I en klass för sig

Lee har lyckats övertala sina föräldrar om att få söka till den kända och prestigefyllda internatskolan Ault. Hon kommer dit på stipendium och när Lee väl har börjat på skolan börjar hon fråga sig själv om det egentligen var en så bra idé att flytta dit. Lee känner sig annorlunda men inte unik utan mer utanför. De flesta av eleverna som går på skolan tillhör en annan samhällsklass än vad Lee och hennes familj gör. Många känner varandra väl och mycket av elevernas relationer pågår "under ytan", där oskrivna regler och inarbetade traditioner råder.

Lee försöker passa in, försöker få kompisar och försöker trivas. Månaderna går och vi får vara med om Lees utveckling och reflektioner över sig själv. För Curtis Sittenfelds roman I en klass för sig är en riktigt klassisk utvecklingsroman om den svåra tiden i de sena tonåren när man vill vara inne men inte vara mainstream, när man vill vara unik men inte annorlunda, när man man vill vara kompis med rätt personer men är livrädd för att utelämna sig själv.

Det befriande med boken är att denna tonårstid på internatskolan inte romantiseras som den tyvärr görs i alltför många böcker. Ångesten, ensamheten men också glimtar av njutning, nöjdhet och skratt kommer fram. Och det är ju just så som tonårstiden är för de allra flesta oavsett om man går på den fina internatskolan Aunt eller om man går på ett vanligt högstadiem eller gymnasium i Sverige.

I en klass för sig håller hög klass som läsupplevelse för de äldre ungdomarna.

Game of Thrones

Så är den då här igen. Game of Thrones! Enligt TIME magazine den största och mest populära TV-serien i världen. Förra säsongen tittade ca 23 miljoner människor enbart i USA på varje avsnitt. Den 16 juli körde säsong 7 igång och nu har vi, inbitna GoT-fans sju härliga avsnitt att se fram emot denna sommaren. Det kommer att släppas ytterligare sex avsnitt, lite oklart när och sedan är det definitivt slut!

Vad är det då som gör serien så otroligt populär? Det har redan skrivits mycket om detta och fler analyser lär komma. Själv fastnade jag för de intressanta karaktärerna och karaktärsbeskrivningarna. Genom de sex säsongerna har vi fått möta och följa ett antal personer och huvudpersoner. Vi kan aldrig riktigt veta hur och vad personens nästa steg ska bli. Serien är oförutsägbar vilket är en av framgångsfaktorerna. Plötsligt dör en huvudkaraktär som man tror ska finnas kvar till slutet. Det är intressant att följa människorna i serien kanske framförallt kvinnorna. Game of Thrones vimlar av starka kvinnor som tillåts ta stor plats - Hurra!! Vi är många som hoppas att hela denna fantastiska TV-serie avslutas med att en kvinna (min förhoppning är Daenerys Targaryen) bestiger järntronen. Men som sagt serien är oförutsägbar och antagligen får vi se ett helt annat slut än det förväntade.

Bakom hela denna framgångssaga finns det en bokserie. Utan George R.R Martins böcker som börjar med Game of Thrones (Kampen om järntronen) så hade inte serien kommit till. Serien och böckerna följs åt till en början men efter några säsonger har manusförfattarna till TV-serien delvis gått ifrån den ursprungliga handlingen och kreativt skapat något nytt inom ramen för bokserien.

Det från serien redan bevingade uttrycket "Winter is coming" kommer vi att få leva med i modern tid. Så även den klimatförändring som ligger till grund både för det svåra och hårda klimatet som människorna i Game of Thrones tvingas leva med och som vi i den "riktiga" världen nu dagligen ser spår av. Uttrycket "Winter is coming" har vi även allt som oftast hört i samband med att västvärldens politiska utveckling har beskrivits det senaste året.

Kanske kommer vintern först (kanske är den redan här...) men må sedan de goda krafterna (och de starka kvinnorna) ta över!

Ulf Stark och Åskan

Som Emelie skrev om i ett tidigare inlägg har Ulf Stark gått ur tiden. Jag tror att alla har sin favorit bland hans rika utgivning. Det märks ju även här på bubbel där vi återkommit till honom och hans författarskap ett flertal gånger.

I SVT:s öppet arkiv finns flera inslag och filmatiserade böcker att grotta ner sig i. 

