Så blev det ändå lite vinter med snö till slut. Det är härligt att se alla barn röda om kinderna och med pulkor på släp. Hoppas att snön nu får ligga några dagar så att alla hinner njuta och inte bara oja sig över vägkaos och snöskottning.
Efter timmar ute i det vita kan det väl passa med en bok om snö kanske...
Åsa Karsin har skrivit och ritat en alldeles underbar bok som heter Solvej och tjottablängaren. Solvej har fått en spark av mormor och tänker minsann svischa fram med den i backen, så kan de andra sitta där i sina långsamma pulkor. Hon upptäcker snabbt att sparken uppför sig annorlunda i nysnön än på den plogade vägen. När hennes bäste kompis Sixten råkar skratta åt hennes vedermödor i backen är måttet rågat. Han får sig en tjottablängare så att näsan börjar blöda. Då blir det fart på Solvej och i ilfart är hon hemma med honom hos pappan. När Sixtens pappa berömmer henne för hennes omtanke att komma hem så snabbt med den skadade känns det inte alls bra och fikat växer i munnen...
Vilken dramatik! Underbar att läsa och boksamtala kring.
Det är inte mindre dramtatik i Laura Trenters bok Snögrottan. David och Andreas är ute och leker i snön. De har kommit på att de kan bygga en snögrotta och allt är bara roligt till en början. Så kommer plogbilen och plötsligt är de instängda i en kompakt snövall och kan inte ta sig ut. Det är trångt och dåligt med luft. Snart förstår de att de är riktigt illa ute och kanske kommer att dö där i snön trots att de är alldeles nära sina hem. Pojkarna räddas mirakulöst och berättelsen slutar lyckligt. Boken bygger på en verklig händelse men är bearbetad av Laura Trenter. Snögrottan finns som en klassuppsättning på våra skolbibliotek. Den är nästan ständigt utlånad och uppskattas mycket av både lärare och elever.
Till sist en ungdomsbok på snötemat. Det är minsann inte mindre dramatik i den här boken, är det naturkrafterna som inspirerar författarna till dessa spännande berättelser? Boken heter Snöstormen och är skriven av Sofia Nordin. Jag har skrivit om boken tidigare HÄR på bubbel.
Ett Sverige med stängda gränser och där allt som sticker ut och är annorlunda har raderats bort. Samhället styrs av en stark ledare som utger sig för att veta exakt vad medborgarna behöver för att må bra och leva i balans. En slags ”all inclusive”-tillvaro där allt är serverat och klart och där en slipper ta egna beslut.
I 2084 får vi träffa Winston och Lea. Winston är en helt vanlig medborgare som lever ett stillsamt och inrutat liv. Han har aldrig reflekterat över sin tillvaro utan gör det han blir tillsagd. Plötsligt dyker Lea upp och hävdar att hon är hans syster. Lea lever på flykt undan polis och militär eftersom hon utgör ett stort hot mot samhället genom att ha fötts med en egen fri vilja och dessutom vet hur hon ska frigöra den hos andra. En spännande och omtumlande resa inleds och där de båda till slut måste lita på varandra för att överleva. Kan de med publikens hjälp nå ut till alla medborgare och rasera det rådande samhället? Kan de tillsammans skapa förändring?
Vad händer när idéer om den starkes rätt att styra över den svage vinner stöd igen? Vad händer med dig som individ när du måste underkasta dig och lyda och den din egen vilja inte längre räknas? Hur kan du värna din självrespekt och din respekt för andra människor?
Det var en väldigt bra föreställning och under teaterns gång så hade jag Aldous Huxleys Du sköna nya värld i bakhuvudet och Orwells 1984.
Föreställningen väckte många tankar och frågor.Hur ser vår framtid ut egentligen? Just nu är det lite upp och nervända världen bland annat för det märkliga presidentvalet valet i USA och det är ju inte utan anledning en kan känna lite oro.
Jag hoppas att människan fortsätter att kämpa för mänskliga rättigheter, och stå upp för demokratin och att våga höja rösten när något är fel. Jag hoppas att vi aldrig hamnar i samma sits som Winston och Lea!
