fredag 9 maj 2014

Sist jag var som lyckligast!

Rose Lagercrantz har en speciell förmåga att beskriva den intensiva lyckan, mitt i olyckan eller tvärtom. I böckerna om Dunne: Mitt lyckliga liv, Mitt hjärta hoppar och skrattar och nu den tredje delen: Sist jag var som lyckligast, får vi möta flickan Dunne, som går i ettan, hennes mamma dog några år tidigare i en sjukdom och allra bästa kompisen, Ella Frida har flyttat.Det låter ju inte så lyckligt, men Dunne är en mästare på att känna sig, just, lycklig. Nu närmar sig sommarlovet, hon och mormor har varit och köpt en avslutningsklänning till Dunne. I skolan skriver hon på en lång berättelse, som måste bli klar och hon funderar just på tillfället, när hon "sist var som lyckligast". Då knackar det på dörren och rektorn kommer in, han ser mycket allvarlig ut och säger att Dunne måste följa med. Dunnes pappa har varit med om en olycka och ligger på sjukhus, medvetslös. Just när Dunne skulle skriva om när hon var som lyckligast, så händer detta och frågan blir hängande i luften, som en tårdränkt trasa. Och precis som Dunne gråter jag också när jag läser och tänker, nej inte hennes pappa också, så får det väl inte vara, i en barnbok, för barn som är sju-åtta år... Som tur är har Dunne mormor och morfar, som till slut trotsar läkaren, som säger att Dunne inte får träffa sin medvetslösa pappa och när Dunne viskar i sin pappas öra att"han MÅSTE vakna", så händer det.... Läs hela serien, fantastiska böcker att skratta och gråta åt, som man brukar säga..

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar