Hemsökta

Det verkar bli en toppensommar. Denise och Elin är nyförälskade och har dessutom haft turen att få ett sommarjobb, som de dels kan sköta tillsammans och som dels tillåter dem att dra sig undan från världen ett tag och bara gå upp i varandra. Det är sommaren efter tvåan i gymnasiet och Elin och Denise har träffats på en fest. Denise har haft flera förhållanden förut, men för Elin är det första gången. Denise tycker att Elin borde vara rak mot sina föräldrar och säga som det är, att hon är tillsammans med en tjej, men Elin klarar inte av det, Kanske beror det på att all kommunikation i hennes familj verkar ha dött ut . Denise och Elin är väldigt olika, Denise är utåtriktad, lite svarta fåret eller såpaqueen och Elin är mer tystlåten, inåtvänd och ser sig inte själv som någon "festartyp". I vilket fall är de väldigt förälskade och glada för att de lyckats fixa sommarjobbet, som husvakter på skärgårdsön Ensö.
Huset är en jättevilla, som ägs av en man som skall iväg på segling i tre veckor, men inte vill lämna sitt hus utan passning. Ägaren får de dock inte träffa, utan jobbet introduceras av en kvinna, som i bråda ordalag drar igenom hur allting skall skötas. Till slut får de några förhållningsorder: De får aldrig släppa in någon besökare, ett av rummen är låst och får aldrig öppnas och inte heller får de bada ensamma vid bryggan som ligger precis nedanför huset.

Huset är egentligen en jättevilla, utrustad med all tänkbar lyx, Omgärdad av larm, bevakningskameror, allt för att hindra ovälkomna besökare.

Så allt verkar upplagt för en toppensommar, solen lyser från en klarblå himmel och det blir svårt att hålla sig ifrån bad ifrån bryggan. "Men vadå, säger Denise, vad skulle kunna hända"

Men allting är inte sol och lyx ute på den yttersta udden, ön har också en mörk historia, som Magnus Nordin baserar sin berättelse på. Gydjas udde kallades ön, "ett namn som för längesedan fallit i glömska" , en berättelse, som liksom den gamla sägnen tillhör öns mörka historia"

"Det mörka" har sin början för många hundra år sedan, då häxan Gydja Kråkfinger föddes på ön.. Denise och Elin möter det första gången redan första kvällen då alla lamporna i utebelysningen slocknar på samma gång. Sedan drar det igång och det ganska rejält. Det låsta rummet dyker upp i Denise drömmar, hon börjar höra röster som uppmanar henne att öppna dörren. Hon går upp i någon sorts halvsovande tillstånd ,  sedan hon hört ljud som av någon med våta fötter.Utanför den låsta dörren, står två vita perserkatter och jamar för att få¨komma in. "Är det inte katterna ifrån fotot? Fotot av husägarens fru, hon som drunknade" hade inte hon två vita perserkatter med sig på bilden?"
Den ena katten har något i munnen, ett par fågelklor...har han slukat en hel fågel? Vad äckligt tänker Denise och böjer sig ner för att ta det ifrån katten. När hon försöker kasta bort det blir katten vansinnig och river två djupa, blodiga sår i hennes arm.

Och så har spökhistorien tagit sin början, små detaljer, ledtrådar placeras ut i berättelsen, och allt skall få sin förklaring, ja fast inte riktigt allt. När berättelsen är slut sitter vi där med en del frågetecken och har blivit ganska så

 uppskrämda under vägen

Pojken som svävade av John Boyne

Berättelsen om Barnaby Brocket är en berättelse om att se vad som är normalt i olika perspektiv.

"Barnabys föräldrar var två människor som var så rädda för allt som är annorlunda att de gjorde en fruktansvärd sak som skulle få förskräckliga följder för alla de älskade. Hans pappa ansåg sig vara en normal man, han levde ett normalt liv, i ett normalt hus, i ett normalt bostadsområde. Han hade ingenting till övers för människor som var ovanliga eller märkvärdiga."

 När jag läser om Barnabys pappa så tänker jag direkt på en annan pappa, i en annan familj, nämligen Vernon Dursley, Harry Potters morbror. Även Barnabys mamma har vissa likheter med fru Dursley, men här slutar likheterna med Harry Potter. 

När Barnaby Brocket föds, som nummer tre i syskonskaran, utmanar han direkt nomalitetsnormen, han svävar nämligen upp i taket! Detta ser föräldrarna som något oerhört oförskämt, men hoppas att det ska växa bort. Det gör det naturligtvis inte, och stackars Barnaby får mestadels hålla sig inomhus, för vad i all världen ska grannarna säga om de får reda på att familjen har ett barn som svävar???? Då och då, när han får följa med ut, får han spännas fast med hundens extrakoppel, så att han inte svävar iväg och försvinner.

Snart kommer dock dagen då det är dags att börja skolan, och problemet måste lösas. Lösningen blir en specialskola, grannarna har barn på de andra skolorna i närheten, så de kommer absolut INTE på fråga att Barnaby kan börja där! När han av olika anledningar, som jag inte ska avslöja här, inte kan fortsätta i den skolan, och dessutom lyckas hamna i TV så att alla får veta att han kan sväva, börjar tanken på det fruktansvärda ta form i föräldrarnas tankar. Vad skulle hända om de helt enkelt släppte taget och lät honom sväva iväg...

Barnabys liv blir ett äventyr som får mig att både skratta och fälla en tår. Frågor som dyker upp är onekligen, vad är normalt, och vad är det inte? Och varför ? Och vem bestämmer vad som är normalt och inte?

DOKK1

Under en sommarvecka var jag, som vanligt,  på nordiskt berättarseminarium. I år gick det av stapeln i Danmark, närmare bestämt i Ry på Jylland. En vecka full av kurs och berättelser. För att bryta av brukar det arrangeras någon form av studiebesök. Ett av valmöjligheterna var att åka till Dokk1 i Århus.
En gigantisk byggnad, belägen i hamnområdet. Ett hus som bl a rymmer medborgarkontor, café, en högteknologisk parkering och inte minst stadens huvudbibliotek.
Runt hela byggnaden löper terrasser som rymmer lekplatser som ska föra tankarna till de olika världsdelarna.

När jag kommer in möts jag av rå betong, svarta hyllor och ett myller av människor. Det är rymd och det hela ger ett strikt intryck. Personligen tycker jag inte att kombinationen svarta hyllor och betong är så lyckad. Hyllornas färg och takhöjden gör att böckerna försvinner, det känns som om de hukar.
På andra våningen huserar barnavdelningen med ett stort antal barnfamiljer på besök. Även här finns svarta hyllor men det är inte det som dominerar eller drar till sig uppmärksamheten i första hand. Det är mängden lekaktiviteter som erbjuds i form av rutschkanor, datorspel, utklädningskläder, ja här finns allt! Överallt ser jag barn som leker och har roligt. Däremot är barn som läser eller botaniserar bland hyllorna ytterst få.
Jag förhör mig om vad som är skillnaden nu mot när biblioteket var ett mer traditionellt sådant på annan plats. Besöksantalet har ökat stort, speciellt stadens många studenter gillar att utnyttja det som bjuds. Människor som tidigare inte kom till biblioteket kommer i större utsträckning. Bland barnen kommer de flesta för att leka och inte alla har böcker med sig när de lämnar byggnaden.
Jag tänker på det som den irländske kursledaren på berättarseminariet berättade. I utsatta områden på Irland är den första insatsen som samhället gör att öppna ett bibliotek, långt innan fritidsgårdar o dyl är ens på tankestadiet. Dessutom anställs en superbibliotekarie. Hens uppgift är till en början att på olika sätt locka till sig traktens unga. I första hand enbart för att hänga utan några krav på "motprestation". Först när den nya målgruppen känner sig hemma och trygga på sitt bibliotek sätts stötarna in. Då blir det berättande, författarbesök, högläsning, bokcirklar....
Det är just det jag saknar här på Dokk, möten mellan besökare och bibliotekarier som visar, läser, puffar etc. Det kvittar hur högteknologiskt det är, mängden av tjusiga möbler och snygga skyltningar av böcker som finns, eller hur vackra och superflexibla lokalerna än är. Är du en ovan biblioteksbesökare hjälper inte tjusigheten och allt vackert tänk. Nu såg jag en stackars förskrämd bibliotekarie på hela stora barnavdelningen gömd bakom en disk i en undanskymd vrå. Fast vad vet jag, det myllrar kanske av superbibliotekarier med fickorna fulla av idéer och aktiviteter kring böckerna vid andra tillfällen. Låt oss hoppas det!
Hur det än är med den saken, tänk att helt gratis ha tillgång till allt detta. Tänk om bara några som inte är vana biblioteksbesökare kommer dit har roligt och någon gång har en bok under armen när de går därifrån. Då är det värt det!