I min sommarhög av barn- och ungdomsböcker fanns naturligtvis en av hans böcker, nämligen Åskan. Om det är hans sista är väl för tidigt att slå fast. Förhoppningsvis finns ett eller kanske flera färdigskrivna alster som kommer att ges ut postumt.

Nåväl Åskan är en underbar bok på många sätt. Den har fantastiska bilder av Marcus-Gunnar Pettersson som vi sett illustrera Saltos bilderböcker och Vi letar skatt av Jesper Lundqvist. I Åskan har han ett nytt uttryckssätt som är SÅ lyckat. Framsidan är genial, den fångar verkligen Åskan och bokens handling.

Än en gång möter vi Ulf som barn - så skickligt att kunna variera och förnya denna barndomsskildring gång på gång - tillsammans med kompisen Bernt. Ulf beter sig verkligen illa när han vid familjens middagsbord avslöjar en pinsam egenhet som Bernt har. Ulfs storebror för detta vidare till ingen mindre än mobbaren Bosse. Det här kommer att ödelägga Bernts framtid i skolan och i byn och det ödelägger definitivt pojkarnas vänskap.

Ulf är desperat, han vill verkligen ha tillbaka sin kompis och då kan en bli modig eller är det dumdristig han är när han närmar sig Åskan. En fruktad granne som barnen byggt upp en verklig skräckbild av. I deras berättelser äter han nästan små pojkar, i vart fall vrider han nacken av dem. Här bygger Ulf skickligt upp berättelsen så att läsaren känner sig klok och tidigt begriper att den fruktade grannen inte är alls är som ryktet säger.

Som om detta inte var nog är det kris hemma hos Ulf också. Hans mammas andningshål, som hon besökte varje söndag, har ödelagts i en storm och de annars så vackra melodierna hon brukat spela på pianot är utbytta mot tunga sorgliga stycken. Så har hon frenetiskt börjat städa och då vet vi ju alla hur illa ställt det är!

Ulf lyckas i sitt uppsåt och med Åskans stora hjälp, som han själv har stort intresse i, löser sig det mesta.

Ännu en underbar Ulf Stark bok som innehåller stort djup och en god portion med humor. Att läsa högt och för sig själv på kammaren.

Må åskan mullra ordentligt så att vi blir något lindrade i saknaden efter Ulf!

Myriader av myror

Myrstackarna är skriven av Anna Hansson och illustrerad av Maria Andersson Keusseyan. Först vill jag säga att jag gillar omslaget väldigt mycket. Min läslust väcks gärna av ett riktigt bra omslag till en bok och det tycker jag att Myrstackarna har. Boken är sedan alldeles fylld av härliga teckningar av myror.

Myrstackarna är rolig läsning! Texten är lättläst och humoristisk. Jag lär mig massor om myror och deras liv, långt där nere på marken. De är små, de är många och de är sjukt intressanta! Visste du till exempel att myror fångar in och håller sig med bladlöss som boskap, för att få tag på bladlusbajs som anses vara en delikatess bland myror? Eller att de planerar sina boenden när de bygger så att de ska bli energisnåla, vända åt söder? Det är mer än vad vi människor ofta tänker på när vi bygger hus. Smarta kryp!

Myrstackarna är en del i en ny serie av böcker som heter Intresseklubben FAKTA. Jag ser fram emot att läsa fler delar i serien, för den här var riktigt bra.

Jag har även läst en bilderbok som heter Myran, text av Bisse Falk och bild av Henning Trollbäck. Den handlar om en myra som hittat en liten bladlus. Regnet börjar falla och myran kämpar och kämpar för att få med sig bladlusen hem till stacken. Över stock och över sten. Väl hemma jublar myrfamiljen. Nu ska det bli fest, på bladluskiss! Boken har fina illustrationer och berättar om hur myrornas hemliga liv. Här finns massor av fakta invävt i berättelsen.

Bladlusbajs eller bladluskiss, ett lite mer aptitligt namn för myrornas delikatess och bladlössens utsöndringar eller sekret är: “honungsdagg”. Vackert! Min fantasi börjar vandra och jag börjar fundera över vilka dikter och formuleringar en diktsamling skriven av en myra skulle kunna innehålla. Honungsdagg, honungsdagg… jag kan tänka mig en och annan dikt om just honungsdagg.

