Sagostund med zombiesaga

Idag har det varit "Olympiadagen", massor av olika aktiviteter, för barnen på Olympia. På en av stationerna, biblioteket, sitter jag och väntar på att få läsa en alldeles ny bilderbok, "Mortina, ett helt vanligt zombiebarn" (text och bild: Barbara Cantini).
Funderar lite innan om jag verkligen skall välja den här sagan, vissa barn är bara sex år och kanske livrädda för spöken och zombier. Men jag bestämmer mig för att testa.

Mortina är ett helt vanligt zombiebarn, som bor i ett gammalt slott, med sin faster Krypta. Mortina är blek och har vackra lila ringar runt ögonen. Hon har en hund, som heter Rabies, som ingen vet om han egentligen lever eller är död. Mortina är annars ganska ensam, hennes högsta dröm är att få leka med de andra barnen i byn. Hon brukar smyga på dem, för att se vad de leker. En dag, när hon gör det, hör hon talas om Halloween, när barnen skall klä ut sig till spöken och zombies. Perfekt tänker Mortina, då kan hon smyga med utan att klä ut sig och äntligen få vara med och leka.
Men inte en enda korg att ha godiset i, finns att uppbringa i slottet. Till slut får Farbror Gnällspiks huvud duga, som korg(glöm inte att det är en zombiesaga) Farbror Gnällspik gnäller en massa när han skall vara korg, tills Mortina lovar att mata honom med feta maskar resten av året om han ställer upp. Mortina hittar de andra barnen, som är ute på bus eller godis vandring och hon får vara med dem. När de andra barnen visar sina läskigaste grimaser, kan inte Mortina låta bli att visa sitt bästa trick. Hon tappar huvudet...TADA...
Det blir alldeles, alldeles tyst! Men som i det bästa av sagoslut, blir de vänner och tycker att Mortina är otroligt häftig, hon är ju en RIKTIG zombie.

Spännande, rolig saga, som ur ett ovanligt perspektiv tar upp frågan om att få vara med och leka. Illustrerad med spännande bilder, med många detaljer.

Flickan med gåvorna och Pojken på bron

Oj oj oj! Hur ska jag kunna ge en rättvis bild av dessa böcker? Flickan med gåvorna läste jag i fjol, och det var en de bästa böckerna under året. Pojken på bron är om möjligt ännu bättre och en prequel till Flickan med  gåvorna. Det vill säga att den utspelar sig tidsmässigt före Flickan med gåvorna.
Vad handlar böckerna då om undrar ni kanske?
De utspelar sig i England i en nära och för mänskligheten en ganska dyster framtid.
Människorna har infekterats av en svamp som tar över oss helt.  Det finns inte många överlevande som klarat sig undan och det är  få som fortfarande är normala.
Den första generationen av infekterade uppvisar zombiesymptom och blir som tokiga om de känner doften av hud. De måste bitas och smittan sprids på detta sätt. Från det att men blivit biten till dess att man börjar uppvisa zombiesymptom handlar om sekunder.

I Flickan med gåvorna får vi följa en flicka som heter Melanie. Hon bor på en militäranläggning och dagarna spenderar hon dels i ett klassrum men även i sin cell. Det finns andra barn på anläggningen men de träffas aldrig utanför klassrummet. En dag så blir militäranläggningen attackerad och Melanie flyr tillsammans med en liten grupp som arbetar på anläggningen. En av personerna i gruppen är hennes älskade lärarinna och en annan är Dr Cadwell som försöker hitta ett botemedel mot svampangreppen. De bestämmer sig för att försöka ta sig till närmsta stad som är Beacon.
Hur går det för Melanie och de andra? Lyckas de ta sig fram? Vem är Melanie egentligen och var kommer hon  ifrån? Går det att överleva utanför militäranläggningen?
Vill du ha svar på frågorna? Då får du läsa boken!
Nu lämnar jag Flickan med gåvorna och går över till Pojken på bron. 

Boken är som jag nämnde i inledningen en prequel till Flickan med gåvorna. Den utspelar sig tio år efter svamputbrottet och vi får veta lite mer om smittan som spred sig och utplånade stad efter stad.I ett sista försök att finna ett botemedel ger sig några överlevande forskare ut på en farlig resa. Deras färdmedel är ett laboratorium på hjul, utrustat med pansar och vapen för att hålla undan horderna av hungriga(smittade) som sätts i rörelse så fort de känner lukten av människa. Med ombord är också
Ste­phen Greaves, en femtonårig autistisk pojke med ovanligt hög intelligens. En dag gör de en spännande upptäckt av en grupp vilda barn som tycks vara hälften hungriga, hälften mänskliga. Kan det verkligen stämma? Och kan det vara vägen till ett botemedel med hjälp av Stephen?

Jag hade väldigt höga förväntningar på Pojken på bron. Samtidigt så vet jag att om har man höga förväntningar så är det också lättare att bli besviken. Jag blev verkligen inte besviken och boken höll hela vägen!
Det är zombieböcker, men de faller trots inslagen av zombies mer under kategorin spänning. Jag tror att även de som i vanliga fall säger att "-Nej, inga zombies för mig" kan gilla böckerna. De är otroligt spännande och nästan omöjliga att lägga ifrån sig. Läs dem, och gör det i samma ordning som de kom. Först Flickan med gåvorna och därefter Pojken på bron.
De är lämpliga från högstadiet och uppåt.

Böckerna är skrivna av M. R Carey och är ett pseudonym  för Mike Carey. Han har bland annat skrivit serier som X- Men och Fantastic Four, och innan han började skriva på heltid så arbetade han som lärare.

Flickan med gåvorna har även blivit film. Här kan du se trailern.

Alice McMallis, pojken på kyrkogården

För några veckor sedan läste jag en rapport från region Skåne om bokprat, "Fakirerna och vi – en studie om bokprat som läsfrämjande insats". En riktigt inspirerande och användbar rapport! I slutet ger författaren Catharina Schmidt tre exempel på böcker en kan använda vidare i undervisningen efter bokpratet, och här snubblade jag över "Alice McMallis" som är skriven av Jessica Lindholm. Boken är tryckt 2015, men jag har helt missat den. Spöken, zombier och annat läskigt är mycket gångbart på biblioteket just nu, så jag beställde den genast.

Alice McMallis är en mycket kavat nioåring som bor bredvid en gammal och övergiven kyrkogård tillsammans med en hushållerska , en alltiallo och en nanny. Alice älskar skräck och vill så himla gärna träffa ett livs levande spöke! Hon tillbringar många kvällar och nätter på kyrkogården, men inte ett enda litet spöke visar sig...Inte ens husets förre ägare, som påstås ha drunknat och som ska hemsöka huset, syns till.
En kväll när hon som vanligt genar över kyrkogården för att ta sig hem så står en av gravbyggnaderna på glänt, men det märker inte Alice. Hon känner sig dock iakttagen och hör rassel och ljud. ÄNTLIGEN, tänker Alice, men ser inget spöke.
Någon dag senare när hon passerar över kyrkogården, börjar någon plötsligt kasta kastanjer på henne och nu börjar hon bli arg! Nu minsann ska hon hitta vem det än var som bråkar med henne!
Efter en stunds kurragömmalek så hittar hon något, ett finger! Så småningom hittar hon hela figuren som följt efter henne, men det är inget spöke, det är en zombiepojke...
Alice bestämmer sig för att ta med zombiepojken hem, och det ställer till mer bekymmer än Alice kunde föreställa sig i sin vildaste fantasi.

Boken är i ärlighetens namn inte särskilt läskig utan mer smårolig, men det passar egentligen mig bättre, jag är inte jätteförtjust i jätteläskiga böcker. Jag gillar dessutom Jessicas illustrationer väldigt mycket, de gör mycket för berättelsen.

 

Blev du nyfiken på rapporten? Läs den HÄR!