Ett vuxentips

Veckans tredje havsrelaterade läsning är en vuxenbok. Men jag känner att den passar så bra in i mitt tema... De öde fälten är den sjunde boken om rättsarkeolog Ruth Galloway och kriminalkommissarie Harry Nelson i Norfolk i England. 

Det är höst och regnet vräker ner under stora delar av boken. Fält översvämmas, vägar läggs under vatten och stängs av, hus blir till isolerade öar i nybildade sjöar. En förbannelse om havets återtagande av marken ligger som en skugga över händelserna. Det är väldigt mycket mörker, väldigt mycket vatten och väldigt mycket ödslighet, som vanligt i deckarna om Ruth och Nelson.

Har ni inte redan gjort deras bekantskap tycker jag att ni ska göra det. Läs eller, som jag, lyssna på dem. Det är de värda!

Vad döljer sig i dimman?

Jag inser att alla böcker jag läst oh läser den här veckan har någon koppling till hav. Igår skrev jag om Haj-Jenny, som föredrog att simma ensam. Idag är det Tuva, som simmar ensam oavsett om hon vill eller inte.

Sjörök är fortsättningen på den otroligt spännande och kusliga Djupgraven av Camilla och Viveca Sten. Det har gått några månader sedan Tuva räddade skärgårdsfolket från havsormarna. Hon lyckades föra dem till djupgraven och sjunga dem till sömns. Hon fick veta att hon tillhörde Havsfolket och att hon var en bortbyting. De konstiga ärren på sidorna av halsen visade sig vara gälar och hon fick en vän, sin första, i klasskompisen Rasmus.


Sedan flera veckor är skärgården insvept i en tjock ogenomtränglig tjocka. Fastän det är mars och kvällarna borde bli ljusare, gör dimman att solen aldrig visar sig och det är dunkelt till och med mitt på dagen. Tuva anar att det är något som inte står rätt till.

Österman som brukar köra skolbåten har blivit sjuk och Tuva får skjuts med sin klasskompis Mattias. På vägen slutar gps:en att fungera, mobiltäckningen försvinner och plötsligt är båten helt på drift i den tjocka dimman. Mattias och hans mamma Ellinor får svårt att andas och Tuvas gälar öppnas - människorna håller på att drunkna i dimman. Samtidigt hör Tuva rösten i sitt huvud. Den där rösten som hjälpte henne i höstas när havsormarna skulle besegras. Men den här gången vill rösten inte rädda människorna. Den pratar om en pakt som är bruten, om ett krig som har börjat och att Matias och Ellinor måste dö.

Vem eller vad är rösten hon hör i huvudet? Vad är det för pakt rösten pratade om? Varför är den bruten och går den att laga? Vem är hon egentligen? Var är den första Tuva, hennes föräldrars riktiga barn, som byttes ut mot henne när de var bebisar? Kan hon rädda människorna och vill hon verkligen det? Vad är det som hänt med Österman? Varför svarar inte Rasmus på hennes sms?

Tuva har tusen frågor och ingen som vill svara på dem.

Sjörök är väldigt spännande, precis som första delen i serien, och jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Jag känner verkligen med Tuva som vill vara som alla andra och samtidigt kunna vara sig själv. Hon är tyst, modig, bestämd och klok. Och jag förstår verkligen hennes mamma, som på alla sätt hon kan komma på försöker skydda henne från allt det svåra som hon inte förstår och är rädd för.

Nu längtar jag redan efter nästa del!

Haj-Jenny

Jenny går i tvåan och hon gillar att vara för sig själv. Hon tycker inte om att prata högt och vill helst slippa lärarens frågor och elevernas kommentarer.
"'Vad sa du?' säger magistern. 'Vi hör inte.'
'Va?Va? Va?' säger alla i klassen.
Jag vill inte prata, men det känns som om jag måste. Jag börjar prata om fiskarnas gälar. Då börjar alla skrika. Alla skriker PRATA HÖGT. Ingen hör vad jag försöker säga för alla skriker PRATA HÖGT. Hela klassen skriker PRATA HÖGT."