Nu väntar jag bara på en bok om bladlöss, för nu har min nyfikenhet väckts. Jag kan inte låta bli att undra över hur bladlusen uppfattar allt detta. Vilken slags relation har myrorna och bladlössen? Jag vill veta mer! Under tiden går vi här hemma ut på myrinspektion.

Vi är romer

På Malmö museum pågår till den 3 september 2017 en skärmutställning som heter vi är romer. 

Där finns två huvudspår: det ena är en överblick över romernas historia och det andra är personliga berättelser på några rader om romer som bor i Sverige. Varje person som berättar presenteras med ett foto. Fotona i kombination med de korta innehållsrika berättelserna suger tag i en och det berör på djupet.

En av de personer som porträtteras är Monica Caldaras. Hon bor i Malmö och har arbetat som lärare och tolk under många år. Hon har även skrivit boken Jävla zigenarunge.  I slutet av 1990-talet blev hon föreståndare för Romska Kulturcentret i Malmö som håller utställningar, driver ett bibliotek samt arbetar med radioprogram, föreläsningar, sång och musik. 2013 tilldelades hon Mickelpriset för att i ”fem decennier outtröttligt berättat både för barn och vuxna om romernas historia, kultur och sagoskatt”. Mickelpriset delas ut under Ljungby berättarfestival varje år av Berättarnätet Kronoberg.

På senare år har det kommit ut flera bra skildringar för barn och unga om Romernas historia framförallt. Jag tänker på Camilla Lagerqvists Den vita döden som i första hand skildrar tuberkulosens framfart men hon väver skickligt in dåtidens syn på romer. I hennes senaste bok Försvunnen är det en romsk spelman och morfar som mystiskt försvinner och visar sig vara i klorna på rasbiologer.

Katarina Taikons böcker om Katitzi har kommit i nyutgåva, något omarbetade. De skildrar ju hur det var att tvingas leva som kringresande, i tält och på barnhem.

Gunilla Lundgren skildrar en romsk pojkes flykt genom Europa i Ramiz resa. För de äldre finns Sofia Z-4515 som berättar om hennes öde under förintelsen.

Mer av nutidsskildringar hittar vi i Saltos bilderböcker och den prisbelönta skildringen för de äldre 5 768 visningar på Youtube av Ralf Novák Rosengren och Anita Santesson.

Källlkritik med Källspanarna

En av mina svagare sidor som skolbibliotekarie är kanske den viktigaste. I en tid när vem som helst kan påstå vad som helst och få spridning över hela jordklotet på några timmar är källkritik livsviktigt. Jag har många gånger lovat bot och bättring, men den här gången hoppas jag verkligen kunna leva upp till det. Inspirerad av min kollega Ninni har jag köpt ett material som heter Källkritik med Källspanarna. Det innehåller lektionsupplägg och kopieringsunderlag för källkritikslektioner från F-klass upp till årskurs 6. Materielet utgår från ett specifikt tema för varje år och innehåller boktips, metod, utvärdering och allt som en osäker person kan tänkas behöva.

Materialet presenterar de små figurerna Källspanarna; Vad, Vem, När, Hur, Varför och Jämför som hjälper till att visa hur en bör ta sig an faktainhämtning. Varje tema är 7 lektioner långt och presenterar Källspanarna en i taget, men vissa av lektionerna går snabbt medan andra tar lite mer tid i anspråk. Jag har kollat noga på Tema bondgården för förskoleklass och känner att det absolut skulle vara roligt att jobba med detta tillsammans med lärarna. Jag måste bara få dem med mig på tåget, eftersom det kommer att ta en hel del tid.

Som vanligt är det lätt att sitta på sommaren när allt är lugnt och tänka att det kommer att gå så bra och klart att jag hinner med, men sanningen är ju att det alltid går så förbenat fort när det väl blir terminsstart. Men som sagt, detta är livsviktigt. Jag får inte skjuta upp det längre! *kör ner huvudet i boken och fortsätter läsa*

 

