torsdag 2 november 2017

Optisk illusion

Hedda, lillebror Teo och deras mamma flyr från Stockholm och mammans misshandlande pojkvän Thomas. De har ingen annanstans att ta vägen än hem till mormor som bor i en liten norrländsk by som heter Glömskan. Hedda har knappt aldrig träffat mormor eftersom mamma och mormor inte kommer överens.
Efter bara någon dag så kommer Teo hem och säger att han träffat
en talande häst. Hedda tror inte honom men när Teo dagen efter försvinner och inte kommer tillbaka börjar hon ana att det finns något i skogarna runt Glömskan som inte tillhör den vanliga världen. Hedda träffar Simon som bor i ett fallfärdigt hus i skogen och trots att de först inte kommer överens inser de till slut att de behöver varandra. Tillsammans med gubben Jari försöker de ta reda på vem eller vad det är som tagit Teo. Hedda får sakta med säkert inse att världen inte är så enkel som hon förr trott. Det finns något bortom det hon först ser, som en sådan där dold 3D-bild som gömmer sig i ett virrvarr av mönster och färger. Det gäller att spänna blicken på ett speciellt sätt så framträder allt det där andra; skogsrå, vitterfolk, näcken... Det där som mormor kan se och känna och som är anledningen till att mamma inte velat eller kunnat hålla kontakten. Och nu visar det sig alltså att Hedda också har den förmågan.
Glömskan är en berättelse som blandar kvinnomisshandel, psykisk ohälsa och övernaturliga väsen på ett fullkomligt självklart sätt. Jag gillar hur relationen mellan Hedda och Simon växer fram. Det påminner om hur Ronja och Birk från hat och konkurrens blir helt ovärderliga för varandra.
Författaren Johanna Olsson är manusförfattare till vardags och det syns i hennes debutroman. Den ger tydliga filmbilder åtminstone i mitt huvud, och då har jag ändå inte varit längre norrut än Åre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar