Saker ingen ser

Saker ingen ser är Anna Ahlunds andra ungdomsroman. Hennes debut, Du, bara har jag ännu inte läst eftersom den oftast är utlånad på biblioteket.

Saker ingen ser utspelar sig i Uppsala. Vi möter ett kompisgäng som går eller har anknytning till gymnasieskolan Sibylla allmänestetiska läroverk eller Byllis som alla säger.
Boken utspelar sig under ett kalenderår, från nyårsafton till nyårsafton. Handlingen i boken är ungdomarnas. Det är vardag och vardagliga draman. Spirande förälskelse, förhållanden som tar slut, identitetssökande, irritationer, psykisk ohälsa och sorg. Och mycket mycket mer.

Ahlund har gett handlingen en tilltalande kulturell ram. Det är referenser och upplevelser kopplade till musik, litteratur och film. Håkan Hellström, The Cure, In a sentimental mood, Jag ger dig solen, Kallocain, The perks of beeing a wallflower och Karin Boye fladdrar förbi. Framförallt framträder Karin Boye, hon och hennes texter är centrala i handlingen.

Ahlund har ett härligt flyt i språket och handlingen. Boken är snabbt utläst trots sina 400 sidor.
Nu återstår att se om Saker ingen ser blir lika efterfrågad som Du, bara!

Sanningar om maneter av Ali Benjamin

Hur ska jag kunna skriva om denna bok och ge den rättvisa undrar jag? Jag läste ut boken på tåget på väg hem från jobbet.  Halvvägs hem läste jag de sista raderna och sedan satt jag bara där med boken i mina händer och strök dess fram- och baksida. Jag ville helt enkelt inte skiljas ifrån den!

”Om man tittar tillräckligt länge på en manet ser den till slut ut som ett bultande hjärta. De pulserar och förflyttar sig framåt med hjälp av rytmiska sammandragningar. Maneter har förstås inget hjärta – inget hjärta, ingen hjärna inget skelett, inget blod.  Men studera dem en liten stund. Du kommer se att de pulserar. Mrs Turton säger att om man lever tills man blir åttio år har ens hjärta slagit tre miljarder gånger. Men en del hjärtan slår bara fyrahundratolv miljoner gånger. Vilket kanske låter som väldigt mycket. Men sanningen är att det nätt och jämnt är tolv år.”

Huvudpersonen i denna bok är Suzy, en tjej som är mycket intresserad av naturvetenskap. Suzys bästa vän Franny går bort genom en drunkningsolycka precis innan de ska börja sjunde klass. Suzy är övertygad om att Franny blivit stucken av en dödlig manet och beslutar sig för att leta fram bevis. Franny var en duktig simmerska, och då kan man väl inte bara drunkna?

Suzy är en väldigt begåvad tjej, hon gör ordentliga efterforskningar och lämnar inget år slumpen. Samtidigt så är hon väldigt ensam. Hon känner en enorm saknad och sorg över sin förlorade vän. Man får genom tillbakablickar reda på att hennes och Frannys vänskap hade börjar krackelera. De var på väg att växa upp och inte bara det, utan även på väg att växa isär. Sådant gör ont, speciellt om man är den som blir kvar. Någonstans i sitt sorgearbete så bestämmer Suzy sig för att sluta prata, eller icke prata som hon själv kallar det. Det finns så mycket onödigt småprat i världen och det är inget som hon vill bidra till. På grund av detta så blir det lite svårt för hennes familj att nå henne. Hennes föräldrar är förtvivlade och skickar henne till en barnpsykolog. Det blir mest icke prat där också. De vuxna runt henne famlar och vet inte hur de ska nå fram. Mitt i allt detta så är Suzy mest uppslukad med att leta fram fakta och läsa på om alla tänkbara manetarter som finns i våra hav.

Det är en sorglig bok, men samtidigt så otroligt fin! Läs den!

Och du kommer på köpet att få lära dig mycket om maneter(och zombiemyror, grodor m.m).

Det är en bok med många bottnar och som kan ligga till grund för diskussioner i olika ämnen. Den passar bra som högläsningsbok från årskurs fem och uppåt.

Att simma eller inte simma

Nadir har varit i Sverige ett år nu och bor tillsammans med Ali och Said, som han kallar sina bröder, fast de egentligen inte är släkt. Nadir börjar lära sig ganska mycket, både språket och hur saker och ting fungerar i Sverige, men det blir fortfarande ofta missförstånd. Som på badhuset när han räddar en flicka som håller på att sjunka under ytan. Istället för att tacka, blir flickans pappa arg och tror att Nadir dragit ner henne under ytan. Nadir kan inte förklara för honom vad som hände.

Som tur är har badvakten sett vad som hände och berömmer honom för hans snabbhet. Hon frågar om han vill komma och träna simning i hennes simgrupp. Nadir tvekar. Han älskade att simma när han bodde i Syrien, och tränade flera gånger i veckan, men nu är det länge sedan. Kan han börja igen? Och vad ska Ali och Said säga? Kanske tycker de att simning är töntigt! Han bestämmer sig för att testa i alla fall.

I skolan råkar en tjej få en bok på sig och misstar Nadir för den som kastade. En stund senare råkar han dessutom tappa sin mugg så att det stänker choklad på tjejens byxor och hon blir rejält sur. Nadir vill helst bara sjunka genom jorden. Och så visar det sig att tjejen också går på simningen! Nadir ångrar sig direkt. Det var nog ingen bra idé att börja simma, även om tränaren säger att han är snabb.

Nadir och ingen annan är en lättläst historia på ca 60 sidor. Den är luftigt satt och är skriven talspråkligt. Jag gillar berättelsen om Nadir, hur han verkligen försöker förstå och göra rätt, men hela tiden blir missförstådd för att han inte riktigt hinner eller kan försvara sig. Läsaren anar att det finns fördomar bakom folks snabba dömanden av honom, fördomar som de lyckligtvis kommer över när de lärt känna honom lite mer. Jag hoppas på fler berättelser om Nadir. Boken ges ut på arabiska 2/10.

På Hegas hemsida finns en läsnyckel att använda om ni använder boken i skolarbetet.

Ett vuxentips

Veckans tredje havsrelaterade läsning är en vuxenbok. Men jag känner att den passar så bra in i mitt tema... De öde fälten är den sjunde boken om rättsarkeolog Ruth Galloway och kriminalkommissarie Harry Nelson i Norfolk i England. 

Det är höst och regnet vräker ner under stora delar av boken. Fält översvämmas, vägar läggs under vatten och stängs av, hus blir till isolerade öar i nybildade sjöar. En förbannelse om havets återtagande av marken ligger som en skugga över händelserna. Det är väldigt mycket mörker, väldigt mycket vatten och väldigt mycket ödslighet, som vanligt i deckarna om Ruth och Nelson.

Har ni inte redan gjort deras bekantskap tycker jag att ni ska göra det. Läs eller, som jag, lyssna på dem. Det är de värda!

Vad döljer sig i dimman?

Jag inser att alla böcker jag läst oh läser den här veckan har någon koppling till hav. Igår skrev jag om Haj-Jenny, som föredrog att simma ensam. Idag är det Tuva, som simmar ensam oavsett om hon vill eller inte.

Sjörök är fortsättningen på den otroligt spännande och kusliga Djupgraven av Camilla och Viveca Sten. Det har gått några månader sedan Tuva räddade skärgårdsfolket från havsormarna. Hon lyckades föra dem till djupgraven och sjunga dem till sömns. Hon fick veta att hon tillhörde Havsfolket och att hon var en bortbyting. De konstiga ärren på sidorna av halsen visade sig vara gälar och hon fick en vän, sin första, i klasskompisen Rasmus.


Sedan flera veckor är skärgården insvept i en tjock ogenomtränglig tjocka. Fastän det är mars och kvällarna borde bli ljusare, gör dimman att solen aldrig visar sig och det är dunkelt till och med mitt på dagen. Tuva anar att det är något som inte står rätt till.

Österman som brukar köra skolbåten har blivit sjuk och Tuva får skjuts med sin klasskompis Mattias. På vägen slutar gps:en att fungera, mobiltäckningen försvinner och plötsligt är båten helt på drift i den tjocka dimman. Mattias och hans mamma Ellinor får svårt att andas och Tuvas gälar öppnas - människorna håller på att drunkna i dimman. Samtidigt hör Tuva rösten i sitt huvud. Den där rösten som hjälpte henne i höstas när havsormarna skulle besegras. Men den här gången vill rösten inte rädda människorna. Den pratar om en pakt som är bruten, om ett krig som har börjat och att Matias och Ellinor måste dö.

Vem eller vad är rösten hon hör i huvudet? Vad är det för pakt rösten pratade om? Varför är den bruten och går den att laga? Vem är hon egentligen? Var är den första Tuva, hennes föräldrars riktiga barn, som byttes ut mot henne när de var bebisar? Kan hon rädda människorna och vill hon verkligen det? Vad är det som hänt med Österman? Varför svarar inte Rasmus på hennes sms?

Tuva har tusen frågor och ingen som vill svara på dem.

Sjörök är väldigt spännande, precis som första delen i serien, och jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Jag känner verkligen med Tuva som vill vara som alla andra och samtidigt kunna vara sig själv. Hon är tyst, modig, bestämd och klok. Och jag förstår verkligen hennes mamma, som på alla sätt hon kan komma på försöker skydda henne från allt det svåra som hon inte förstår och är rädd för.

Nu längtar jag redan efter nästa del!

Haj-Jenny

Jenny går i tvåan och hon gillar att vara för sig själv. Hon tycker inte om att prata högt och vill helst slippa lärarens frågor och elevernas kommentarer.
"'Vad sa du?' säger magistern. 'Vi hör inte.'
'Va?Va? Va?' säger alla i klassen.
Jag vill inte prata, men det känns som om jag måste. Jag börjar prata om fiskarnas gälar. Då börjar alla skrika. Alla skriker PRATA HÖGT. Ingen hör vad jag försöker säga för alla skriker PRATA HÖGT. Hela klassen skriker PRATA HÖGT."

Jenny älskar hajar. Hon läser om dem och känner att hon är nog en haj. En som gillar att simma ensam. De andra i klassen är bläckfiskar, tycker Jenny. De hörs och syns och viftar med alla sina armar när magistern ställer en fråga. Magisterna tycker att Jenny också borde vara en bläckfisk, men alla kan faktiskt inte vara det.

Istället för att försöka höras och synas är Jenny väldigt bra på att höra och se. Hon vet en massa om sina klasskompisar eftersom hon betraktar dem på avstånd. Hon kan se samband som ingen annan ser eftersom de är så upptagna med att alla ska lyssna på vad de säger.

Men fast Jenny är för sig själv känner hon sig aldrig ensam. Efter skolan brukar hon vara med Amina som bor i samma hus, men går på en annan skola. Amina och hon kan vara tillsammans en hel eftermiddagen utan att de behöver prata så mycket. Istället läser de böcker, ritar eller cyklar omkring. Amina blir inte sur när Jenny säger att hon vill gå hem och vara ensam. Det är skönt, tycker Jenny.

Jenny oroar sig för utvecklingssamtalet hon ska ha snart. Hon vet att magistern kommer prata om att Jenny måste prata mer och högre. Att hon måste bli en bläckfisk som alla de andra. Och mamma kommer hålla med. Men Jenny vill inte. Som tur är händer det något som visar att även tysta, betraktande hajar behövs. Äntligen vet Jenny vad hon ska säga till magistern för att han ska förstå.

Jag gillar verkligen Haj-Jenny. Det finns gott om starka barnboksfigurer som tar plats, men de här tysta - som vill vara tysta - behöver också få sin plats. Vi vet ju att introverta finns i varje klass och de måste få känna sig välkomna även om samhället i stort hyllar de högljudda.

Under odjurspälsen

Det var tur att jag var lite hängig i lördags och kunde ligga kvar på soffan och bara fortsätta att läsa för så bra den är,  Under odjurspälsen av Klara Krantz.
Signe som går på högstadiet lever ett dubbelliv. Hon är en osäker tjej men många jobbiga år bakom sig som mobbad. Bästa kompisen har övergett henne och det är bara ibland som hon duger. Det är inte så lätt att förhålla sig till. Under många år har Signe varit förtjust i Joel med de intensivt blå ögonen. Han som bara bor några hus bort och som går i parallellklassen. Han lägger knappast märke till henne. Annat är det med Frida i Karlstad, med henne kan han sitta och chatta i timmar och de två kan tala om allt. Problemet är att Frida är ett påhitt. Ett påhitt av Signe som när hon utger sig för att vara Frida är så självklar och smart, ja allt det som Signe önskade att hon var. Till slut vill Joel att de ska träffas och det vill ju Frida också...
Det hela blir ännu mer komplicerat när Signe möter Manga-Magnus. Han motsvarar verkligen inte hennes bild av drömprinsen varken till utseende eller sätt. Men med honom blir så mycket lätt att säga och göra trots att de talar irl med varandra. Ja, lätt är det naturligtvis inte när två mycket osäkra människor möts, det är lätt att såra och trampa fel. Men ändå...
Det är en otroligt välskriven berättelse som suger tag i en och det går inte att sluta läsa. Klara Krantz lyckas verkligen med att skildra hur svårt det är för Signe att skilja mellan Signe och Frida, det flyter ihop och går isär. Jag tycker också mycket om att hennes sexualitet är så självklar och positivt skildrad.
Det finns ett litet men, varför modemuppkopplingar och förlegade datingsidor och chatforum. Det hade lika bra kunnat uteslutas och inte behövt namnges. Det gör tyvärr berättelsen något daterad. Hoppas, hoppas att ungdomar kan bortse från detta och fortsätta läsa.