#seriöstdeträckernu

Metoo-debatten fortsätter både i Sverige och i andra länder. Det finns många berättelser om övergrepp och sexuella trakasserier att läsa under hashtaggen metoo. För några veckor sedan fick jag en alldeles ny bok i min hand som tar upp detta ämne. Det är Marie-Chantal Longs nya ungdomsbok #seriöstdeträckernu

I boken möter vi ungdomarna Malou, Josefina och Ayaan. De går alla tre på högstadiet. En dag visar Malou upp bilder som någon skickar anonymt till hennes mobil. Bilderna är äckliga och obehagliga. Några dagar senare får både Josefina och Ayaan också bilder.

Skolan får kännedom om bilderna och försöker ta tag i problemet. När inte det tycks hjälpa tar tjejerna saken i egna händer...

#seriöstdeträckernu är en mycket aktuell ungdomsbok om virtuella övergrepp och om ungdomars försök till att lösa problemen.

En perfekt julafton

Bokens huvudperson Najib är ensamkommande flyktingbarn från Afganistan. Hans föräldrar sålde allt för att kunna skicka iväg Najib när lillasystern dog, så att han skulle ha en chans att överleva.
Nu är det julafton och han har varit i Sverige exakt ett år. Han har hittat en extrafamilj i sin bästa kompis Daniels familj och nu firar han jul med dem. Han har det bra, men saknar sina föräldrar. Daniels storasyster Moa och hennes kille är också där, och hon frågar hur han trivs och om han vill berätta om flykten. Najib tycker det är svårt att prata med människor han inte känner väl, svenskan är svår, och han är rädd att det ska bli fel. Han vill inte heller förstöra stämningen, att fly var inte lätt och ganska otäckt. Han berättar om sin kusin Reza, och hur de kom ifrån varandra. Alla blir rörda, men det känns ändå bra. Snart är det dags för julklappsutdelning. Daniels julklapp till Najib är en liten ask med ett telefonnummer, kan det vara rätt nummer till Najibs föräldrar? Detta är författaren Josefin Schygges andra bok.

Boken beskriver på ett rakt och enkelt sätt Najibs kluvna känslor för julen, och saknaden efter hans familj. Jag får erkänna att jag fällde både en och två tårar....

Mer firande

Igår var vi skolbibliotekarier inbjudna till rektorsmötet på kommunhuset. Liksom vi, träffas de varje vecka, och den här gången ville de höra om vårt arbete och vilka faktorer vi ser som framgångsrika i vårt arbete. Det var roligt att få presentera allt de gemensamma arbete som vi gör, men som kanske inte alltid syns ute i verksamheten till vardags. Det är viktigt att våra chefer ser nyttan av det vi gör, ser vilken tillgång den här gruppen och dess samarbete är. Vi är naturligtvis själva väldigt glada och nöjda över allt vi kan åstadkomma tillsammans och nu fick vi dela med oss av det till alla cheferna, samt skolchefen på samma gång. Dessutom bjöd skolchefen på tårta efter vår presentation, och tårta kan ju aldrig göra en ledsen!



På tal om rektorer och skolbibliotek kan jag passa på att länka till en väldigt bra krönika som författaren Mårten Sandén skrev i veckan.

Civil olydnad

Wursten heter egentligen Bodil och hon har precis insett att hon inte längre har någon bästa kompis. Veronika, som hon vet allt om (och som vet allt om henne) och har känt sedan de var fyra, inser hon inte längre är henne kompis. Istället hänger Veronika bara med Emmy, och Emmy har Wursten aldrig kunnat tåla.
Men så träffar hon Diana, som är vegan. Diana engagerar omedelbart Wursten i en märklig politisk djurrättsaktion som Wursten inte kan komma på några vettiga argument för att slippa vara med i. I alla fall inga argument som biter på Diana. De gör inbrott i kiosken vid golfbanan, byter ut korven mot vegansk dito och gräver ner köttkorven i skogen så att djuren som fått sätta livet till i alla fall får ett värdigt slut. Dessutom har en iller rymt från Wurstens granne och det surrar rykten om en satanist som målar upp- och nervända kors på träden i skogen och som dödar småfåglar i satanistiska riter.
Det blir helt enkelt inte en sommar som liknar någon annan som Wursten har varit med om.
Åsa Asptjärn har tidigare skrivit tre ungdomsböcker om Emanuel Kent och hans inte helt smärt- och friktionsfria liv, men det här är hennes första bok för mellanåldern. Jag hoppas att det kommer fler!