Det har kommit en ny bok om Billie. För nästan exakt ett år sedan skrev Maria om den första boken Billie: Avgång 9:42 till nya livet här på bloggen och hyllade den levnadsglada Billie som gör allt för att försöka förstå alla märkliga saker i sitt nya liv. Som det här med regler och begränsningar och hur någon som till synes har allt ändå inte är glad.
I den nya Billie: Du är bäst fortsätter vi följa Billies försök att tina upp sin fosterfamiljs relationer till varandra och sin omgivning. Hon är så klok, lilla Billie, vild och snusförnuftig på samma gång, normbrytande och mån om att förstå, göra rätt, passa in, anarkistisk och lillgammal.
Billie är verkligen inte en endimensionell karaktär, hon går sin egen väg samtidigt som hon kämpar för att göra det som är rätt, när det är viktigt. Ett exempel. "Jag kan inte vara en person som går ut genom dörren samma tid varje morgon. Det är som om det är en omöjlighet. Jag måste tänka klart några tankar medan jag sitter på toa först. Jag måste lyssna färdigt på en låt. Jag måste plocka ihop mina saker, i min takt. Om inte morgonen blir på olika sätt olika dagar så dör jag." Även om detta betyder att hon ibland kommer för sent till skolan. Samtidigt, när hon blir vald till klassens kamratstödjare gör hon verkligen allt för att alla ska känna sig sedda, inkluderade, viktiga. Trots att Billie själv blir helt slut av allt vänskapande. Men det går inte att göra en sån sak halvhjärtat. Hon revolterar mot det som inte känns viktigt och ger allt när det verkligen behövs. En fantastisk inställning. Alltför många tror jag ger med sig i småsaker som inte betyder något och struntar i det väsentliga eftersom det ofta kräver mer arbete. Vi borde nog alla lära lite av Billie.
Böckerna om Billie är absolut inte händelselösa, ändå är det inte de yttre omständigheterna som är de viktiga för mig. Det allt som sker inuti Billie, hennes tankar och känslor, som jag fastnar mest för. Jag hoppas verkligen att Bille kommer tillbaka snart så att jag får fortsätta följa hennes liv i Bokarp. Jag tillhör verkligen en av de som behöver mer Billie i mitt liv!
ps. Marias slutord i recensionen av Bille: Avgång till nya livet blev förresten blurbade på baksidan av nya boken. KUL!!!
Fjärde, och förmodligen sista, delen av Sofia Nordins postapokalyptiska serie dök upp hos mig i fredags och jag var tvungen att börja läsa direkt. Trots att det kommit två delar emellan är det fortfarande den första boken jag minns och gillar bäst av de fyra. De andra är såklart spännande, men de blir liksom inte riktigt lika speciella. Maria skrev om första delen HÄR. De andra har vi faktiskt inte recenserat här på bloggen. Grundhistorien är att i stort sett alla människor har dött i en mystisk feber på bara några timmar och kvar finns ett fåtal ungdomar som försöker göra allt för att överleva. I första boken är det Hedvig som är huvudperson. Hon tar sig till en 4H-gård där hon bygger upp ett litet jordbruk. Dit kommer Ella och senare hittar de Ante i skogen. Andra boken handlar om Ante som ska försöka förhålla sig till den ombytliga Ella och snälla Hedvig i huset. Sen hittar de också syskonen Nora och Malte. I tredje boken följer vi Ella under tiden hon och Nora ger sig av mot Umeå eftersom hon hört en radiosändning därifrån. Nora blir sjuk och de tar sig inte ända fram utan hittar andra överlevare som de får bo med.
I den här boken får vi följa Esmael. Efter att Ella och Nora bott tillsammans med Esmael, Sandra och Bianca en tid på sin väg mot Umeå försvinner plötsligt Ella utan ett ord. Esmael som trodde att han och Ella hade något speciellt på gång blir både arg och ledsen. Efter ett gräl med de andra bestämmer han sig för att ge sig av efter henna. Han vet ju att hon velat till Umeå länge, för att ta reda på om det finns fler överlevare efter febern där. Esmael tar en cykel och ger sig iväg på den 17 mil långa turen utan att få med sig något direkt att äta eller dricka på vägen. Ganska utmattad kommer han fram till Umeå, men han hittar inte Ella eller någon annan levande människa heller för den delen. Istället hittar han ett hus som han tar sig in och gör sig hemmastadd i. Men han kan inte ge upp tanken på Ella. Någonstans måste hon ju finnas och hans drömmar om hur fantastiskt allt kommer att bli när han hittar henne och hon ber om ursäkt blandas med hans frustration över hur egoistisk och jobbig hon är. Och som en nästan kan tänka sig blir inte direkt deras möte ackompanjerat av några vackra stråkar. Istället blir konflikten dem emellan bara värre och Esmael alltmer desperat. Hur ska han kunna ta sig tillbaka till Nora, Bianca och Sandra utan att ha lyckats med någonting? Och hur ska han kunna bli kvar i Umeå utan att ha någon att vara med?
Det är verkligen lite ångestframkallande att inse att inte ens de få som överlever kan vara sams. Att deras liv mitt i eländet dessutom är fullt av missförstånd, oinfriade förväntningar, ilska, bråk, frustration och sorg. Jag vill både trösta Esmael och läxa upp honom för att han beter sig som han gör. Det han gör och tänker är både förståeligt och helt från vettet, men det är kanske inte så konstigt om en 13-åring reagerar lite irrationellt på att hela hans värld slagits i spillror.
Så har jag nu, kanske 15-20 år efter många andra börjat lyssna ORDENTIGT på Petter och hans texter. Detta tack vare att jag nu i veckan fick hans bok 16 rader i min hand. Jag började läsa och sedan kunde jag inte sluta läsa. Jag läste och läste medan jag parallellt lyssnade på texterna som han skriver om.
Jag är en ovan raplyssnare har aldrig riktigt tyckt att rap är min musik men kanske kan det bli det?? Petters texter är sååå bra, finurliga, poetiska, intelligenta och narrativa. Texten OM texterna är minst lika bra och är det som gör boken så läsvärd. Petter skriver om var i livet han befann sig när han skriver låttexterna till sina olika album. Hur tänkte han? Vad inspirerade honom? Vad var jobbigt i hans liv just då? Han bjuder generöst in oss i hans värld. Hans låttexter är fulla av liknelser och (litterära) referenser som man inte upptäcker vid en första genomlyssning - man behöver läsa om låtarna för att förstå dem.
Petter har delvis haft en jobbig uppväxt. Han skriver i boken om dåliga resultat, betyg och lågt självförtroende. Men också om mötet med en entusiasmerande svensklärare på Komvux om en mor som stöttat och aldrig gett upp och om inspiration i litteratur, film, konstverk och resor.
"Utifrån mina egna erfarenheter kommer min inspiration ofta från litteraturen. Jag brukar säga att ju mer jag läser, desto bättre texter skriver jag"
Om denna låten "En resa" skriver Petter i boken "En resa" är egentligen i stora drag ett hopkok av alla mina fantasier som barn.
Jag har alltid varit förtjust i fantasy och olika kulturers mytologi, framförallt den grekiska. När jag insåg hur jag kunde använda allegorier i mina texter blev det ett sätt att måla upp scenarion."
Genom att bearbeta (Läsa - Lyssna - Skriva!!) boken 16 rader tillsammans med ungdomarborde man verkligen kunna inspirera till skrivande, det är också Petters önskan med boken.
Jag ska genast tipsa om boken för alla svensklärare som jag känner!