ALV

På semestern åkte jag med min familj till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Jag har inte varit där sedan 1984 och då såg det helt annorlunda ut, vilket jag inte minns eftersom jag överhuvudtaget inte minns besöket. Mina barn 4,5 och 2 år gamla är ganska välbekanta med Astrid Lindgrens karaktärer. De har sett Pippi, Emil, Madicken, Bullerbyn och Ronja på TV. Den stora och jag har dessutom läst två av kapitelböckerna om Emil och båda Madickenböckerna som godnattsaga under våren och sommaren.
Så stort! Så mycket att se! Så mycket att göra. Det hela var lite väl överväldigande för 2-åringen, men stora tjejen och jag for runt som tokar för att hinna kolla på så många teatrar som möjligt och leka i så många av miljöerna som möjligt. Vi såg Ronjas födelse när borgen rämnar på riktigt - väldigt snyggt gjort!, vi såg Stora tabberaset i Katthult, Madicken får löss, när Pippi får besök av sin pappa och många till. Vi klättrade i Inte-nudda-marken-banan och skyfflade hö i Mattias stall i Törnrosdalen, vi pumpade vatten på Katthults gårdsplan och "matade hönsen" i Bullerbyn, vi tog lotter och försökte slå ner burkar med mjuka bollar (vann inget, lyckades inte...). Det var faktiskt väldigt roligt även för en vuxen som kan alla berättelserna utantill att se dem gestaltas på ett annat sätt än de klassiska filmerna. Jag vill definitivt åka tillbaka när barnen är lite större och vi har läst ännu fler av böckerna, för stället tål ett återbesök. Då kanske vi passar på att åka till Katthult, Bullerbyn och Astrid Lindgrens Näs också. Förresten så bad dottern genast att vi skulle börja läsa om Madicken när vi kom hem, så nu är vi inne på andra läsningen. Inte mig emot, det är en bra bok!


Det är verkligen helt fantastiskt när en tänker på vad Astrid Lindgren lyckats göra med sina böcker. Inte bara skrivit odödliga historier, utan skapat en försörjningsmöjlighet för massor av människor idag, 40-50-60 år senare. Hon har gjort landsbygden lite mer åtråvärd, skapat en marknad för restauranger, pensionat, caféer och små butiker på de mest avlägsna platser. Hon lockar människor från hela norra Europa till en liten småländsk stad med 8000 invånare. Visst är det en industri, och visst betalade jag löjligt mycket för en liten vit mjukdjurshäst med prickar till 2-åringen, men på något vis är jag beredd att göra det för Astrid. Långt hellre än jag köper en ren vid namn Sven från ett Disneyställ i matbutiken i alla fall.

Flätor!

Tycker du om att fläta håret, eller att få håret flätat? Då är denna bok en guldgruva! Laura Arnesen och Marie Wivel har länge visat upp sina härliga flätor på Instagram och nu har de samlat sina favoriter i bokform. Tydliga steg-för-steg bilder gör det ganska enkelt att följa instruktionerna och till vissa flätor finns det QR-kod, så du kan se en instruktionsvideo.

Är du sugen på att se fler flätor kan du titta på https://www.instagram.com/hairandnailsinspiration/

       

Isdraken

Adara var ett vinterbarn. Hon föddes under den kallaste vinter som någon kunde minnas. Det sades i byn att vintern tog hennes mors liv och att kylan hade vidrört Adara medan hon ännu låg i sin mors mage, så att hon var alldeles iskall och blå när hon föddes. Adara var ett allvarligt barn, men ingen hade sett henne gråta. Inte heller log hon ofta. Hon reagerade inte som andra på kyla och inte heller när hon slog sig. Hon sågs som annorlunda av både familj och grannar. När Adaras pappa kramade henne, brast han ofta ut i gråt.