Jenny älskar hajar. Hon läser om dem och känner att hon är nog en haj. En som gillar att simma ensam. De andra i klassen är bläckfiskar, tycker Jenny. De hörs och syns och viftar med alla sina armar när magistern ställer en fråga. Magisterna tycker att Jenny också borde vara en bläckfisk, men alla kan faktiskt inte vara det.

Istället för att försöka höras och synas är Jenny väldigt bra på att höra och se. Hon vet en massa om sina klasskompisar eftersom hon betraktar dem på avstånd. Hon kan se samband som ingen annan ser eftersom de är så upptagna med att alla ska lyssna på vad de säger.

Men fast Jenny är för sig själv känner hon sig aldrig ensam. Efter skolan brukar hon vara med Amina som bor i samma hus, men går på en annan skola. Amina och hon kan vara tillsammans en hel eftermiddagen utan att de behöver prata så mycket. Istället läser de böcker, ritar eller cyklar omkring. Amina blir inte sur när Jenny säger att hon vill gå hem och vara ensam. Det är skönt, tycker Jenny.

Jenny oroar sig för utvecklingssamtalet hon ska ha snart. Hon vet att magistern kommer prata om att Jenny måste prata mer och högre. Att hon måste bli en bläckfisk som alla de andra. Och mamma kommer hålla med. Men Jenny vill inte. Som tur är händer det något som visar att även tysta, betraktande hajar behövs. Äntligen vet Jenny vad hon ska säga till magistern för att han ska förstå.

Jag gillar verkligen Haj-Jenny. Det finns gott om starka barnboksfigurer som tar plats, men de här tysta - som vill vara tysta - behöver också få sin plats. Vi vet ju att introverta finns i varje klass och de måste få känna sig välkomna även om samhället i stort hyllar de högljudda.

Under odjurspälsen

Det var tur att jag var lite hängig i lördags och kunde ligga kvar på soffan och bara fortsätta att läsa för så bra den är,  Under odjurspälsen av Klara Krantz.
Signe som går på högstadiet lever ett dubbelliv. Hon är en osäker tjej men många jobbiga år bakom sig som mobbad. Bästa kompisen har övergett henne och det är bara ibland som hon duger. Det är inte så lätt att förhålla sig till. Under många år har Signe varit förtjust i Joel med de intensivt blå ögonen. Han som bara bor några hus bort och som går i parallellklassen. Han lägger knappast märke till henne. Annat är det med Frida i Karlstad, med henne kan han sitta och chatta i timmar och de två kan tala om allt. Problemet är att Frida är ett påhitt. Ett påhitt av Signe som när hon utger sig för att vara Frida är så självklar och smart, ja allt det som Signe önskade att hon var. Till slut vill Joel att de ska träffas och det vill ju Frida också...
Det hela blir ännu mer komplicerat när Signe möter Manga-Magnus. Han motsvarar verkligen inte hennes bild av drömprinsen varken till utseende eller sätt. Men med honom blir så mycket lätt att säga och göra trots att de talar irl med varandra. Ja, lätt är det naturligtvis inte när två mycket osäkra människor möts, det är lätt att såra och trampa fel. Men ändå...
Det är en otroligt välskriven berättelse som suger tag i en och det går inte att sluta läsa. Klara Krantz lyckas verkligen med att skildra hur svårt det är för Signe att skilja mellan Signe och Frida, det flyter ihop och går isär. Jag tycker också mycket om att hennes sexualitet är så självklar och positivt skildrad.
Det finns ett litet men, varför modemuppkopplingar och förlegade datingsidor och chatforum. Det hade lika bra kunnat uteslutas och inte behövt namnges. Det gör tyvärr berättelsen något daterad. Hoppas, hoppas att ungdomar kan bortse från detta och fortsätta läsa.

