Pojken från längesen

"Litet skåp med spöke säljes". Så står det i en annons om ett gammalt skåp som mamma visar Tove. Mamma gillar gamla möbler och tittar ständigt efter sådana på internets olika köp- och säljsidor. De skrattar och pratar om annonsen och undrar förstås över det där med spöket.

Några dagar senare är mamma och Tove på återvinningsstationen för att slänga skräp. I den stora containern med brännbart ser Tove plötsligt skåpet ligga slängt. Spökskåpet alltså! Hon visar skåpet för mamma och de tycker båda att det är förfärligt att det fina skåpet slängs som sopor. Det är absolut förbjudet att ta saker från återvinningen men mamma lyckas ändå få med sig det lilla skåpet hem.

Skåpet passar perfekt i hörnet i Toves rum. Lite coolt att ha ett spökskåp i sitt rum. Första natten med skåpet i rummet vaknar Tove mitt i mörkaste natten. Hon hör ett konstigt suckande ljud. Suckarna komer från skåpet! Tove blir alldeles skräckslagen, springer in till mamma och pappa och sover där resten av natten. När det blir dag igen och skåpet står där som vanligt inbillar sig Tove att hon drömt alltihop. Det kan ju inte komma suckar från ett skåp! Ett skåp kan ju inte spöka - eller?

En natt några dagar senare vaknar Tove återigen mitt i natten. Då ser hon en liten, nästan genomskinlig pojke titta ut från skåpet. Hon blir rädd men ändå inte. Tove och Florian som pojken heter börjar prata med varandra...

Så här inleds boken Pojken från längesen skriven av Kerstin Lundberg Hahn. Det är en mycket välskriven och spännande bok för mellanstadieåldern i "mystik- och spökgenren".

Kerstin Lundberg Hahn gör mig aldrig besviken. Hon är en mycket skicklig författare som skriver för olika åldrar och i olika stilar. Nu väntar jag med spänning på hennes allra senaste bok Min hemliga tvilling. 

Bravelands, Splittrad flock

Bravelands heter savannen där lejonet Orädd levt sitt korta liv i flockens beskydd. Hans pappa Ädel är flockledare över Ädelklanen och Orädd och hans syster Tapper kan växa upp i trygghet.

I babianflocken Grönskogstruppen lever babianungen Tagg och hans vän Lera.

En elefantflock är på väg mot ett känt vattenhål och där ska ledaren hålla stormöte. Flockens ledare är Den stora modern, hon som har alla svar och löser alla konflikter för samtliga djur på savannen, förutom lejonen. I flocken finns även hennes barnbarn Himmel.

Dessa tre unga djurs öde kommer att korsas under berättelsens gång, samtidigt som Bravelands framtid skakar i sina grundvalar.
Den ömtåliga balansen på savannen har sedan urminnes tider reglerats av en enda självklar regel: Döda bara för att överleva.

Denna regel bryts av en flocklös lejonhanne som dödar Ädel och tar över Ädelflocken, Orädd undkommer döden som genom ett under.

Erin Hunter är en psedonym för flera olika författare som även skrivit den populära serien ”Warriors”
om huskatten Rost som förenar sig med en vildkattsklan.

Boken är spännande och handlar om vänskap, relationer, tapperhet och den eviga kampen om makt. Nästa del i serien heter ”Savannens lag” och på engelska finns det ytterligare två, "Blood and bone" och "Shifting shadows"

Sagostund med zombiesaga

Idag har det varit "Olympiadagen", massor av olika aktiviteter, för barnen på Olympia. På en av stationerna, biblioteket, sitter jag och väntar på att få läsa en alldeles ny bilderbok, "Mortina, ett helt vanligt zombiebarn" (text och bild: Barbara Cantini).
Funderar lite innan om jag verkligen skall välja den här sagan, vissa barn är bara sex år och kanske livrädda för spöken och zombier. Men jag bestämmer mig för att testa.

Mortina är ett helt vanligt zombiebarn, som bor i ett gammalt slott, med sin faster Krypta. Mortina är blek och har vackra lila ringar runt ögonen. Hon har en hund, som heter Rabies, som ingen vet om han egentligen lever eller är död. Mortina är annars ganska ensam, hennes högsta dröm är att få leka med de andra barnen i byn. Hon brukar smyga på dem, för att se vad de leker. En dag, när hon gör det, hör hon talas om Halloween, när barnen skall klä ut sig till spöken och zombies. Perfekt tänker Mortina, då kan hon smyga med utan att klä ut sig och äntligen få vara med och leka.
Men inte en enda korg att ha godiset i, finns att uppbringa i slottet. Till slut får Farbror Gnällspiks huvud duga, som korg(glöm inte att det är en zombiesaga) Farbror Gnällspik gnäller en massa när han skall vara korg, tills Mortina lovar att mata honom med feta maskar resten av året om han ställer upp. Mortina hittar de andra barnen, som är ute på bus eller godis vandring och hon får vara med dem. När de andra barnen visar sina läskigaste grimaser, kan inte Mortina låta bli att visa sitt bästa trick. Hon tappar huvudet...TADA...
Det blir alldeles, alldeles tyst! Men som i det bästa av sagoslut, blir de vänner och tycker att Mortina är otroligt häftig, hon är ju en RIKTIG zombie.

Spännande, rolig saga, som ur ett ovanligt perspektiv tar upp frågan om att få vara med och leka. Illustrerad med spännande bilder, med många detaljer.

Angerborns version av Skuggornas hus

Skuggornas hus delar namn med en skräckminiserie från 90-talet, som bygger på en bok av Bjarne Reuter. Jag älskade både boken och serien när jag var yngre (serien finns förresten på Öppet arkiv om ni blir sugna).

Men den här gången är det en ny bladvändare av Ingelin Angerborn, som inte har någon annan koppling än namnet. Boken handlar om Sakarias som är 11 år. Det är höstlov och pappavecka, men pappa bara sviker och när han ställer in deras fiskeresa med kort varsel så får Sakarias nog och bestämmer sig för att bo hos farmor och farfar istället. Farföräldrarna bor i ett gammalt flerfamiljshus med snirkliga detaljer, en gnisslande hiss med gallergrind och stora målningar i trapphuset. När Sakarias kommer fram är lägenheten tom och medan han väntar utanför dörren tycker han sig se en märklig skugga av en person bredvid hissen. Han blir halvt ihjälskrämd, men tack och lov kommer farmor och farfar hem just i den stunden och de tror att han kanske bara inbillade sig.

Sakarias lov ligger tomt framför honom och när farmor berättar att det ska vara en tecknarkurs för barn på konstmuséet där hon jobbar så hakar han på. På kursen träffar han Salma, en tjej i hans egen ålder och när de får i uppgift att rita av varandra parar kursledaren ihop dem. Salma är verkligen jätteduktig och målar ett superfint porträtt av Sakarias, men när han ska rita av henne visar det sig bli någon helt annan. Sakarias kan inte alls förklara vad som hände. Det är ingen han känner, eller känner igen från någon film eller spel. På kvällen när han sitter hemma och klottrar lite utan att tänka visar det sig att han ritar samma flicka igen. Och den här gången står det en häst i skuggorna bakom henne. Sakarias får henne inte ur tankarna. Vem är hon? Var kommer hon ifrån? Och varför envisas hans undermedvetna, eller vad det nu är, med att skapa henne hela tiden?
Dessutom händer det konstiga saker i huset. Det är någon som går efter Sakarias i trappan, men när han tittar efter är det tomt. Det ringer på dörren utan att någon är där. Han känner en konstig doft, som av häst och stall i huset. Han hittar en brosch i trapphuset, men ingen verkar sakna den. Och så hör han konstiga ljud, som av en skriande häst, ute på gården.
Farmor och farfar tror naturligtvis att allt har en naturlig förklaring, men när han berättar för Salma verkar hon tycka att spöken är den mest naturliga förklaringen av dem alla. Även om Sakarias uppskattar att hon tar hans berättelse på allvar så vet han inte helt säkert om han vill ta reda på mer om vad som hänt. Han vill nog helst bara att spökerierna, eller vad det nu är, ska upphöra. Och det med en gång.


Det blir aldrig riktigt läskigt i Skuggornas hus, men precis som i flera andra av Angerborns böcker så är det småkusligt och mysrysigt. Det var inte många elever som reserverat boken i förväg, så jag passade på att norpa båda exemplaren av boken när de kom idag och så bokpratar jag dem för femmorna nästa vecka. Sen hoppas jag att det blir fart på reservationslistan.

Den vita räven

Den vita räven är en gripande berättelse som jag hoppas kommer att nå många läsare. Boken är tämligen lättläst med mycket vackra illustrationer som täcker hela sidor. Författaren och även illustratören heter Jackie Morris.
Sol får veta av sin pappas ,som arbetar i hamnen, att det stryker omkring en alldeles vit räv  där. Efter många dagars spaning och stort tålamod lyckas Sol etablera lite kontakt med den vilsekomna fjällräven genom att locka med mat. Sol känner sig, precis som räven, vilsen och ensam i den stora staden. Han mobbas hårt i skolan och har inga egentliga vänner. Sol längtar till mormor och morfar i Alaska där de bodde från början och vill bara tillbaka. Till slut övertalar han pappan att resa dit och med på färden är även fjällräven. På plats får räven tillbaka sin frihet och det nu på en plats som är den rätta. Platsen är även rätt för Sol och han vill stanna. Sol upplever också att han kommer närmre sin döda mamma genom mormors berättelser om henne. Mamman som var konstnär skulpterade bland annat en vacker fjällräv.
Det känns platt nu när jag försöker återge handlingen i berättelsen men så är den inte alls. trots det enkla språket förmedlar den väldigt mycket. Det är inte bara en söt djurberättelse utan även en berättelse om ens rötter och att finnas i ett sammanhang, att tillhöra. Jag får nästan en känsla av att historien grundar sig i en muntlig berättelse, den har must och märg och ett stänk av mystik. Läs och njut av ord och bild!

