onsdag 13 januari 2016

Slutet

I julas, när det blev tid för en och annan TV-serie tänkte jag på det som jag konstaterat tillsammans med elever i boksamtal ett flertal gånger. Det är svårt att göra ett bra slut på en berättelse. Unga och säkert en hel del vuxna, vill inte ha öppna slut utan en ska veta hur det går!
Fast ibland blir det liksom för mycket av det goda, som i Downton Abbey eller Fröken Frimans krig där allt, precis allt, läggs tillrätta eller alla brister ut i en spontandans så det står härliga till.

Men det definitiva slutet -  döden -  kommer ingen undan. Inte ens de banbrytande diktarna med de stora tankarna. Jag tänker på Lennart Hellsing som följt mig genom hela livet.
Som liten ville jag höra om den Krångliga Kråkan om och om igen. Jag tror att Kråkans bus tilltalade en feg liten tjej som gärna ville men inte vågade kliva över rättesnöret.
Jag kan minnas hur jag stod och hoppade vid köksbordet och ville höra om Sand i sandalerna och Johansson som sov och märkte ingenting EN GÅNG TILL!
På skivtallriken snurrade karusellskivan och sjöng om Kusin Vitamin som hängde och slängde i en gardin.

Jag har sjungit, spelat blockflöjt och gitarr, ja även använt i undervisningen sång efter sång i samlingen Våra visor.
Under universitetstiden läste jag Tankar om barnlitteraturen där det finns mycken klokskap.
Han har gått i arv till mina barn och vi har dansat med Herr Gurka och någon av barnen väckte bokstäver i ett tidigt dataspel.

Hellsings samarbete med så många olika skickliga konstnärer har ju bidragit till att böckerna blivit så unika och verkligen blänker som tomtebloss.
Bland hans senare utgivning finns en riktig pärla, Lillebror och natten. Lillebror är rädd för mörkret och ber storebror berätta om mörker, ljus, dag och natt. Det hela utvecklar sig till ett smått filosofiskt samtal dem emellan.

Men även om den färgstarke poeten somnat in för gott lär hans ordklurerier och rytmer leva kvar länge till.


Sju fikon föll från fikonträ´t
det första föll på knä och grät.

Det andra föll till föga för
en apa på ett bamburör.

Den tredje höll sig kvar med list,
men föll på eget grepp till sist.

Den fjärde föll på den idén
att söka stå på egna ben.

Den femte föll och sade då:
Jag faller för det föll sig så.

Den sjätte föll för Kung och Land.
Den sjunde föll i Achmeds hand.

Och Achmed sade: Gud ske lov
att det var här jag låg och sov!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar