När jag var liten hade jag som många andra en snöglob. Jag gillade att skaka på den och se glittret falla ner igen. När jag arbetade som förskollärare, innan jag utbildade mig till bibliotekarie, så gjorde jag och barnen många snöglober som julpyssel, så det är något med formatet som lockar mig.
Amy Wilson har skrivit en magisk berättelse om Clem, som är svårt mobbad på grund av att hon har magiska förmågor. Clem, eller egentligen Clementine, lever ensam med sin pappa, som är något disträ. Mamman försvann spårlöst när Clem var liten, och Clem har inga minnen av henne.
En dag i skolan provocerar klassens mobbare Clem så att hon med magins hjälp kastar honom tvärs över rummet. Eftersom att hon inte vill avslöja för rektorn att hon kan använda magi, så berättar hon ingenting och tar hon sitt straff, två dagars avstängning från skolan. Pappan berättar då att hon ärvt sin magiska förmåga från mamman och Clem får mammans dagbok och börjar läsa den. Dagen efter hittar hon ett hus i samhället där hon är uppväxt, ett hus hon aldrig sett förrän hon såg en skiss av det i sin mammas dagbok. Hon går in och upptäcker oändliga mängder vackra snöglober. En verkar prata med henne, och hon upptäcker en av sina klasskompisar, Dylan, som är instängd i snögloben. När hon försöker ta snökulan blir hon upptäckt av husets ägare och får rusa iväg. Det sista hon gör innan hon sticker är att ropa till Dylan att hon ska rädda honom. Men hur?
Recensionen, ”A spellbinding adventure in a magical and a darkly beautiful world”, är mitt i prick! Omslaget skvallrar om hur svårt uppdraget att rädda Dylan blir och jag sträckläste boken. Att den är på engelska gjorde ingenting, språket är ganska lätt och som sagt, du måste få veta hur det går!
Det ryktas att det finns något okänt och farligt i sjön. Bellas familj har just flyttat in i ett hus, som ligger vid sjön. Det är vinter och sjön ligger blank. Bella, som aldrig åkt skridsko på en sjö förut, bara måste prova. Varningarna om sjön har hon viftat bort, det är säkert bara rykten.
Miranda är pärlfiskare. Hon har lärt sig allt hon kan av sin far som var en stor pärlfiskare. Nu är pappa borta och Miranda har blivit den allra bästa pärlfiskaren trots att hon bara har en arm. En roshaj tog den andra armen. En dag träffas Miranda och Syrsa. Syrsa är inte alls så duktig på att fiska pärlor men hon har en annan (hemlig) förmåga som är bra för Miranda när de fiskar ihop. Tillsammans får de upp fantastiskt många och vackra pärlor som de sedan säljer och får bra betalt för.