Adara längtade alltid efter vintern. Då kom snön och kylan och med den kom den jättelika isdraken. Den kom glidande över himlen på blå, genomskinliga, stora vingar, större än någon annan drake. Ögonen var klara och djupa, tänderna istappar och snön virvlade när den flög förbi. Där den andades frös marken. Alla andra var rädda för isdraken, men inte Adara. När hon fyllde fyra rörde hon vid draken för första gången och när hon fyllde fem red hon på den för första gången. Varje sommar längtade hon efter isdraken, men den kom bara på vintern. Varje vinter stannade den dock längre än året innan och vintrarna blev också längre och längre.

Det pågår ett krig i landet och en sommar ryktas det att kriget är på väg att komma närmre. Det sägs att det kommer eldsdrakar som förstör landet, att människorna som bor i i byn kanske måste fly. När familjen ska lämna hemmet springer Adara därifrån och gömmer sig i skogen. Hon vill inte lämna byn. Hur ska hon då träffa sin isdrake igen? På morgonen ser hon främmande drakar i skyn som bränner åkrarna och träden. Hon gömmer sig i en grotta, men det är lång tid kvar tills vintern. När hon vaknar en morgon ser hon att grottans vägg är täckt av frost. Utanför väntar isdraken på henne. Kan Adara och isdraken tillsammans rädda världen?

Isdraken är skriven av George R. R. Martin. Den är illustrerad av Luis Royo. Berättelsen gavs ut första gången 1980 i en antologi publicerad av Ace Books vid namn Dragons of light. (http://libris.kb.se/bib/18647501?vw=fullGeorge).  R.R. Martin är ju som många vet författare till den berömda fantasyserien Sagan om is och eld, som ju även filmatiserats i TV-serien Game of thrones. Flera element från Sagan om is och eld, känns igen. Här finns vintrarna som bara blir längre och längre, drakarna och kriget som nalkas. Kampen mellan eldsdrakar och isdraken är också en saga om is och eld. Jag är själv väldigt förtjust i både  George R. R. Martins bokserie och Game of thrones tv-serien. Därför var det väldigt roligt att få läsa en barnbok av Martin.

Berättelsen är en klassisk fantasyhistoria om att ställas inför svåra val, kamp mellan gott och ont och allt det där mittemellan. Jag älskar att läsa om isdraken och Adaras vackra vintervärld. När jag läste boken funderade jag mycket över beskrivningen av Adara. Det kändes så sorgligt att hon, barnet, sågs som kall och okänslig av sin omgivning, oberörd av smärta, kyla eller känslor. Berättelsen är emellanåt otäck med många ingående beskrivningar av ond bråd död och krigets hemskheter. Den handlar också mycket om sorg och om att förlora allt det trygga och de som finns nära. Det här är en berättelse som nog kan behöva pratas mycket om och funderas kring. Annars gillar jag själv särskilt illustrationerna av de fantastiska drakarna, som är otroligt vackra. Omslaget är också mycket vackert och jag kan nästan höra hur isen klirrar och känna kylan som den väldiga isdraken andas ut mot huden.

Bilderboksbonanza

Jag har under semestern läsfrossat i en del bilderböcker. Jag tänkte därför dela med mig av några av mina bilderboksfavoriter just nu. Det finns nog något slags tema i det hela som handlar om vi och oss, här och nu, livet, jaget och hela universum!

Bilderböcker på vers

Det är roligt att läsa högt på vers eller rim tycker jag. Fantasin sätts i spinn och en kan börja fundera på egna rim och spännande ord. Att läsa högt på vers och rim känns lite som ett mellanting mellan att sjunga och tala. Texten kan nästan också bli som en ny sång som går att tonsätta eller sjunga när andan faller på. Jag tycker också att formatet för bilderböcker är så passande för rim och ramsor på något vis, med illustrationer till texten och även längden på böckerna. Här kommer därför en del böcker som jag läst på sista tiden som är på rim och vers!

Tio vilda hästar till toppen

Text: Grethe Rottböll

Bild: Lisen Adbåge

Boken handlar om en tävling där tio vilda hästar ska ta sig upp till toppen av ett berg. Den som kommer först vinner. Hästarna får själva välja fritt vilket färdsätt de ska ta för att nå målet först. De väljer mellan att åka bil, cykel, tåg, helikopter, bergsklättring bland annat. Berättelsen tar fart och när startskottet går tas läsaren med på en hejdundrande färd på vers på väg mot toppen. Genom boken råkar hästarna ut för många olika svårigheter och strapatser på vägen upp på berget och slutet bjuder på en riktig överraskning.

