Adventskalender Lucka 6

Jag vet ingen författare som kan det där med julstämning bättre än Astrid Lindgren. Nu har de tre Emil i Lönneberga-berättelserna som utspelar sig vid jul kommit i en egen samlingsvolym, med Björn Bergs originalteckningar fint restaurerade och färglagda.

Boken börjar med Det stora tabberaset i Katthult där Emil bjuder alla fattighjonen på julmaten som de feta släktingarna från Ingatorp egentligen skulle ha. Emils stora hjärta och rättvisepatos sätter honom i klistret. Både lilla Ida och drängen Alfred frågar honom om det verkligen inte är ett hyss, men ingen av dem hindrar honom från att ställa till med stort julkalas så att även de fattiga och hungriga stackarna från fattigstugan ska få känna julstämning. Och trots den fina intentionen blir det snickarboa för Emil dagen efter.
I nästa berättelse är det åter dags för julkalas i Katthult. Alla i Lönneberga är där (utom de stackars hjonen då såklart) och den unga lärarinnan får till både snöbollskrig och kysslekar bland gästerna. Fast sanning att säga är det mest barnen som uppskattar snöbollskriget. Emils pappa, som gett sig ut i snön för att fånga in pigan Lina som rymt från middagsförberedelserna, hamnar dessvärre mitt i striden. Emil får in en hård snöboll rakt i gapet på honom så att han varken kan gorma sitt "Eeeemil" eller förklara varför han stänger den stackaren i snickerboa. Igen. Men under sittlekarna, efter att Emil kysst prostinnan, får han till slut det där erkännandet av sin far som han så ofta längtar efter.
I sista berättelsen gör så Emil sitt största stordåd, det som inte bara ger honom erkännande från sin far utan från alla i hela socknen. Det börjar med att Alfred skär sig i handen. Såret blir infekterat och Alfred blir till slut riktigt sjuk. Han måste till doktorn i Mariannelund. Problemet är bara att det är snöstorm och Katthult är fullkomligt insnöat. Ingen kommer dit och ingen kommer därifrån. Men Emil är inte "ingen". Att förlora Alfred är helt enkelt inte ett alternativ. Han selar på sin häst och bestämmer sig för att det bara måste gå, kosta vad det kosta vill.
Det här är tre välkända historier, "alla" kan dem antingen från böckerna om Emil eller från filmerna. Men att läsa dem är ett fantastiskt sätt att skapa lite julstämning även här nere i Skåne där snön ofta lyser med sin frånvaro större selen av december (och resten av vintern också, för den delen ...). Däremot är jag inte speciellt nöjd med titeln på boken. Ingen av historierna innehåller egentligen något hyss. Allt Emil gör i böckerna gör han av kärlek, socialt samvete och godhet. Utom möjligtvis den där snöbollen i pappans gap. Men det var ju inte som att han siktade på pappan, och han räknade kallt med att alla som var ute också var med på leken. Slut på klagomål!

Julkalender Lucka 1 - Tjoho, nu är det jul!

Grisen Ruffe har lärt sig att julen är farlig Han vet inte riktigt varför, men en galt på gården där han bodde (med en snäll bonde och barn som brukade leka med honom) sa att julen betydde elände. Om det kom en lastbil och körde iväg med honom skulle han fly för sitt liv, sa galten. Och det är precis vad som händer. Ruffe blir lastad på en lastbil, lyckas fly och ligger plötsligt och trycker sig platt mot marken i ett stort potatisland hos en sur och grinig bonde som patrullerar med gevär.

Det är såhär det känns med frihet alltså. Fritt, men också lite ensamt och läskigt. Men så stöter han på katten som får heta Kss-kss. När Ruffe vaknar efter sin första natt ute ligger hon helt enkelt hoprullad på hans rygg och värmer sig. Kss-kss vet ett ställe dit de skulle kunna gå. En övergiven stuga. Och efter flera dagar kommer de verkligen fram. Det är en lite skruttig stuga, men utanför finns ett potatisland och inuti är de skyddade från regnet och den värsta kylan. Det går ju alltid att städa, tänker Ruffe som tycker om när det är prydligt och rent. 

I stugan möter de Andersson och Pettersson, två möss som brukade dela stugan med gubben Lundgren, men som nu bor ensamma där sedan Lundgren först hamnat på sjukhus och sedan dött. Kss-kss får lova att inte anfalla Andersson och Pettersson mot att de lovar att aldrig krafsa, för krafs kan hon bara inte motstå. Hör hon krafs så måste hon attackera.

Men hur ska de får mat? Potatislandet är redan tomt på potatis, för Ruffe smaskade i sig alltihop på två dagar, och äpplena som hänger kvar på trädet ska de ha till jul. Kss-kss menar att julen inte alls är farlig, utan nåt värt att fira.

Så för att få pengar beger de sig in till stan, Ruffe finklädd i Lundgrens gamla kostym och ytterrock och med lite leksaksinstrument i famnen. Muspip, kattjam och grisgrymt till trots lyckas de sjunga och spela ihop en hel del pengar och Ruffe går till mataffären och handlar.

Men trots att allt känns ganska bra där i stugan så är det något som gnager Ruffe. Han känner sig ensam. Katten är lite egen som ju katter är, och sover mest hela tiden, och mössen är virriga och verkar sova lite då och då de också. Ruffe längtar efter någon som är mer som han. En annan gris och helst en hona.

Och när vildsvinet Vilda plötsligt dyker upp i trädgården (och glufsar i sig alla juläpplena från trädet) är hans lycka gjord. Men Vilda flyttar inte in ensam. Med henne kommer en hel drös med små, halvstora och ännu större griskultingar och plötsligt får Ruffe ett väldigt sjå att få tag på mat och sysselsättning till alla i sin stora familj.

Tjoho, nu är det jul! är årets julkalenderbok från Rabén, skriven av Ulf Nilsson och illustrerad av Emma Adbåge. Det är en knasig och väldigt fin berättelse om vänskap, längtan efter tillhörighet och om att allt är möjligt om en hjälps åt

.

Julskyltning på biblioteket

Det mysigaste med första advent tycker jag är att få pynta, och även på Rinnebäcksskolans bibliotek så smyger sig julstämningen in bland hyllorna. Jag tycker det är så kul när det äntligen är dags att få ställa fram julböckerna och återse favoriterna från förra julen och julen dessförinnan, och den innan dess... Tomtarna lyser ännu med sin frånvaro, men de kommer tassande runt Lucia.