Catching Fire

Så var det då filmpremiär igår på Catching Fire eller Fatta eld som boken heter på svenska. Det är den andra delen i Hungerspelstriologin. Den stora biosalongen i Lund var helt full och då var det ändå många föreställningar i går.

Och vi blev inte besvikna! Har man läst och gillar böckerna så älskar man filmerna! Båda filmerna följer böckerna väl, filmerna är mycket välgjorda och plockar upp det väsentliga ur böckerna. De lyckas förmedla den hopplöshet som Katniss Everdeen känner inför att vara en deltagare i Hungerspelen och den hopplöshet som finns ute i de fattíga distrikten som styrs med järnhand av den diktatoriska president Snow. I Catching Fire följer vi Katniss efter de första Hungerspelen när hon har, delvis omedvetet, blivit en stor förebild och ett HOPP för människorna om en bättre framtid och om att VÅGA sätta sig upp emot regimen.

Dock blir filmerna så mycket bättre när man har läst böckerna och har handlingen klart för sig. Då ser och följer man med i alla de subtila händelser och kommentarer som leder handlingen fram mot slutstriden som kommer i de kommande två (!) filmerna - Mockingjay! För Catching Fire slutar mycket abrupt med en cliffhanger som ger mersmak och en önskan om att mycket snart få se nästa film.

Och till alla er som inte orkar vänta på upplösningen i filmen - Läs den tredje boken Revolt (på svenska, Mockingjay på engelska) och var förberedd inför de kommande två filmerna som beräknas ha premiär under nov 2014 respektive nov 2015.

Det är alltid för långt till nästa del

Äntligen har första delen i fortsättningsserien om Jack kommit! De fyra böckerna i Jakten på Jack har lånats otroligt mycket och nu kommer alltså Spådomen om Jack: Drakar i Globen. I Jakten på Jack handlade det om att hitta Jacks föräldrar som varit försvunna sedan Jack var liten, och nu när de alla är samlade igen; mamma, pappa, moster Betty och Jack, så tänker Jack att han äntligen ska bli som vilken annan tioåring som helst. Förutom att han är trollkunnig då såklart.

Men nästan direkt början äventyren igen. Det börjar med att tretton korpar sitter på taket till huset mittemot, vilket inte är något gott tecken. Sedan kommer Rurik, Jacks kompis som är vätte, och berättar att han hittat "något". "Något" visar sig vara ett drakägg, och drakar har det inte fötts på 1000 år, så det är verkligen något stort. Draken kläcks och tyr sig genast till Jack, och Jack till den, och Jack bestämmer att den ska heta Silvertass. Men Silvertass är inte säker i Stockholm. Den ondskefulla Sankt Göran har kommit tillbaka och han är ute efter draken.

Det är spännande, och jag är helt övertygad om att den hör serien kommer att få minst lika många läsare som den förra. Det enda, riktigt stora, problemet är att vi måste vänta ändå till februari 2015 innan alla delarna har kommit ut. I mars kommer del 2, i september del 3 och så del 4 då om mer än ett år. Det är på tok för långa väntetider för de flesta av barnen som jag träffar. Och kanske för mig själv också.

Sorgligt lyckligt avsked

Jag har följt Semlan och Gordon genom alla böckerna och har nu läst den allra sista, Meningen med ett (mitt) liv. Semlan har blivit äldre och (kanske) klokare, men jag gillar henne fortfarande lika mycket. I de tidigare böckerna var det mer om Gordon, men i den här sista boken spelar han en mindre roll. Semlans familjer växer och hennes värld växer när hon hittar Planeten, ett ungdomshus där hon för första gången känner att de vuxna inte dömmer. (Väldigt många likheter med Palatset som var öppet några månader 2011-2012.) Och här hittar hon Marcus, som spelar gitarr, och tillsammans med några andra startar de bandet Slosh. Semlan är visserligen inte speciellt musikalisk, men hon skriver texterna som de andra skriver musik till. Det är mycket som är komplicerat i Semlans liv. Mamma som väntar tvillingar med JJ och pappa som bara har Lotta i huvudet, och deras ständiga tjat om att hon borde skärpa till sig, ändra sin attityd, anstränga sig mer, Gordon som hon är arg på och all meningslöshet i världen. För mitt i all vardag så finns fortfarande Semlans funderingar på vad allt egentligen går ut på.

Det är svårt att skriva om Semlan utan att krångla in sig i alltför många och långa resonemang, för det är mycket i Semlans huvud som avhandlas, så jag uppmanar bara alla som inte läst böckerna att göra det. Och börja gärna från början. Jag kommer verkligen att sakna Semlan, känner jag. Såhär svarar Moni Nilsson på frågan varför det inte blir fler böcker om Semlan och Gordon:
"Jo, helt enkelt för att Semlan och Gordon ville bli lämnade ifred.
Tänk er själva, att ha en författare efter sig hela tiden. Värsta mardrömmen ju! Särskilt när man är så där tretton år. Nästan fjorton. Det är inte alltid man vill dela med sig då. Vissa saker vill man faktiskt behålla för sig själv.
Och bara få vara."
Jaja, det är bara att acceptera. Även om det är stora saker som händer och attSemlan inte är helt förtjust i allt så känns det som att vi lämnar Semlan på väg uppåt. Det känns bra!