Det är underbart kul att få lära känna hästarna genom boken. Handlingen är spännande och det är ofta dråpligt roligt. Allt kan hända! Illustrationerna är fantastiskt vackra med bilder som täcker hela sidorna från kant till kant i klara färger. Det jag gillar mest är hur varje häst har sin egen personlighet och hur olika de alla ser ut med olika färger och mönster. Här finns bland andra den lilafärgade Dandy med vita stjärnor på kroppen, Lord som har glasögon och Minus som är iskallt ljusblå. Varje häst har ett helt uppslag var och alla är huvudpersoner. I början av boken presenteras alla hästarna med namn och ett bildporträtt. Det är kul att kunna gå tillbaka och titta på porträtten och se att: -Jaha! Det var hen som var där på den bilden!

Det finns fler böcker om de tio vilda hästarna: Tio vilda hästar : en räknesaga samt Hästfesten : tio vilda hästar hittar hem.

Livet på en pinne

Text och bild: Maria Nilsson Thore

I Livet på en pinne startar berättelsen i ett ägg som håller på att kläckas. Huvudpersonen, som befinner sig i ägget, funderar över vad hen kommer att bli efter kläckningen. Många tankar snurrar i det lilla ägget. Kommer hen att bli fågel eller fisk, ha fjädrar eller fjäll, bli omtyckt, kunna flyga eller gå? Genom boken får läsaren fortsätta följa tankarna som det lilla livet som finns i ägget har. Här finns många frågor som funderas över, här finns oro och ängslan om vad som komma skall och här finns förhoppningar, drömmar och önskningar om vad livet utanför ägget ska bära med sig. Här finns så mycket att fundera över och diskutera även för läsarna!

Allt det här kan jag

Text: Grethe Rottböll

Bild: Bettina Johansson

Den här boken handlar om ett barns betraktelser av omvärlden och sig själv.  Huvudpersonen, som är ett “jag”, tittar ut på den stora världen, tolkar omvärlden från sitt eget personliga perspektiv och relaterar till sig själv och hur hen är.  Bokens “jag” kikar runt i närområdet på andra djur, undersöker hur de lever och vad de kan. Hur gör de andra och hur gör jag frågar sig huvudpersonen genom boken på finaste rim. Barnet ser att alla är olika och alla kan olika saker. Alla kan vara bra på sina egna vis. Det finns så stora tankar i den här boken och jag tycker det är så fint och varsamt skrivet och illustrerat om bokens “jag”.

Mitt bland stjärnor

Text: Lotta Olsson

Bild: Olof Landström

I den här boken tas läsaren med på en rymdfärd utan dess like, ut i universum och tillbaka igen med hjälp av versens vackra form. Först är allt enormt och ofattbart. Vi befinner oss i universum, någonstans i rymden.

Första sidan rymmer enbart vers, på en blank sida utan någon illustration. Där finns inget. Bara tanken på hela universum och allt i det kan ju faktiskt kännas så. Det är för stort! Och vad fanns innan universum? Men så… nästa sida tar oss vidare. Jo, det finns ju faktiskt något där. Ett blått klot, Jorden svävar runt.

Boken tar oss med genom Big Bang, skapelsen och evolutionen beskrivs, livet kommer krälande upp ur havet för att så småningom ta alla dess former och utveckla sina olika sätt att leva på. Vidare genom boken beskrivs hur vi alla lever i våra egna världar, hur vi betraktar världen på olika sätt och att det kan vara svårt att se bortom det omkring oss som vi är medvetna om. Men så föds ett liv och världen vidgas. Allt är nytt och mänskligheten och livet beskrivs, våra förmågor att känna, tänka och kommunicera. Men också att vi vet en del, men inte allt och att vi upplever världen olika.

Den här boken fick det att knottras på armarna när jag läste: evolutionen beskrivs på vers! Inte bara det, det finns så fantastiskt många stora tankar i denna bok! Jag kan inte låta bli att förundras och rysa, var gång jag läser boken, om livet, universum och allting.

Men det är en annan bok att läsa!