Jag har precis läst den norska debuten Som om hösten kom på sommaren som handlar om systrarna Nanna och Fride. Nanna är 12 och Fride 7 och i fem långa år har de levt i en gammal militärbunker under farfaderns sommarhus tillsammans med sin pappa. Utanför är allt tomt, dött, öde. Allt började när Friede var bara nyfödd. Växter och djur började dö och till slut insjuknade även människor i en konstig sjukdom. Medicin fanns, men den räckte inte till och efterhand som allt fler dog blev det svårare att få fram medicinen. Systrarnas mamma var läkare och kunde inte lämna sjukhuset och resten av familjen flydde till farfars hus på ön en bit utanför staden. Pappan har inte låtit dem gå ut och Friede som bara var två år när de stängde in sig har inga minnen alls av vare sig mamman eller världen utanför. I bunkern har de levt på konserver och kex, pappan har haft skola med döttrarna och de har lekt med den gamla militära utrustningen. Det fanns också ett periskop som de har använt för att hålla koll på världen utanför.Men en dag står inte systrarna ut vid instängdheten längre. Fride hittar en dold utgång och de ger sig ut i trädgården. Efter den dagen så låter pappan dem vara ute korta stunder på dagarna. En kväll ser Nanna röda och gröna lampor som blinkar till inifrån staden (Finns det fler människor trots allt?), och hon kan inte motstå frestelsen att blinka tillbaka med ficklampan, trots att hennes pappa säger att det är farligt att låta någon veta att det finns levande människor ute på ön.
Så en dag blir pappan dålig. Han har fått sjukdomen. Han säger att i deras lägenhet i stan gömde de medicin och ber att systrarna ska ge sig av in till staden och försöka leta upp medicinen åt honom. Det blir en skrämmande resa. Finns det andra levande människor? Är de i så fall elaka eller kan man lita på dem? Finns det mat kvar i affärerna? Kommer de hitta medicin och hinna tillbaka till pappa innan det är för sent?
Jag gillade egentligen historien, men den hade nog vunnit på att kortas ner lite. Det kändes lite tjatigt ett tag i mitten när de mest cyklade runt i stan och inte visste vart de skulle. Historier stod liksom och stampade på samma ställe och jag satt och önskade att de skulle komma till skott någon gång. Sen kunde jag också irritera mig på att vissa saker kändes så orimliga. Men det är en spännande berättelse. Jag förstår verkligen Frides frustration över att leva instängt och inte ens när hon kommer ut få uppleva allt det som Nanna berättat om. Och jag förstår Nannas rädsla efter att i åratal hört pappan varna dem för att världen där utanför kan vara farlig på s
å många olika sätt.
