Så mycket kärlek kan inte dö

Moni Nilsson hör till en av våra bästa författare av barn- och ungdomsböcker. Hon står alltid på de ungas sida och allt känns så äkta i hennes berättelser.
Det är inget undantag i hennes senaste bok Så mycket kärlek kan inte dö. Det är Lea, 10 år, som vi kommer närmast men många andra personer känns som verkliga levande personer.
Leas mamma har haft cancer under många år, så är hon frisk en period men så dyker cancern upp på ett nytt
ställe i kroppen. Det är en öppen familj och sjukdomen sopas absolut inte under mattan.
Tyvärr kommer hennes mamma snart att dö, kroppen orkar inte med fler behandlingar och ingen medicin finns som kan få bukt med de senaste tumörerna. Lea har inte förstått/velat ta in detta faktum när berättelsen börjar.
Noa hennes allra första och bästa kompis har fått titta på cancergalan, där Leas mamma framträtt  och säger rent ut till Lea DIN MAMMA SKA SNART DÖ. Lea reagerar med ilska och slår allt vad hon orkar. Efter den dagen skyddar sig Lea med ett argt skal och vägrar att ens titta på Noa. I alla fall när Noa märker det. Lea slutar på fotbollen eftersom tränaren kräver att hon ska passa även till Noa.
Hemma är hon också ilsken mot alla fast oftast inte mot sin mamma.
Här har boken sin stora styrka, det är inte bara sorgsna familjemedlemmar och djupa samtal. Det finns en vardag med gnissel, syskonbråk, trytande tålamod, killar som frågar chans och brorsan Lucas musik och kompisar.
Med ett vardagsliv som kuliss blir mamman allt sjukare, vistas periodvis på sjukhus, får rullstol och har till slut sjukvården hemma i vardagsrummet. En dag när alla i familjen gett henne tillåtelse att gå dör mamman. Mamma har regisserat hela sin begravning från val av musik till maten som ska bjudas på. Men Lea och Lucas dekorerar kistan med teckningar som de själva bestämmer över.

Varje kapitel är illustrerade med passande tuschteckningar av Jonna Hellgren. De stödjer handlingen fint och ger liv till vissa scener i berättelsen.

Jag började läsa boken strax innan midnatt och trots att timmen var sen kunde jag inte släppa den utan läste, grät och blev varm om hjärtat om vartannat tills boken var utläst.
Precis som det står på baksidan är det här en sorgebok men även en tröstebok. Jag tror det är det bästa jag läst om en förälder som dör.

 

Frankenstein

Idag är Frankenstein på besök på Tolvåkerskolan! Skolan har den traditionella utklädningsdagen och det är lika trevligt, härligt och läskigt som vanligt!

Vill ni läsa en riktigt bra spökhistoria till Halloween så kan jag tipsa om just Frankenstein.

Victor Frankenstein är en berömd vetenskapsman som drömmer om att skapa liv. Han experimenterar med död vävnad och han lyckas få liv i sin skapelse. Sedan börjar skräckupplevelsen när den skapade varelsen börjar leva sitt eget liv...

Författarbesök i åk 2 - Bengt-Erik Engholm

I tisdags fick alla tvåor på Furulundsskolorna besök av författaren Bengt-Erik Engholm och igår var han på Skönadalsskolan. Alla klasser hade fått varsin hög med hans faktaböcker att jobba med inför besöket och de hade skrivit frågor på lappar som de höll hårt i under hela besöket.

Bengt-Erik visar upp anteckningsboken som är full med frågor

Bengt-Erik pratade mycket om hur hans böcker blir till, hur han får sina idéer, vad han gör först (Nej, inte skriva; nej, inte söka fakta; nej, inte ens tänka...), vad som händer med den kluddiga texten i anteckningsboken innan det blir en riktig bok. Barnen lyssnade intresserat, frågade mycket och häpnade över hur lång tid det tar att göra en bok och över hur lite pengar författaren får för varje exemplar.

Skrivprocess à la Bengt-Erik Engholm

När han frågade vad som behövs för att skriva en bok svarade nästan alla klasser "papper och penna". Då drog Bengt-Erik upp en pytteliten anteckningsbok och en liten blyertspenna ur fickan. Han berättade att han alltid har dessa med sig, för att kunna skriva upp idéer och tankar när de dyker upp. Han hade lärt sig att han aldrig mindes dem ända tills han kom hem, och att bra idéer på det sättet kunde försvinna.

Bengt-Erik pratar om sin bok Tänder

Bengt-Erik berättade att han började skriva när han gick på konstskola och fick i uppgift att illustrera en dikt, men inte hittade någon dikt som passade. Då skrev han en själv. Bengt-Erik har än så länge inte illustrerat några av sina egna böcker, men har i alla fall tagit upp tecknandet lite mer på senare tid. Och hans senaste böcker - läseböcker för lågstadiet - har hans son illustrerat. På frågan vad han skulle gjort om han inte var författare svarade han att fotograf vore kul.

Barnen gav en mängd förslag på faktaböcker de tyckte att han borde skriva, och ganska ofta fick de till svar att det kanske är ett ämne de själva borde skriva om. Till exempel är han inte intresserad av att skriva om fotboll eller andra sporter. Just det egna intresset och nyfikenheten var något han tryckte på när han pratade. Bengt-Erik sa att han var en ovanligt faktaboksförfattare eftersom han inte kunde någonting om det han skrev om innan han började arbetet, och att en stor del av arbetet var just att googla och läsa på om ämnet.

En sak som i alla fall den här bibliotekarien lyssnade lite extra till var när han började prata om superhjältar - att bibliotekarier är superhjältar. "Bibliotekarier vet allt", sa han, och la till "om hur du tar reda på saker." Och det har han ju rätt i. I princip...

 

 

 

Bögtjejen

Här kommer ytterligare ett boktips från en debatt på Bokmässan. Jag lyssnade på en debatt mellan Aleksa Lundberg och David Eberharts som hette "Kön och identitet". I informationen om programpunkten stod det: " Vad händer när barn kallas hen istället för hon och han på dagis? Och är det bra att lära barn att säga vårdnadshavaren istället för  mamma och pappa? Det frågar sig David  i sin nya bok, Det stora könsexprimentet. Alexa Lundbergs bok Bögtjejen är  en berättelse om ett samhälle fullt av fördomar kring vad det innebär att vara kvinna, man, bög, fjolla eller trans."
Tidvis så gick det ganska hetsigt till när antingen den ena eller den andra inte riktigt fick gehör för sin ståndpunkt, men så är det ju i debatter. Jag hade ingen aning om vem Aleksa var innan, däremot så har jag lyssnat en del på David. Ämnet "kön och identitet" intresserar mig mycket och  Aleksa gjorde mycket bra ifrån sig på scenen med sakliga och väl underbyggda argument.

Jag blev väldigt nyfiken på Aleksas bok "Bögtjejen" och läste den. I den berättar hon sin historia från det att hon var ungefär 4 år gammal och bryskt blev hopförd med pojkarna istället för tjejerna som hon mycket hellre ville vara med, för på den tiden  hette hon Mattias, ända fram till nutid. Det har inte alltid varit lätt, det är det väl sällan för den som bryter mot normen, men jag upplever inte det som om hon framställer sig som ett offer utan en mycket stark människa som vet vad som behövs för att hon ska må bra och kunna leva fullt ut. Den gav samtidigt en ny förståelse för svårigheterna att inte tillhöra det juridiska kön en fötts till.

Läs den!

Under läslovet avgörs det

Tidigare i höstas skrev jag om Barnradions bokpris och vilka de nominerade böckerna är HÄR på Bubbel.
Nu är det snart dags att börja lyssna på programmen som börjar sändas under läslovet med start den 29 oktober. Den 4 november kommer vi att veta vilken den mest populära boken är bland årets jurymedlemmar. De går alla på mellanstadiet på Rosengårdsskolan i Malmö.
Jag tycker alltid det är intressant att höra hur ungdomarna resonerar när de diskuterar kring böckerna. Du kan lyssna direkt eller via webben på alla programmen. HÄR kan du läsa mer.

Spionen i äppelträdet

Böcker om andra världskriget finns det många, fantastiska osannolika historier om människor som överlevt arbets- och förintelseläger mot alla odds. De är ofattbara, hemska dokument över Europas historia. Men hur var det för de som var kvar, som lyckades gömma sig hos mer eller mindre godhjärtade människor tack vare motståndsrörelsen? De som under flera år skiljdes från sina familjer och flyttade runt mellan olika gömställen.

Esther är en alldeles vanlig judisk flicka i en holländsk stad. Hennes bästa vän är Wim, en pojke som bor i närheten. Efter att nazisterna tagit över makten får Esther inte längre leka med Wim, hon får överhuvudtaget inte gå in i parken där de brukade spela fotboll, inte gå i skolan där hon brukade gå och föräldrarna får inte längre sälja varor i sin butik till vem som helst. De kan ändå bo kvar i sitt fina hus mitt i stan, men oron stiger. När Esthers faster och hela hennes familj försvinner bestämmer sig föräldrarna för att de ska försöka gömma sig. Esthers två syskon förs iväg under natten, på morgonen kommer en ung man och hämtar Esther och därefter går föräldrarna själva under jorden. Esther hamnar ute på landet, på en bondgård. Hon hatar det. Hon får namnet Eva och en ny bakgrund som kristen överlevare efter bombningarna av Rotterdamm. Bondfrun är elak och det är smutsigt överallt. Barnen i familjen ser ner på Esther, hon får leva på potatis trots att hon ser att motståndsmännen kommer med kuvert fulla med pengar till familjen varje månad. Esther får inte vara ute, hon sliter hårt i köket och sover i ett rum bredvid hönshuset. Efter att gården utsatts för en razzia, där nazistiska soldater letat efter gömda flyktingar eller andra förbjudna saker, vågar bondfrun inte ha kvar henne och motståndsmännen flyttar henne till ett barnlöst par i en stad. Hos paret finns en hund och ett stort bibliotek, som blir Esthers räddning under de långa dagarna när hon inte får gå ut, men paret lever med en stor sorg som till slut gör frun sjuk. Esther måste flytta igen...

Under de två åren som Esther lever gömd och skild från sina föräldrar skickar hon och hennes mamma små korta brev till varandra via motståndsmännen som kommer med ojämna mellanrum. Men Esther kan aldrig skriva sanningen till mamman. Vare sig när hon har det hemskt eller när hon har det bra. Trots att hela Esthers familj överlever kriget blir det aldrig mer som innan. Det är förlorade år som de aldrig kan få tillbaka, aldrig riktigt kan prata om och som splittrar familjen. För Esther är sorgen efter fastern och kusinerna nästan större än glädjen över att ha sin familj kvar.

Spionen i äppelträdet är en verklighetsbaserad berättelse. Den bygger på den verkliga Esthers livsöde, även om delar av historien kommer från andra gömda flyktingar. I boken är det den gamla Esther som sitter i sitt hus i Israel och berättar för sitt barnbarn om de där åren. Det är en stillsamt berättad historia, även om den stundom är både spännande och gripande. Christina Wahldén har också skrivit en bok om Wim, Esthers barndomskamrat, i Tulpanpojken.

Civilisationskritik i bilderboksformat

Jag har just läst, begrundat och beundrat två relativt nyutkomna bilderböcker. Anna Höglunds Mannen som byggde ett hus och Shaun Tans Cikada. Det är två helt fantastiska böcker, väldigt olika i sina uttryckssätt men ändå med gemensamma beröringspunkter.
Båda har skapat både bilder och ord och det blir  till två mycket helgjutna berättelser där bild och text verkligen hänger ihop. Som de flesta berättelser kan de tolkas på många olika sätt men jag ser dem båda som kritik av våra val i livet.
När jag läser Anna Höglunds Mannen som byggde ett hus kan jag inte låta bli att skratta över den ironiska tonen och blinkningarna mot vår renoveringsiver och våra husdrömmar. Men skrattet fastnar i halsen. Vad är det vi håller på med egentligen? Var har vår känsla för natur och djur tagit vägen? Här finns ett tydligt budskap. Snart har vi förintat mänskligheten, djuren och naturen tar tillbaka och förhoppningsvis blir balansen återvunnen.

I Cikada tecknar Shaun Tan en otäck historia som kan tolkas på många sätt, en berättelse om mobbning, ett ojämlikt samhälle, om livets förgänglighet eller att det finns värden i livet som vi glömt bort i alla produktionshets. Texten är korthuggen och förstärker den mörka stämningen. Jag tycker ändå att Tan ger oss en strimma hopp inte minst genom skillnaden av de två bilderna som finns på bokens tapeter. Sista uppslaget ger mig ett lugn.
Båda böckerna är verkligen allåldersböcker, där olika läsare och betraktare kommer att tolka in olika mycket beroende på ålder och mognad.