Författarbesök

"Det skall finnas en bok för alla", säger författaren Leif Jacobsen, http://www.hegas.se/forfattare---Leif-Jacobsen.html, när han var på besök på Nyvångsskolan den elfte november för att prata om sina böcker. "Jag tyckte att det saknades böcker för dem som gillar mopeder", och då skrev jag den första boken i "mopedserien", Razzia. Den boken utspelar sig i ett litet samhälle och huvudpersonerna är några killar, som gillar eller älskar sina mopeder, skall man kanske säga. Petter, huvudpersonen i boken har köpt en trimmad moped av sin bror och trimma får man ju som bekant inte göra. Petter åker fast i en mopedrazzia, som polisen gör i byn, men han vägrar att säga hur mopeden är trimmad. "Och nu skall jag avslöja en hemlighet", säger Leif-"det är jag som är Petter" och den lilla byn är Vallåkra utanför Helsingborg. "Jag fick sitta i polisbilen en lång stund och jag var jätterädd". Mopedserien fortsätter med Stulen, Det enda rätta och Allt eller inget. Detta är spännande och lättlästa böcker, med ett innehåll där det finns mycket att diskutera omkring. En del av personerna i böckerna gör saker som rör sig i kanten eller över kanten till Lagen. Leif Jacobsen är också översättare från danska och engelska. En av hans drömmar var att översätta Sagan om Ringen till svenska, men det blev en annan översättare, som fick göra det.Men han fick vara faktagranskare till översättningen och det är han också väldigt stolt över. Femmorna och sexorna på Nyvångsskolan var nöjda och inspirerade efter besöket. Författarbesöket kunde genomföras delvis med hjälp av ett stipendium från Färs och Frosta Sparbank, som varje år beviljar stipendium till olika skolprojekt.

Papper som papper?

Det är roligt och spännande när man får leveranser till biblioteket, men den här gången kändes det inte helt rätt. 

Jag hakar på

Jaha, jag vill ju inte vara sämre än min kollega Maria, så här kommer mina svar. (Fast jag egentligen hatar sådana här enkäter för jag får bara prestationsångest...)

Senaste bibblolånen: Tre bilderböcker till min dotter, Krasch! av Leo Timmers, Vem bestämmer av Stina Wirsén samt Pom och Pim av Lena och Olof Landström. Till mig själv är det tråkigt nog böcker om barnuppfostran och dito psykologi. Senaste skönlitterära är Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt.

Senaste utlästa boken: Torka aldrig tårar utan handskar: Döden av Jonas Gardell.

Favorittidning: Jag läser inte så mycket tidningar. Läser dagstidningar sporadiskt på nätet och prenumererar inte på något.

Plats där jag helst läser: I soffan eller fåtöljen, gärna ihopvikt på ett eller annat sätt; med benen under mig eller i kors, eller uppslängda över armstödet. Tar jag tåg till jobbet funkar det också som läsplats.

Så sorterar jag min bokhylla: Skönlitteratur i bokstavsordning, men nyinköpta böcker eller sådana jag läst och inte orkat sortera in ordentligt ligger i högar ovanpå de andra lite var som helst. Sedan står biografier för sig, och så har vi lite faktaböcker om trädgård och annat som står efter ämne. Japp, jag är bibliotekarie.

En bok som jag minns att jag läste när jag var liten: Åsneprinsen av M. Jean Craig. Min mamma brukade läsa den för mig och jag grät varje gång. Den första kapitelbok som jag läste själv tror jag var Cirkus med Trolle av Lena Stissel.

Vilken bok i min bokhylla har jag ägt längst: Jag tror att det är just ovanstående Åsneprinsen. På insidan av pärmen av den står att jag fick den i 3-årspresent.

Vad ser jag mest fram emot att läsa i vinter: Vad som helst som jag läser för min egen skull... Till exempel har jag Elegy for Eddie av Jacqueline Winspear som jag velat läsa länge. Och Mississippi av Hillary Jordan, som jag valde som sommarpresent av kommunen och som legat i hyllan och väntat sedan juli.

Läsa, läsa, läsa

På Skönadalsskolan händer det mycket den här veckan.




I måndags hade vi besök av nycirkusgruppen Cirkus Rabalder som bjöd alla tvåor och treor på en fantastisk föreställning. Det var fart och fläkt, mycket humor och många roliga detaljer. Eleverna var engagerade från första stund. Artisterna kombinerade musik, akrobatik och clowneri. HÄR kan du läsa mer om gruppen.





Måndagen var också startskottet för årets läsutmaning. Om eleverna tillsammans läser mer än 2 331 timmar blir de bjudna på glass på fredag. Högläsning, parläsning, enskild läsning, lyssna på DAISY eller ljudbok, läsa hemma eller i skolan,.. allt räknas. Lärare i alla ämnen anstränger sig för att få till det. På biblioteket finns ett rör som fylls med kulor allt eftersom tid rapporteras in. Diskussionerna kring röret är livliga, ska de klara utmaningen? En flicka berättade för mig att på matematiklektionen hade de fått räkna ut hur mycket var och en behövde läsa för att det skulle lyckas. Ringar på vattnet... I skrivande stund saknas drygt 1000 timmar.

Elevens valgruppen som vi kallar bokcirkel har tillverkat bokmärken. De har vi kopierat och plastat. När eleverna lånar kan de passa på att ta ett fint bokmärke. De har en strykande åtgång.
Man kan också passa på att gå en tipsrunda och svara på frågor om Emil i Lönneberga.





Varje morgon den här veckan tänder vi mängder av levande ljus i biblioteket. En kvart innan första lektionen startar tassar eleverna in och sätter sig. Det blir trångt men alla som vill får plats, fler än hundra.Framför dem tar två av deras kamrater plats och högläser en boktext för dem. Läsarna har förberett sig noga för att det ska bli bra. Det är en stilla stund som ger en bra start på dagen. Det ger också glans åt läsning. Vi kallar det Kura gryning som föreningen Norden föreslagit att det ska heta.