikångest,
psykisk ohälsa,
Tionde våningen,
uHc,
unga vuxna
torsdag 14 juni 2018
Stina Wirsén på teckningsmuseet i Laholm
En varm helg var jag på en minisemester i Laholm men omnejd. Laholm är en fin liten stad, med en vidunderlig utsikt mot Lagan. Det är dessutom nära till havet och fina vandringar inpå knuten.
I Laholm ligger teckningsmuseet, Nordens enda med en samling på mer än 20 000 teckningar. Museet är inrymt i den gamla brandstationen.
Helgen jag var där öppnade sommarens utställning med Stina Wirséns bilder, som pågår fram till den 9/9.
Kanske tänker vi främst på Stina Wirsén som skaparen av de fina småbarnsböckerna såsom Vem är bäst? Eller kanske de hon gjort i samarbete med sin mamma Carin Wirsén med bl.a. pärlan Leka tre.
Men hennes karriär har så många fler skatter.I utställningen finns bilder från hennes tid på Dagens Nyheter och samarbetet med operan och modevärlden.
Länge blev jag stående framför några teckningar som var så mycket starkare i färgvalet än vad som är brukligt för Stina Wirsén. Budskapet i teckningarna är också djupt berörande och har varit publicerade i DN i samband med artiklar om #Metoo.
Även teckningar från materialet som under våren skickades ut till alla skolor från Brottsoffermyndigheten fanns med. En bok och samtalskort tänkta att användas i samtal med utsatta barn där vuxna brister i sin omvårdnad.
Under dagen hade små och stora barn möjlighet att delta i en workshop tillsammans med Stina Wirsén.
Titta in på museets webbplats för att se vilka dagar utställningen är guidad och när det finns sommarlovsverkstad, riktad mot olika åldersgrupper.
I Laholm ligger teckningsmuseet, Nordens enda med en samling på mer än 20 000 teckningar. Museet är inrymt i den gamla brandstationen.
Helgen jag var där öppnade sommarens utställning med Stina Wirséns bilder, som pågår fram till den 9/9.
Kanske tänker vi främst på Stina Wirsén som skaparen av de fina småbarnsböckerna såsom Vem är bäst? Eller kanske de hon gjort i samarbete med sin mamma Carin Wirsén med bl.a. pärlan Leka tre.
Länge blev jag stående framför några teckningar som var så mycket starkare i färgvalet än vad som är brukligt för Stina Wirsén. Budskapet i teckningarna är också djupt berörande och har varit publicerade i DN i samband med artiklar om #Metoo.
Även teckningar från materialet som under våren skickades ut till alla skolor från Brottsoffermyndigheten fanns med. En bok och samtalskort tänkta att användas i samtal med utsatta barn där vuxna brister i sin omvårdnad.
Under dagen hade små och stora barn möjlighet att delta i en workshop tillsammans med Stina Wirsén.
Titta in på museets webbplats för att se vilka dagar utställningen är guidad och när det finns sommarlovsverkstad, riktad mot olika åldersgrupper.
Regnbågsfärgad, drömlik enhörningskokbok
Enhörningar är väldigt populära i Tyskland upptäckte jag när familjen var på semester i Hamburg i påskas. Jag gillar enhörningar och hoppas att trenden kommer hit också!
Ett smakprov i flera bemärkelser är boken "Enhörningsmat" skriven av Sandra Mahut.
Med mat och bakverk som skimrar i regnbågens alla färger och glitterströsslet nästa dammar ut från sidorna så är det otroligt lockande att testa recepten. Det finns recept i olika svårighetsgrader, så alla kan lyckas! Låt dig inte avskräckas, även tårtan på framsidan är bakbar, jag lovar!
Ett smakprov i flera bemärkelser är boken "Enhörningsmat" skriven av Sandra Mahut.
Med mat och bakverk som skimrar i regnbågens alla färger och glitterströsslet nästa dammar ut från sidorna så är det otroligt lockande att testa recepten. Det finns recept i olika svårighetsgrader, så alla kan lyckas! Låt dig inte avskräckas, även tårtan på framsidan är bakbar, jag lovar!
Etiketter:
bakning,
enhörningsmat,
matlagning,
Sandra Mahut
Årets medarbetare är skolbibliotekarie!
Vår fantastiska kollega Christina har mycket välförtjänt blivit utsedd till Årets medarbetare i kommunen. Vi andra i gruppen, som vet vilket oerhört jobb hon gör tillsammans med oss och tillsammans med alla sina lärare och elever på Skönadal, hurrar och jublar.
Så här lyder motiveringen:
Så här lyder motiveringen:
"Christina gör en fantastisk arbetsinsats varje dag för Skönadalsskolan och för Kävlinge kommun. Med djupt engagemang, kunnande och initiativförmåga har hon bidragit till en enastående utveckling av skolbibliotekets roll för att stimulera och fördjupa elevers lärande och måluppfyllelse i ett brett perspektiv. Hon tar emot studiebesök, föreläser, instagrammar och bloggar för att bidra till ökad läsning och litterär kompetens bland barn och unga. Christina tar initiativ till kollegialt lärande för såväl lärare som för skolbibliotekarier kring lässtimulerande insatser, kritisk användning av nätet och andra kulturella inslag. Detta har lett till utmärkelser såsom Årets skolbibliotek, Årets skolbibliotekarie och Skolbibliotek i världsklass för att nämna några. Hon är en lysande förebild för alla som arbetar i skolan med sitt starka fokus på litterär och kulturell bildning."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)