Springa eller stanna?

Ante har bott i skogen i flera månader när Hedvig och Ella hittar honom där. Hans första instinkt säger honom att fly, springa för allt vad han är värd, för tänk om de kommer med smittan och då har allt hans kämpande varit förgäves. Men på samma gång är hans behov av mänsklig närhet och riktiga samtal med andra levande varelser så stor att han plötsligt inser att han har sagt ja, sitter tätt tryckt intill Ellas rygg på en häst och är på väg till deras gård. Han plågas av samvetskval och lider av sin feghet, att han inte gjorde något när hans mamma låg i sin säng och kokade bort. Men det är saker han måste hålla tyst om - tänk om de får veta vilken rutten människa han är.

På baksidan står det att Spring så fort du kan är är en fristående fortsättning på En sekund i taget (som Maria skrivit om HÄR), men jag tycker nog att historien skulle kännas lite tagen ur sitt sammanhang om man inte läst första delen.

Hedvig och Ella är så otroligt olika och Ante kastas rakt in i deras vardag med mjölkning, vedhuggning och överlevnad på gården. Det blir snabbt spänt mellan tjejerna, och Ante sitter i mitten. Han känner att de tävlar om honom, slåss om honom. Ett angenämt problem i en vanlig värld där man inte är de enda människorna. Men nu blir det jobbigt. Han tar ett steg tillbaka, vill inte ta ställning, säger ingenting för att slippa konflikten om han tar den enes parti. Samtidigt känner han sig attraherad av dem, på olika sätt. Men hur kan man tänka på kroppar, kyssar, sex! när mänskligheten nästan har gått under? Ella är så fysisk, hon visar upp sig, svänger med höfterna, sminkar sig för att gå ut i stallet och mocka, kräver att vara med honom. Hedvig är mer tillbakadragen, men med henne vågar lite av all skuld och skam han känner komma upp till ytan. De kan prata om saker på ett helt annat sätt.

När Ante till slut vågar ha en åsikt, leder det till att ytterligare två personer flyttar in i huset. Nora, som är lika gammal som de andra, och hennes sjuåriga bror Malte. Det blir fler munnar att mätta, men för Ante fanns det inget alternativ. De måste hjälpas åt och hålla ihop.

Första delen av serien kändes som att det hade kunnat sluta där den slutade, utan en fortsättning. Men när jag läst ut Spring så fort du kan förväntar jag mig minst en del till. Kanske fler. Det finns uppslag till så mycket mer, jag vill veta hur det går!

En osäker framtid

Dystopier tillhör inte direkt ovanligheterna för tillfället. Väldigt många ungdomsböcker handlar om ungdomar som får ta smällarna efter de val vuxna gjort, beslut de tagit under de senaste generationerna.

Jag har precis läst den norska debuten Som om hösten kom på sommaren som handlar om systrarna Nanna och Fride. Nanna är 12 och Fride 7 och i fem långa år har de levt i en gammal militärbunker under farfaderns sommarhus tillsammans med sin pappa. Utanför är allt tomt, dött, öde. Allt började när Friede var bara nyfödd. Växter och djur började dö och till slut insjuknade även människor i en konstig sjukdom. Medicin fanns, men den räckte inte till och efterhand som allt fler dog blev det svårare att få fram medicinen. Systrarnas mamma var läkare och kunde inte lämna sjukhuset och resten av familjen flydde till farfars hus på ön en bit utanför staden. Pappan har inte låtit dem gå ut och Friede som bara var två år när de stängde in sig har inga minnen alls av vare sig mamman eller världen utanför. I bunkern har de levt på konserver och kex, pappan har haft skola med döttrarna och de har lekt med den gamla militära utrustningen. Det fanns också ett periskop som de har använt för att hålla koll på världen utanför.
Men en dag står inte systrarna ut vid instängdheten längre. Fride hittar en dold utgång och de ger sig ut i trädgården. Efter den dagen så låter pappan dem vara ute korta stunder på dagarna. En kväll ser Nanna röda och gröna lampor som blinkar till inifrån staden (Finns det fler människor trots allt?), och hon kan inte motstå frestelsen att blinka tillbaka med ficklampan, trots att hennes pappa säger att det är farligt att låta någon veta att det finns levande människor ute på ön.
Så en dag blir pappan dålig. Han har fått sjukdomen. Han säger att i deras lägenhet i stan gömde de medicin och ber att systrarna ska ge sig av in till staden och försöka leta upp medicinen åt honom. Det blir en skrämmande resa. Finns det andra levande människor? Är de i så fall elaka eller kan man lita på dem? Finns det mat kvar i affärerna? Kommer de hitta medicin och hinna tillbaka till pappa innan det är för sent?

Jag gillade egentligen historien, men den hade nog vunnit på att kortas ner lite. Det kändes lite tjatigt ett tag i mitten när de mest cyklade runt i stan och inte visste vart de skulle. Historier stod liksom och stampade på samma ställe och jag satt och önskade att de skulle komma till skott någon gång. Sen kunde jag också irritera mig på att vissa saker kändes så orimliga. Men det är en spännande berättelse. Jag förstår verkligen Frides frustration över att leva instängt och inte ens när hon kommer ut få uppleva allt det som Nanna berättat om. Och jag förstår Nannas rädsla efter att i åratal hört pappan varna dem för att världen där utanför kan vara farlig på s
å många olika sätt.