Skrivarworkshop i Kristianstad

Bokmässan i Göteborg i all ära, men jag vill tipsa om en doldis bland bokfestivaler, nämligen den i Kristianstad. Ja, nu är det tyvärr bara att vänta till nästa år, eftersom den gick av stapeln i helgen, som var. Många och intressanta seminarier, bl a var Magnus Nordin, Marjaneh Baktiari där och många andra svenska och utländska författare ( från ex Tyskland, Frankrike ). Allting är gratis dessutom! Själv var jag där i fredags på en skrivarworkshop, med författarna Ylva Karlsson och Katarina Kuick, som är författare till den mycket användbara handboken "Skriv och skriv om igen" (finns på skolbiblioteken) Förutom nöjet i att själv få vara kreativ, fick vi många bra och användbara skrivövningar med oss!

Snart bättre

Sofia går i femman. Hon är absolut inte mobbad, men har heller inga kompisar. Hon vet att hon är bra på basket, men det är ju bara killarna som spelar. Ofta hänger hon istället med träslöjdsläraren Niklas in och hjälper honom med lite av varje på rasterna. För att slipa stå ensam. Det är väl okej.

Så berättar mamma och pappa att de ska skiljas. Visst har Sofia fattat att det det är så bra mellan dem, men så illa...? Hela världen rämnar. Hon är hemma "sjuk" en dag och när hon kommer tillbaka frågar klasskompisarna var hon varit. Vad svarar man på det? Men till tuffa, snygga Ofelia säger hon sanningen, utan att hon förstår varför. Ofelia har också skilda föräldrar och säger inte så mycket utan bara förstår hur det är. Så skönt. Och så är det Leo med det lockiga håret. Som försvarar Sofia när Fredde retas och som vill att han och Sofia ska rasta sina hundar ihop. Är han en vän? Är han något mer?

Hemma blir det ännu konstigare när pappa först sover på soffan och snart flyttar ut, iväg till ett lånat hus utanför stan. Veckorna och varannan helg hos mamma, den andra helgen hos pappa. Det känns konstigt, inget bra alls. Och inte blir det bättre när Sofia förstår att mamma har träffat någon. När hon tar med denna någon hem, fast Sofia är där, och det visar sig att någon är träslöjdsläraren Niklas.

Detta är ändå en bok som känns positiv. Till skillnad från många böcker om barn i 11-12-årsåldern så vågar Sofia säga som hon känner till både sina föräldrar och till sina nyfunna vänner. Hon trasslar inte in sig i en massa lögner och hon gör inte saker som hon egentligen inte vill. Det blir inte destruktivt, farligt och förbjudet innan någon märker att hon mår dåligt. Det tycker jag är skönt.

Spelets fångar

Härliga söndagsmorgon, ligga kvar i sängen och läser och läser... Jag läser ut Bitte Havstads senaste, Spelets fångar.
Hugo åker ut med sin mamma Liv till skärgårdsön där mamman tillbringade sina första år. Där ska de bo hos morfar Folke som ingen av dem träffat de senaste åren. Det är trassliga relationer mellan alla generationer. Den första de möter är Freja som bor på ön tillsammans med sin pappa.
Hugo och Freja åker ut till Lillön för att räkna fåren men överraskas av en storm och tvingas stanna i den lilla stugan som lyckligtvis finns. I källaren under stugan hittar ungdomarna ett skåp fyllt av små datorer. De tar varsin som genast blir deras personliga när de loggar in med sitt fingeravtryck. Datorn är liten, ryms i fickan och går på solenergi.
Väl hemma igen på ön där de bor börjar Hugo använda sin dator. Han hittar ett spel och dras in i en annan värld där det känns underbart att vara. Han finns även i denna parallella värld men så mycket mer bekymmersfri, inga konflikter och bara vänliga människor. Även Freja börjar efter ett tag spela och de möts mer i den virtuella världen än i verkligheten. Fast vad är egentligen verkligt? Valutan i den virtuella världen är energi, inte pengar. Det gör dem mycket trötta när de är tillbaka.
Men säg den lycka som varar. Den virtuella världen är inte så bekymmersfri. Vem är det som styr deras öden? Varför har alla som finns med i spelet upplevelser av förluster? Hur ska man kunna dra sig ur? Och varför är det ön som figurerar som skådeplats även i den virtuella världen?
Bitvis är boken riktigt obehaglig. Jag gillar boken och steg inte upp förrän den var utläst.
Jag tror att jag har läst alla Bitte Havstads böcker och kan se en röd tråd genom hennes författargärning, att leva med och bearbeta en förlust. Inget ont som inte har något gott med sig, som min mamma alltid brukade säga. Inte så att Havstad skriver samma bok om och om igen, nej hennes böcker är ändå mycket olika. Bäst gillar jag fortfarande den första jag läste, Min storebror Robin. Spelets fångar seglar in på en klar andraplats. Läs den! Den ger dig mycket att fundera över.

Viskleken

Idag har jag haft två lektionspass med femman på Lackalängaskolan. Vi skulle hinna mycket, titta på några av bibliotekskatalogens funktioner som att söka efter, reservera och låna om böcker, gå genom skolbibliotekens hemsida med fokus på de sökvägar vi rekommenderar att man börjar med när man ska göra något skolarbete, samt prata om varför google inte alltid är det bästa valet när man letar efter information om något. Sen passade vi på att leka viskleken också. Det är ett bra sätt att visa att saker och ting, berättelser, "fakta", kan förändras på vägen. Min lite fåniga inledningsmening var "Internet är inte att leka med" och när den passerat 25 öron och munnar så fick vi höra "Vi har en klasslänk" av läraren som stod längst bak i rummet. Nåja, det höll sig fortfarande inom nätspektrat, även om jag inte är helt på det klara med vad en klasslänk är för något...