Mumiens gåta avslutar trilogin om Eldsala

Vi har äntligen kommit till den sista delen om Herbert och Sally som råkar ut för hemskheter i sin lilla hemstad. Lena skrev om första delen Zombiefeber här på bubbel när den kom ut för över två år sedan. Del två Varulvens hemlighet är det ingen som skrivit om här och den var heller tyvärr inte riktigt lika bra, men nu har Kristina Ohlsson återigen visat att hon är en mästare på obehagligt krypande skräck.

Boken matchar dessutom datorfodralet perfekt!

Det har varit ett jobbigt år för Herbert och hans farfar. Först kom Zombiefebern med onaturlig hetta under sommaren, sedan en höst med varulvar och farfars sjukdom som gjorde honom inlagd på sjukhus och nu när det närmar sig påsk och farfar äntligen blivit tillräckligt frisk för att snart komma hem igen så börjar nästa farsot.

Det hela börjar med ett slukhål. Gläntan i skogen, där Herbert och Sallys älskade väderkvarn står, rasar plötsligt en natt samman och en stor grop uppenbarar sig. Under marken visar det sig finnas rester av murar, fängelsehålor säger vissa. Och det luktar stickigt och fränt. I samma veva börjar folk förlora medvetandet. Fler och fler kommer till sjukhuset i märkliga fall av  oförklarlig koma. En av personerna som insjuknar är en kvinna som Herbert och Sally sett vid slukhålet. Hon faller ihop vid kanten av gropen och när de kommer fram pratar hon osammanhängande och varnar dem för "monstret" innan hon svimmar. Och under tiden händer fler märkliga saker i byn. En familjegrav på kyrkogården grävs upp, men inte som man hade kunnat tänka sig med en spade, nej, polisen säger att det ser ut som att någon grävt med händerna. Det dyker upp stora håriga spindlar lite överallt, först stänger bowlinghallen för sanering på grund av spindlarna och sedan får skola stänga en dag för tidigt inför lovet då de upptäckt stora mängder av djuren där. Och där spindlarna dyker upp, där råkar ofta ytterligare någon ut för den märkliga sjukdomen som får dem att falla i koma. Och en dag får Herbert med egna ögon se vad det är för monster som kvinnan vid slukhålet pratade om när ett tygklätt skelett jagar honom genom skogen, och det är allt annat än en trevlig upplevelse.

Men vad är det egentligen som ligger bakom de märkliga mumieattackerna, varför har de vaknat från de döda och vad är det egentligen de vill. Herbert måste åter kontakta Alexander Lukas som är expert på oförklarliga fenomen för att lösa problemet och rädda invånarna i Eldsala från de obehagliga besökarna.

Det här är en riktigt bra avslutning på serien, det kröp över hela kroppen på mig när jag läste om spindlarna och jag hade svårt att lägga boken ifrån mig. Naturligtvis är det en fördel att ha läst de andra delarna o serien först, men det är absolut inget tvång. Jag tror att det går ganska bra att hänga med ändå.

Frågor jag fått om förintelsen

Jag har fått boken Frågor jag fått om förintelsen i min hand. Det är Hédi Fried, överlevare från förintelsen som har skrivit boken. Hédi Fried, som är över 94 år, har ägnat en stor del av sitt liv åt att besöka skolor och berätta om andra världskriget och om förintelsen. I denna lilla lättlästa bok, endast ca 150 sidor lång , har Fried sammanställt de vanligaste frågorna hon brukar få på skolorna och skriver svar till dem.

Det är en mycket bra samling frågor och svaren är ännu bättre. Med närvaro och genom ett berörande tilltal beskriver Fried förintelsens fasor och ångest men också den vardag som fanns i lägren.

Vi hittar frågor som Blev ni sjuka? Hur var det att vara kvinnor i lägren? Drömde ni på nätterna? och Hatar du tyskarna? Här svarar Fried sakligt, intressant och berättande.

Sedan har vi frågorna som ger boken riktig skärpa och, enligt mig,  en plats i klassikerhyllan. Vad hjälpte dig att överleva? Varför gjorde ni inte motstånd? Vad är det värsta du varit med om? Skulle det kunna hända igen?
Dessa frågor och Frieds svar är så oerhört viktiga för vår tid just nu.

Läs och begrunda!

Denna bok borde vara obligatorisk läsning för våra tonåringar.