Flytt

Mitt i Läslovet och i glädjen över den fina utmärkelsen "Årets skolbibliotek" så flyttar biblioteket på Rinnebäcksskolan. Skolan växer, det ska byggas nytt och då behöver den gamla paviljongen Dungen rivas. Där har skolans två musiklärare huserat, men under byggtiden så flyttar de in i gamla biblioteket.

Biblioteket flyttades då till gamla teknikkulan, och det blir så himla bra! Tanken är att detta är sista flytten, så möbler ska beställas så fort offerttiden går ut nästa fredag. Så spännande och roligt att få inreda med helt nya möbler! Tillsvidare så har vi satt upp de gamla, och det blev inte så tokigt det heller :)

Här är några bilder!

Grymheten

Vill du läsa en riktigt spännande agentroman? En thriller som utspelar sig i nutid i olika kända storstäder, New York, Paris, Berlin och Prag... Då ska du absolut läsa Grymheten av Scott Bergstroem. Jag fisk tipset om boken på bokmässan och läste ut den på några dagar, den är verkligen spännande!

Huvudpersonen heter Gwendolyn Bloom, hon är 17 år och lever med sin pappa i New York. Gwendolyns pappa är diplomat och har ett ganska "hemligt" jobb som han inte kan berätta så mycket om. En dag försvinner pappan spårlöst när han är på ett jobbuppdrag i Paris. Pappas arbetskamrater försöker ta reda på var han är men ganska snart inser Gwendolyn att de inte har en aning och faktiskt ger upp efterforskningarna efter pappan. För det kan väl inte vara så att de inte vill hitta honom??

Gwendolyn vägrar ge upp! Hennes älskade pappa finns någonstans och han bara måste vara i livet, han är ju allt hon har! Under falsk identitet och med nya kunskaper om närkamper och skjutvapen ger sig Gwendolyn iväg till Europa i jakt på sin pappa.

Grymheten är en smart och intressant bok som kräver en hel del av sina läsare. Gwendolyns pappa  är inte den hon trodde att han var och allt eftersom boken fortsätter förändras även Gwendolyn. Hennes tidigare oskuldsfulla liv är slut och hon tvingas bli någon annan. Jag hoppas att Grymheten snart får en uppföljare. Boken lämnar en del frågor kvar vilket jag tycker att de bästa böckerna gör. Svåra men tyvärr verklighetsförankrade ämnen som droghandel och trafficking behandlas i boken som också är en utvecklingsroman då vi följer Gwendolyns kamp för att få träffa sin pappa igen.

Optisk illusion

Hedda, lillebror Teo och deras mamma flyr från Stockholm och mammans misshandlande pojkvän Thomas. De har ingen annanstans att ta vägen än hem till mormor som bor i en liten norrländsk by som heter Glömskan. Hedda har knappt aldrig träffat mormor eftersom mamma och mormor inte kommer överens.

Efter bara någon dag så kommer Teo hem och säger att han träffat

en talande häst. Hedda tror inte honom men när Teo dagen efter försvinner och inte kommer tillbaka börjar hon ana att det finns något i skogarna runt Glömskan som inte tillhör den vanliga världen. Hedda träffar Simon som bor i ett fallfärdigt hus i skogen och trots att de först inte kommer överens inser de till slut att de behöver varandra. Tillsammans med gubben Jari försöker de ta reda på vem eller vad det är som tagit Teo. Hedda får sakta med säkert inse att världen inte är så enkel som hon förr trott. Det finns något bortom det hon först ser, som en sådan där dold 3D-bild som gömmer sig i ett virrvarr av mönster och färger. Det gäller att spänna blicken på ett speciellt sätt så framträder allt det där andra; skogsrå, vitterfolk, näcken... Det där som mormor kan se och känna och som är anledningen till att mamma inte velat eller kunnat hålla kontakten. Och nu visar det sig alltså att Hedda också har den förmågan.

Glömskan är en berättelse som blandar kvinnomisshandel, psykisk ohälsa och övernaturliga väsen på ett fullkomligt självklart sätt. Jag gillar hur relationen mellan Hedda och Simon växer fram. Det påminner om hur Ronja och Birk från hat och konkurrens blir helt ovärderliga för varandra.
Författaren Johanna Olsson är manusförfattare till vardags och det syns i hennes debutroman. Den ger tydliga filmbilder åtminstone i mitt huvud, och då har jag ändå inte varit längre norrut än Åre.