"- Jag är som ett isberg, finns mer under ytan
Få som verkligen känner mig, som sett den sidan
- hänger mest med mig själv om du frågar mig
Min agenda, kraven som plågar mig
måste vidare, bara bort ett tag
det känns inget vidare, men jag kommer tillbaks
så jag hoppar in i bilen, vet knappt vart det bär åt
Humanist, jag öppen mot världen
Intellektet min föda på färden
det är mitt vapen, jag har bytt det mot svärden
- Alltid på jakt, efter min lilla frizon
lite kunskap vill vidga min visdom
- Ambitionen är min största talang,
- mitt sätt hur jag prompt tar mig fram
- gravitation jag kanske kraschar till slut
men det spelar ingen roll för det jag känner just nu"
Rost är en röd och vacker tamkatt som lever ett ganska behagligt och bekymmersfritt liv. Han får mat i skålen och hans människor kelar med honom. På ytan verkar allt bara bra. Men när Rost sover drömmer han om att få jaga möss, om att få känna vinden i sin päls och om att få känna sig fri. En av kattkompisarna på gatan har blivit lat och orkeslös efter att hans människor, tvåbeningarna, låtit honom besöka "skäraren". Rost är rädd för att gå samma öde till mötes.
En dag när han är ute och går så vidgar han sin runda och går in på ett område som han tidigare inte varit på. Där möter han Gråtass, en katt som är krigarlärling i Åskklanen. Gråtass är ganska kaxig mot Rost och hånar honom för att han är en "tamkatt"- alltså ingen riktig katt! Rost är tuff och försvarar sig mot Gråtass. Vad ingen av dem vet är att ledaren för Åskklanen betraktar dem på avstånd och att hon blir väldigt imponerad av Rost. Efter uppgörelsen får han ett erbjudande, eller en utmaning, om att gå med i Åskklanen!
Men har Rost vad som krävs för att leva ute i det vilda? Hur ska det gå för honom?
Det är början på ett helt nytt liv för Rost och startskottet på serien Warriors som handlar om krigarkatter.
I generationer har de fyra kattklanerna(Åskklanen, Flodklanen, Skuggklanen och Stjärnklanen) delat upp skogen enligt lagarna som deras förfäder en gång stiftat. Men tiderna förändras och alla respekterar inte längre kodexen som styr krigarkatternas liv. Samtidigt blir den lömska Skuggklanen alltmer aggressiv och stolta krigare dör i de våldsamma striderna mellan klanerna. Rost kastas rakt in i striderna och det är mycket spännande!
Är du sugen på en spännande och annorlunda serie som innehåller mycket action? Då ska du läsa Warriors!
I den nya Billie: Du är bäst fortsätter vi följa Billies försök att tina upp sin fosterfamiljs relationer till varandra och sin omgivning. Hon är så klok, lilla Billie, vild och snusförnuftig på samma gång, normbrytande och mån om att förstå, göra rätt, passa in, anarkistisk och lillgammal. 
I den här boken får vi följa Esmael. Efter att Ella och Nora bott tillsammans med Esmael, Sandra och Bianca en tid på sin väg mot Umeå försvinner plötsligt Ella utan ett ord. Esmael som trodde att han och Ella hade något speciellt på gång blir både arg och ledsen. Efter ett gräl med de andra bestämmer han sig för att ge sig av efter henna. Han vet ju att hon velat till Umeå länge, för att ta reda på om det finns fler överlevare efter febern där. Esmael tar en cykel och ger sig iväg på den 17 mil långa turen utan att få med sig något direkt att äta eller dricka på vägen. Ganska utmattad kommer han fram till Umeå, men han hittar inte Ella eller någon annan levande människa heller för den delen. Istället hittar han ett hus som han tar sig in och gör sig hemmastadd i. Men han kan inte ge upp tanken på Ella. Någonstans måste hon ju finnas och hans drömmar om hur fantastiskt allt kommer att bli när han hittar henne och hon ber om ursäkt blandas med hans frustration över hur egoistisk och jobbig hon är. Och som en nästan kan tänka sig blir inte direkt deras möte ackompanjerat av några vackra stråkar. Istället blir konflikten dem emellan bara värre och Esmael alltmer desperat. Hur ska han kunna ta sig tillbaka till Nora, Bianca och Sandra utan att ha lyckats med någonting? Och hur ska han kunna bli kvar i Umeå utan att ha någon att vara med?
