fredag 27 oktober 2017

Försvunna

Igår satt jag en timma på café Chokladkoppen på Stortorget i Gamla stan. Jag drack varm choklad såklart, obligatoriskt om jag är i Stockholm under vinterhalvåret, och så läste jag i Cecilia Lidbecks nya bok De försvunna.
Boken handlar om Judith som är på väg till ett läger långt ut i skogen när busschauffören blir plötsligt sjuk och tappar kontroll över bussen som kör in i ett träd. Chauffören dör och de nio ungdomarna och ledaren befinner sig långt långt ifrån civilisationen utan mobiltäckning. En av tjejerna skadar sin fot i krocken och det är omöjligt för alla att ta sig till fots tillbaka, så ledaren ger sig av med två av ungdomarna medan resten blir ombedda att stanna kvar vid bussen. Men obehaget över att vara nära den döda chauffören gör att ungdomarna bestämmer sig för att lämna bussen och leta efter räddning.   Och de väljer att fortsätta vägen fram istället för att gå åt samma håll som ledaren, hållet de kom ifrån, där de förr eller senare garanterat kommer tillbaka till civilisation. Det här beslutet känns väldigt ologiskt för mig. Jag förstår inte hur de tänker i det här läget, men å andra sidan kan en kanske inte räkna med att sju chockade 12-13-åringar tänker logiskt.
Judith är inte speciellt förtjust i de andra, förutom Noomi, tjejen som skadade sin fot. Hon hjälper Noomi längs vägen och de får ett speciellt band. Efter en hel dags mödosam vandring tar vägen slut. Plötsligt finns det bara en stig kvar och inget hus har dykt upp. Ungdomarna inser att de inte kommer att hitta hjälp och bestämmer sig för att slå läger. Och i det här lägret stannar de medan dagarna går. Det llla bröd de har med sig tar slut och gruppen får förlita sig på vad de kan hitta i skogen. Alla är hungriga, törstiga, trötta och frusna. Omständigheterna tär på relationerna, som inte var speciellt bra ens till att börja med.
Nästan halva boken genom sitter jag och väntar på att  reda på vad det egentligen är för sorts bok. Kommer det att bli ett övernaturligt inslag med illasinnade naturväsen, finns det någon människa där ute som inte vill bli störd i sitt ljusskygga liv. Eller är det helt enkelt en robinsonad om de fysiska och psykiska utmaningarna i att överleva i ödemarken. Inledning i boken antyder att det ska komma nåt mer, och jag känner att jag hålls på halster länge.
Ingen av ungdomarna är någon enkel person, alla kommer med sina svårigheter och sitt bagage och det här påverkar såklart deras relationer. Det finns en intressant spänning mellan Judith och den tuffa Vincent, men det är vänskapen med Noomi som är dem stora behållningen med boken. Jag gillar hur de tyr sig till varandra och hur deras resepktive bakgrunder, och den sorg de båda bär på, binder ihop dem.
Cecilia Lidbeck har inte skrivit en enkel bok och den är definitivt inte för alla. Men för de ambitiösa, tålmodiga läsarna från 11 år så är det här en bok väl värd sina timmar. Kanske kan den också funka som högläsning om läraren tar sig tid att prata mycket om det som händer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar