På tal om väntan

Jag bloggade igår om att det är så lång väntan på delarna i bokserier. Idag fick jag äntligen del 2 i Jo Salmsons serie om Maro. I den första delen får vi möta Maro, äldsta sonen till en av kungens riddare, som otåligt väntar på att få börja rida med kungens följe som hans page, för att senare själv bli dubbad till riddare. Men Maro ställer till det för sig, förlorar sin fars förtroende och platsen i kungens följe. Istället är det Maros lillebror som får rida med kungen runt i riket.

Men Maros chanser är inte helt slut, för kungen ger honom ett hemligt uppdrag. Tillsammans med Unda, en av kungens spioner, de sk skuggorna, ska han leta upp drakarna som bor i bergen, ta blod från dem och ta med blodet till kungens magiker som kan tillverka sanningssägar-dryck av det. Kungen tror nämligen att en av hans riddare är en förädare och han vill ta reda på vem. Om Maro lyckas med sitt uppdrag har kungen lovat att han ändå ska få bli riddare. Men det finns hinder på vägen, människor som inte går att lita på och faror som lurar.

Om första delen av serien kändes lite avvaktande och mer som en introduktion, så kommer historien verkligen igång här i andra delen. Liksom Salmsons andra fantasyserier är det spännande, lättläst och man längtar efter att läsa
nästa del som kommer till våren. Sista delen kommer i början av hösten 2014.

Min tur

Nu har Maria och Emelie röjt alla hemligheter :) om sitt läsande. Nu är det min tur.

Senaste lånen på biblioteket. Tja faktiskt böcker till ett lästema på skolan, skolbibliotekens ex räckte inte riktigt till. Bland annat Bylocks Drakskeppet. Cykelfärden mellan biblioteken höll på att sluta med en förlorad cykelväska. Det slutade dock lyckligt!

Senaste utlästa boken. Om vi nu bortser från det jag läser i jobbet var det Marlene van Niekerk, Agaat. Den har jag hållt på med under en längre tid. Eftersom den har så långa kapitel har jag läst den när jag är ledig. Det har inte gjort den sämre, kanske tvärtom. Jag är väldigt nyfiken på hur hon gått tillväga när hon skrev boken, de olika tidsperioderna  är så oerhört skickligt sammanflätade.
Jag har också läst Anne Swärds debutroman, Polarsommar. Hon och Cilla Naumann är två av Sveriges mest intressanta författare just nu, tycker jag.

Favorittidning. Mest blir det Sydsvenskan och Fria tidningen. En och annan gång bläddrar jag i Utemagasinet.

Plats där jag helst läser. När jag är ledig är det i sängen på morgonen. Det finns inget bättre! En annan favoritplats år på tåg, när jag åker långt. Kan nog läsa varsomhelst om det kniper. Min hjärtevän går och läser, det har jag inte vågat prova.

Så sorterar jag min bokhylla. Skönlitteraturen står i bokstavsordning. Fackliteratur efter ämne. Lyriken har en egen hylla. Sen finns det hyllor och högar överallt i huset med olästa böcker och de blir bara fler och fler. I bokhyllan börjar det bli anarki eftersom den är fylld för länge sen. Böcker ligger ovanpå, först låg de vid rätt ställe men nu fungerar det inte längre. En dag ska jag...

En bok som jag minns att jag läste när jag var liten. Den första bok som jag själv läste var Hans Peterson, När hönsen blåste bort. Men mina föräldrar läste massor för mig och min lillasyster. Ungerer, Kriktor,Hellsing, Den krångliga Kråkan och Milne, Nalle Puh hör till de som förtfarande är absoluta favoriter.

Vilken bok i bokhyllan har jag ägt längst. Det är med all säkerhet Den krångliga kråkan och Kriktor. De är MYCKET vällästa.

Vad ser jag fram emot att läsa i vinter. Det finns en stor skillnad mellan vad jag vill läsa och vad jag hinner med. Jag längtar efter att läsa Beate Grimsrud, En dåre fri. Kristian Gidlund, I kroppen min. Jag har börjat på Hilary Mantel, Wolf Hall. Överst i en av högarna ligger Sofi Oksanens Stalins kossor, jag tyckte mycket om Utrensning.

Catching Fire

Så var det då filmpremiär igår på Catching Fire eller Fatta eld som boken heter på svenska. Det är den andra delen i Hungerspelstriologin. Den stora biosalongen i Lund var helt full och då var det ändå många föreställningar i går.

Och vi blev inte besvikna! Har man läst och gillar böckerna så älskar man filmerna! Båda filmerna följer böckerna väl, filmerna är mycket välgjorda och plockar upp det väsentliga ur böckerna. De lyckas förmedla den hopplöshet som Katniss Everdeen känner inför att vara en deltagare i Hungerspelen och den hopplöshet som finns ute i de fattíga distrikten som styrs med järnhand av den diktatoriska president Snow. I Catching Fire följer vi Katniss efter de första Hungerspelen när hon har, delvis omedvetet, blivit en stor förebild och ett HOPP för människorna om en bättre framtid och om att VÅGA sätta sig upp emot regimen.

Dock blir filmerna så mycket bättre när man har läst böckerna och har handlingen klart för sig. Då ser och följer man med i alla de subtila händelser och kommentarer som leder handlingen fram mot slutstriden som kommer i de kommande två (!) filmerna - Mockingjay! För Catching Fire slutar mycket abrupt med en cliffhanger som ger mersmak och en önskan om att mycket snart få se nästa film.

Och till alla er som inte orkar vänta på upplösningen i filmen - Läs den tredje boken Revolt (på svenska, Mockingjay på engelska) och var förberedd inför de kommande två filmerna som beräknas ha premiär under nov 2014 respektive nov 2015.