Igår var jag på MIK-dagen i Malmö. MIK står för Medie- och informationekunnighet, och seminarierna anordnades av Statens Medieråd och Region Skåne i samarbete. Många intressanta föredrag, tex om hur barns och ungas medievanor förändrats under de senaste åren, om hur man kan jobba i skolorna för att källkritik och mik ska bli en del av undervisningen och om hur rykten på sociala nätverk blir sanningar i seriös dagspress. Det senare börjar bli ett verkligt problem. Efterlysningar, varningar, rykten delas så många gånger att de enbart genom sin spridning får legimitet. "Eftersom hen, som jag litar på, delar det så måste det vara sant" och när dagspressen inte vill vara sist med något så publicerar man det som sanningar utan att kontrollera sanningshalten eller ägna sig åt en stunds eftertanke först. Och när det har stått i DN eller någon av de adra stora tidningarna så är det ju sant på riktigt. De om någon borde ju ha koll på vad de skriver. Tycker man.

Alltså blir det allt viktigare för oss vanliga dödliga att vara kritiska till allt vi läser, ser, hör. Vi kan inte längre svälja vad som helst för att det står i tidningen. Våra barn och ungdomar, som växer upp i den här världen kanske kan allt det tekniska av bara farten, men det kritiska tänkesättet och medvetenheten om vilka fällor som finns måste vi fortfarande hjälpa dem med om de inte ska sitta där med en värdelös "klasslänk" och undra vad de ska med den till.

Bokcafé på Tolvåker

BOKCAFÈ  2 sep - 2013




Igår hade vi terminens första Bokcafé på Tolvåkerskolan - Succé!!!


Elever från både klass sju och åtta kom och pratade om böcker och film, fikade, lyssnade på när Jens och Maria pratade om böcker och filmer, fikade lite mer och fick slutligen välja en bok att ta med hem innan vi avslutade caféet.


Vi har planerat in ytterligare två Bokcaféer under hösten:
Måndag 21 okt kl 15.30 med tema: sorgliga böcker
Måndag 16 dec kl 15.30 med tema: Framtiden, hur ser den ut?


VÄLKOMNA TILL NÄSTA BOKCAFÈ!

Du glömde säga hej då

Vem är egentligen Mclean? Nu kommer hon till en stad och en ny skola igen, för fjärde gången sedan hennes föräldrars skilsmässa. Hennes pappa byter jobb och flyttar, och Mclean följer med. På varje nytt ställe bestämmer hon sig för att vara på ett nytt sätt och själv skapa vem hon är och hur hon uppfattas. Hon slutar höra av sig till de hon känt förut, väljer sig ett nytt smeknamn och en ny stil; den tuffa tjejen i svart, den ordentliga –och vänner som passar in i hennes nya roll. Men när Mclean och hennes pappa kommer till Lakeview hinner hon inte med att vara den hon tänkt sig förrän hon redan börjat lära känna folk. För första gången på länge måste Mclean vara sig själv.

Du glömde säga hej då är den första bok av Sara Dessen som jag läst. Titeln syftar på hur plötsligt Mclean och hennes pappa brutit upp när de flyttar, utan att hinna ta avsked av de vänner de haft. Huvudpersonen Mclean brottas med många funderingar kring vem hon är och hur hon uppfattas av andra, och hon funderar mycket på sina relationer till familj och vänner. Trots att hon är arton år tycker jag att boken med fördel kan läsas även av yngre tonåringar, framförallt som den undviker tyngre ämnen som annars kan förekomma i böcker för de äldre. Jag rekommenderar den verkligen, framför allt som den på många ställen dessutom är så rolig att jag skrattade högt!!
 

Fulast i världen

I veckan har jag läst min första ungdomsbok av Ingrid Olsson. Jag har verkligen tyckt om serien om Linnea som startade med Långt ifrån cool och hade höga förväntningar.
Fulast i världen utspelar sig i nian och följer personerna under deras sista år i grundskolan. Den har två huvudpersoner, Simon och Siw.
De träffades på en campingplats några futtiga timmar, där båda drabbades av kärleken med stort K. Nu kommer Simon och ska börja i Siws klass, hon känner så väl igen ryggtavlan och hjärtat tar ett skutt. Men vad hjälper det när Evelina, den coola som bestämmer, säger att han är en tönt och ful. Siw bestämmer sig för att glömma Simon, ju fortare desto bättre.
Simon förstår sig inte på Siws beteende och gör som han brukar, drar sig undan. Undan från allt som gör ont, ner i vattnet där han simmar tills det värker i hela kroppen. Men ett värkande hjärta ä svårt att fly från. Siw kan inte heller glömma och gör försök att ändå närma sig, men drar sig ur gång efter annan och sveket blir allt större, allt känns hopplöst.
De betraktar varandra i korridorerna, vid skåpen och i matsalen, men tiger om sina känslor och drömmar. Till slut återstår bara avslutningsdagen och sen ska de inte ses mer, eller?
Jag tycker om boken och våndas med huvudpersonerna. Kan inte låta bli att tänka på Emma Granholms Simon & Sophie som har ett likartat händelseförlopp. Skillnaden är att i Ingrid Olssons berättelse skildras känslorna mer ingående, vi kliver in i personerna. Det gör att tempot blir ett annat, mer långsamt kan man kanske säga. Jag hoppas att boken kommer att få många läsare.