Inte bara skönlitteratur

Som skolbibliotekarie så läser jag oändligt mycket barn och ungdomslitteratur, det ingår liksom i jobbet. Det är också en av de roligaste arbetsuppgifterna jag har!!! Tänk bara, att få göra det en gillar bäst, och få betalt för det! Det är inte alla som har sån tur 

Ibland läser jag dock andra saker, som har med mitt jobb att göra. Just nu så läser jag och de andra skolbibliotekarierna Skolverkets skrift ”Få syn på digitaliseringen på grundskolenivå”. Det är inte lika lustfyllt som att läsa skönlitteratur, men mycket intressant! I denna skrift så får en läsa precis hur det är tänkt om digitalisering i Läroplanerna, vilket gör att en kan fundera och planera med lärarna om hur vi kan samarbeta för att alla elever ska nå målen och få digital kompetens.

Bokcafé idag

I denna veckan börjar höstterminens bokcafé för tonåringar. Idag, måndag har vi bokcafé på Tolvåkerskolan och på onsdag är det café på Korsbackaskolan.

Temat på detta första bokcafé är skräck och spänning!








Här är min hög med böcker som jag kommer att prata om i eftermiddag.

Du vet väl att alla som kommer får en god fika och en bok! 

Välkommen kl 15.30!

Osynlighet och utanförskap

Denna veckan har jag av en slump läst två mycket bra böcker med, som det visade sig, ett gemensamt tema, utanförskap på olika vis.

I boken "En annan Albin" av Johan Ungene så handlar det om att Albin är osynlig, både i skolan och på fritiden, faktiskt även hemma. På fotbollsträningen försöker han synas, mest för att pappa är där och tittar på. Men det hjälper inte ens när han sträcker upp handen och ropar: Här är jag, jag är fri!, ingen passar ändå bollen till honom. Pappa säger att han måste stå på sig, annars gör någon annan det, men hur gör en det? Den enda som ser honom är farmor, men hon ligger på sjukhus för att hon är gammal och sjuk och lite dement. En dag så inträffar något som plötsligt gör Albin synlig.  Skolan har orientering i en skog. Den ligger så pass långt borta så att de måste åka buss dit. När det väl är Albins tur att få karta och kompass så är de nästan slut, så han får gå med Markus och Simon. Det går sådär, och Albin blir ensam i skogen, utan karta och kompass. Han inser när det börjar mörkna att ingen saknat honom och att bussen kört hem utan honom. Han letar reda på en tät gran till skydd från regnet, och hittar en buske med bär som han äter. Han väcks av en tant och en hund, och nu ser plötsligt alla honom! De hejar och vill ha autografer. Nu har Albin makten, men är priset värt att betala?

Den andra boken är "Jagger Jagger" av Frida Nilsson, en bok som har några år på nacken, men vars ämne fortfarande är aktuellt. 

Bengt vill inte gå ut, han vet att han är äcklig. De som säger att han är äcklig är de andra tre barnen som bor i hyreshuset där Bengt bor. De vill absolut inte leka med Bengt, men de gör en hel del taskiga saker som till exempel kasta hans nya boll i ån och stänger in honom i soprummet. Alla mammorna och papporna ser, men vill inte låtsas om vad som händer. De säger bara att alla får vara med, men vad hjälper det när det inte är de som bestämmer? 

Bengt önskar att han inte var så äcklig, han vet precis vad som är äckligt med honom, det har de andra barnen berättat många gånger: 

Magen (tjock)

Armarna (tjocka)

Benen (tjocka)

Hakan (tjock)

Håret (tjockt)

Fast det där med att bli inlåst i soprummet blev ganska bra till slut, för den som släppte ut Bengt var en hund som heter Jagger Svensson. Han bor i en container, sover på kartonger och samlar mat i soptunnor och soprum. Bengt och Jagger blir kompisar och börjar ruva på hämnd. De ska allt visa de andra barnen att en inte ger sig på Bengt ostraffat!

Jag blir beklämd när jag läser om Albin och Bengt, för jag vet att just nu, ute i skolor runt om i Sverige så finns de, på riktigt, barnen som ingen ser och barnen som mobbas tills de går sönder inombords! Jag önskar så att alla barn får bli sedda och att inget enda barn skulle bli mobbat, och det är vi vuxna som måste göra allt vi kan för att nå dit!