Det är alltid för långt till nästa del

Äntligen har första delen i fortsättningsserien om Jack kommit! De fyra böckerna i Jakten på Jack har lånats otroligt mycket och nu kommer alltså Spådomen om Jack: Drakar i Globen. I Jakten på Jack handlade det om att hitta Jacks föräldrar som varit försvunna sedan Jack var liten, och nu när de alla är samlade igen; mamma, pappa, moster Betty och Jack, så tänker Jack att han äntligen ska bli som vilken annan tioåring som helst. Förutom att han är trollkunnig då såklart.

Men nästan direkt början äventyren igen. Det börjar med att tretton korpar sitter på taket till huset mittemot, vilket inte är något gott tecken. Sedan kommer Rurik, Jacks kompis som är vätte, och berättar att han hittat "något". "Något" visar sig vara ett drakägg, och drakar har det inte fötts på 1000 år, så det är verkligen något stort. Draken kläcks och tyr sig genast till Jack, och Jack till den, och Jack bestämmer att den ska heta Silvertass. Men Silvertass är inte säker i Stockholm. Den ondskefulla Sankt Göran har kommit tillbaka och han är ute efter draken.

Det är spännande, och jag är helt övertygad om att den hör serien kommer att få minst lika många läsare som den förra. Det enda, riktigt stora, problemet är att vi måste vänta ändå till februari 2015 innan alla delarna har kommit ut. I mars kommer del 2, i september del 3 och så del 4 då om mer än ett år. Det är på tok för långa väntetider för de flesta av barnen som jag träffar. Och kanske för mig själv också.

Sorgligt lyckligt avsked

Jag har följt Semlan och Gordon genom alla böckerna och har nu läst den allra sista, Meningen med ett (mitt) liv. Semlan har blivit äldre och (kanske) klokare, men jag gillar henne fortfarande lika mycket. I de tidigare böckerna var det mer om Gordon, men i den här sista boken spelar han en mindre roll. Semlans familjer växer och hennes värld växer när hon hittar Planeten, ett ungdomshus där hon för första gången känner att de vuxna inte dömmer. (Väldigt många likheter med Palatset som var öppet några månader 2011-2012.) Och här hittar hon Marcus, som spelar gitarr, och tillsammans med några andra startar de bandet Slosh. Semlan är visserligen inte speciellt musikalisk, men hon skriver texterna som de andra skriver musik till. Det är mycket som är komplicerat i Semlans liv. Mamma som väntar tvillingar med JJ och pappa som bara har Lotta i huvudet, och deras ständiga tjat om att hon borde skärpa till sig, ändra sin attityd, anstränga sig mer, Gordon som hon är arg på och all meningslöshet i världen. För mitt i all vardag så finns fortfarande Semlans funderingar på vad allt egentligen går ut på.

Det är svårt att skriva om Semlan utan att krångla in sig i alltför många och långa resonemang, för det är mycket i Semlans huvud som avhandlas, så jag uppmanar bara alla som inte läst böckerna att göra det. Och börja gärna från början. Jag kommer verkligen att sakna Semlan, känner jag. Såhär svarar Moni Nilsson på frågan varför det inte blir fler böcker om Semlan och Gordon:
"Jo, helt enkelt för att Semlan och Gordon ville bli lämnade ifred.
Tänk er själva, att ha en författare efter sig hela tiden. Värsta mardrömmen ju! Särskilt när man är så där tretton år. Nästan fjorton. Det är inte alltid man vill dela med sig då. Vissa saker vill man faktiskt behålla för sig själv.
Och bara få vara."
Jaja, det är bara att acceptera. Även om det är stora saker som händer och attSemlan inte är helt förtjust i allt så känns det som att vi lämnar Semlan på väg uppåt. Det känns bra!

Författarbesök

"Det skall finnas en bok för alla", säger författaren Leif Jacobsen, http://www.hegas.se/forfattare---Leif-Jacobsen.html, när han var på besök på Nyvångsskolan den elfte november för att prata om sina böcker. "Jag tyckte att det saknades böcker för dem som gillar mopeder", och då skrev jag den första boken i "mopedserien", Razzia. Den boken utspelar sig i ett litet samhälle och huvudpersonerna är några killar, som gillar eller älskar sina mopeder, skall man kanske säga. Petter, huvudpersonen i boken har köpt en trimmad moped av sin bror och trimma får man ju som bekant inte göra. Petter åker fast i en mopedrazzia, som polisen gör i byn, men han vägrar att säga hur mopeden är trimmad. "Och nu skall jag avslöja en hemlighet", säger Leif-"det är jag som är Petter" och den lilla byn är Vallåkra utanför Helsingborg. "Jag fick sitta i polisbilen en lång stund och jag var jätterädd". Mopedserien fortsätter med Stulen, Det enda rätta och Allt eller inget. Detta är spännande och lättlästa böcker, med ett innehåll där det finns mycket att diskutera omkring. En del av personerna i böckerna gör saker som rör sig i kanten eller över kanten till Lagen. Leif Jacobsen är också översättare från danska och engelska. En av hans drömmar var att översätta Sagan om Ringen till svenska, men det blev en annan översättare, som fick göra det.Men han fick vara faktagranskare till översättningen och det är han också väldigt stolt över. Femmorna och sexorna på Nyvångsskolan var nöjda och inspirerade efter besöket. Författarbesöket kunde genomföras delvis med hjälp av ett stipendium från Färs och Frosta Sparbank, som varje år beviljar stipendium till olika skolprojekt.

Papper som papper?

Det är roligt och spännande när man får leveranser till biblioteket, men den här gången kändes det inte helt rätt.