Funktionsvariationer

En av de sista sakerna jag gjorde innan jag gick på semester var att läsa in mig på de böcker som lärarna ska högläsa när terminen startar igen i augusti. De senaste åren har vi på Ljungen och Lackalänga haft högläsningsprojekt i början av varje termin. Jag har bestämt vilka titlar som ska läsas och så har alla i samma årskurs läst samma bok. I de tidigare omgångarna har jag utgått ifrån skolans värdegrundsord när jag valt titlar, men den här gången har jag fokuserat på böcker där någon har en funktionsvariation. Det kan till exempel vara en ADHD-diagnos eller en hörselskada, olika långa ben som gör att det är omöjligt att spela fotboll eller en hjärnskada efter en sjukdom i barndomen. Eftersom jag läst oförsvarbart få sådana böcker tidigare fick jag ta hem en stor bunt att läsa och välja bland. En del var tydligt undervisande, medan andra handlade om helt andra saker och där funktionsvariationen bara var en egenskap bland andra. Båda typerna av böcker tycker jag fyller sin funktion och behövs på hyllorna.
När en ska välja högläsningsböcker är det så mycket att ta hänsyn till. Böckerna ska vara lagom långa, ha ett bra språk, inte innehålla alltför mycket som kan vara jobbigt att läsa högt men ändå tillräckligt mycket att diskutera... Så några av de jag valde bort var ändå väldigt bra böcker.

En av dem är Karamellens ord av Gonzalo Moure. Boken handlar om den döve pojken Kori som växer upp i ett flyktingläger i Saharas öken. Kori vet inte hur hans namn låter, men han vet hur det ser ut: "Läpparna runda, Munnen utdragen". På samma sätt heter hans mamma "Läpparna ihop, Munnen öppen, Tänderna över läppen, Läpparna utdragna, Munnen öppen." Alla hörande i byn visste att det lät Mahfuda, men inte Kori. Kori får gå i en speciell skola, men han får inte lära sig att räkna och läsa, utan istället får han rita, och det han älskar att rita allra mest är kameler. Han är speciellt förtjust i de enpuckliga kamelerna som kallas dromedarer. Koris farbror har ett dromedarsto och Kori brukar gå till hennes lilla inhägnad och titta på henne. Dromedarstoet blir tjockare och tjockare och en dag står det ett litet föl bredvid henne när Kori kommer dit efter skolan. Kori tycker att fölet ser ut som kola och börjar tänka på honom som kolakaramellen och sedan bara Karamellen. Dromedarer idisslar sin mat, precis som kor, och när de står där och tuggar om maten ser det för Kori ut precis likadant som när människor pratar. Kori är därför övertygad om att dromedarerna prata med honom. Han sitter varje dag hos Karamellen och försöker uttyda vad han säger. En dag bestämmer han sig för att lära sig skriva. Hans fröken säger nej, det är alldeles för svårt, men Kori ger sig inte och det visar sig när hon försöker att han har väldigt lätt för att lära. Varje dag sitter Kori sedan vid Karamellens inhägnad och skriver ner det som Karamellen säger till honom. Det är som vacker poesi. Men när Karamellen har blivit ett år kan inte längre hans farbror behålla honom. Karamellen måste slaktas och bli till mat för familjen. Kori bestämmer sig för att försöka rädda honom undan kniven.

Detta är en väldigt fin liten bok. Den är liten till omfånget, men känns ändå rik på så många sätt.

En annan av de ratade böckerna handlar också om en hörselskadad person, Dan. Dan har fortfarande lite av sin hörsel kvar, men han vet att han kommer att höra allt sämre. Dan har en bästa kompis som heter Dylan och hon kan som tur är teckenspråk, medan Dans mamma hellre skriver vad hon vill säga till honom. I skolan tycker Dan det är jobbigt med hörapparat och den mikrofon som läraren Kenneth ska ha på sig för att han ska höra. Läraren glömmer ofta att starta den, Dan hör inte vad klasskompisarna säger och han blir så sjukt trött av att koncentrera sig för att hänga med i diskussionerna. En dag i slutet av terminen ska klassen arbeta med sinnena och Kenneth tar fram Dan för att förevisa hur det är att vara hörselskadad. Dan vill inte bli uppvisad som något slags freak, men Kenneth lyssnar inte. Som tur är kommer Dylan och räddar honom från situationen. Den sommaren träffas Dan och Dylan nästan jämt och de hittar en ungdomsgård bara för personer som tecknar. Det blir en riktig ögonöppnare för Dan. Här får han träffa andra som har hörapparat och som inte skäms för det, som inte låter hörselnedsättningen bli ett problem i deras liv.