Jan har flyttat med sin storasyster, sin pappa och pappans man Niklas från Stockholm till Luleå. På prov. Ett år bara, så får vi se hur det går. Sa Jans pappa. Jan ska börja femman och är ganska peppad. I alla fall tills det faktiskt är dags att gå in i klassrummet den där allra första skoldagen och han inser på riktigt att det inte alls är hans gamla kompisar som står där, att han inte känner en enda och att det kan gå precis hur åt helvete som helst. Den enda han pratat med lite grand innan är grannen Nicki, som flyttade från London för ett halvår sedan, men hon verkar bara vilja prata med honom ibland och han fattar inte alltid när det passar.Det finns så många fällor att trilla i som ny, det räcker med att säga nåt som någon i klassen tycker låter konstigt så blir en mobbad. Eller så behöver en inte ens göra nåt fel, säger storasyster Klara, det är bara så att vissa blir mobbade. Jan inser snabbt att han har flera grejer som talar emot honom. Han heter Jan, till att börja med. Dessutom är Jans pappa är gift med en man, och mamman som är kvar i Stockholm har aldrig varit ihop med Jans pappa, de är bara kompisar. Det kanske är ok i Stockholm, men inte lika självklart i Luleå. Och hur gör en ens för att få nya kompisar. De där som visade honom runt första skoldagen, kan han hänga med dem, eller vill de helst bli av med honom? Är han klängig om han frågar ifall de ska hitta på nåt efter skolan? Det som var så självklart bland kompisarna i Stockholm, är inte alls självklart längre.
Jag gillar verkligen Jan Svensson. Jag hade lite svårt för titeln innan jag började läsa, men efter att ha läst en bit kändes den helt rätt. Jag gillar Jan och hans tankar. De känns allmängiltiga och jag tror att alla någon gång har funderat i de banorna och kan känna igen sig, oavsett om en har flyttat eller gått i samma klass hela tiden. Det är ingen spektakulär historia, det här. Det är vardag, glädjen när allt flyter och oron när allt inte flyter lika bra. Jag hoppas att Jan kommer läsas och diskuteras i många klasser på mellanstadiet. Det måste inte alltid vara stormiga känslor för att det ska finnas mycket att prata om.
