onsdag 5 februari 2014

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Det var länge sedan jag skrattade och fnissade så mycket som när jag läste Åsa Asptjärns debutbok. Egentligen är det en djupt sorglig berättelse om en vilsen tonårskille som man får följa under ett par veckor höstterminen i nian.
Emanuel Kent saknar riktning i livet och önskar sig en vägledning. Han finner ingen och försöker göra en själv. Ta min, säger han, och gör precis tvärtom. Då får du nog ett liv värt namnet.
Han har en vän och det är Tore, klädd i gummistövlar och en mössa med öronlappar. Tore älskar att fiska. De har hängt ihop sedan lågstadietiden.
En dag kommer inte Tore till skolan, hans pappa har omkommit.
Då öppnar sig plötsligt nya möjligheter för Emanuel. Den nya tjejen Bianchi (egentligen Bianca) intresserar sig för honom och även skolans populäraste tjej, Ammi, hakar på. Nu försöker Emanuel med alla medel hålla kvar tjejernas uppmärksamhet. Han till och med förråder sin bäste och ende polare.
Även om Emanuel inte trodde det kunde bli värre visar det sig att det är fullt möjligt. Nu avlöser pinsamheterna varandra. Vi får vara med när Emanuel förälskar sig och man kan inte annat än tycka synd om honom. Att bli berusad och sen gå på fest (objuden) och säga sanningar till folk är inget lyckat grepp. Det är nästan så man vill sitta där med handen under huvudet när den rejäla bakfyllan ska ur kroppen.
Fast jag är aldrig riktigt orolig för honom. Han har föräldrar som ser honom och en verklig stötta i sin äldre syster. Dessutom, riktiga vänner förlåter det mesta även om det kan ta sin tid.
Livet gör rejält ont emellanåt, men det blir oftast bättre.
Det finns de som säger att det här är Greg, fast för äldre. Jag vet inte. Jag är inte särskilt förtjust i Gregböckerna, men den här gillar jag!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar