Pay it forward

Jag har läst boken Pay it forward av Catherine Ryan Hyde. Boken är inte ny, den gavs ut 1999 första gången och året efter blev den film. Den här boken har helt gått mig förbi men den är verkligen läsvärd trots att den har några år på nacken nu.

Huvudpersonen är tolvårige Trevor som får en intressant skoluppgift av sin lärare Reuben. Uppgiften går ut på att alla elever i klassen ska fundera ut något som skulle kunna förändra världen. De ska skriva ner sina tankar om detta och berätta om sina idéer för klassen.

Det är då Trevor kommer på den genialiska men enligt hans klasskompisar ej genomförbara idén med "Pay it forward". Idén går ut på att du gör en god gärning för tre människor. Det kan vara att hjälpa någon med något, hjälpen behöver inte kosta några pengar. Begär ingen ersättning eller ens ett tack för din goda gärning utan be bara de människor du hjälper att göra samma sak för tre andra människor - pay it forward. Trevor tänker ut att om han börjar med att hjälpa tre människor och de tre människorna i sin tur hjälper tre andra som hjälper tre... så kommer det inom kort vara riktigt många människor som har fått hjälp och i sin tur hjälpt andra.

Men kommer verkligen idén med "Pay it forward" att funka? Kommer människor att fortsätta att göra goda gärningar för andra? Det är många som inte tror på Trevor när han berättar om sina tankar.

Boken är intressant, spännande och välskriven. Vad jag vet finns boken inte på svenska. Tolvåkerskolan har köpt in boken på engelska och det är en perfekt bok både vad det gäller språk, innehåll och tjocklek för högstadieelever att läsa på engelska.

Jag gillar verkligen bokens (Trevors) idé med "Pay it forward". När jag googlade detta utryck så hittade jag till en sida som berättar att det finns en speciell "Pay it forward - dag". Det är den 28 april och här finns tips på vad man kan göra för goda gärningar denna dag (och alla andra dagar)

                      Här är filmtrailern till filmen Pay it forward (Skicka vidare på svenska)

En hyllning till Mia Öström

För några år sedan läste jag Skuggsommar av Mia Öström och blev mycket tagen. En berättelse där personerna känns verkliga och levande (även om det just i den här berättelsen inte riktigt stämmer in på alla personerna). Det finns ett övernaturligt inslag som skruvas upp ju längre en kommer i den berättelsen. Emelie skrev om boken här på bubbel. Skuggsommar är tonårsklassad på våra bibliotek och kan läsas av läsvana från år 6.

Tidigare i år kom Mia Öström ut med en ny bok för de något yngre, Dödsbo. Även den här boken är mycket bra med personporträtt som ger liv, övernaturliga inslag och en hel del spänning. Ninos föräldrar har skilt sig och nu ska hon och mamma hitta en ny bostad. Pengarna räcker inte långt så det blir ett dödsbo med möbler och allt i ett gammalt inträngt hus. Så fort Nino är ensam hör hon skratt och barn som läser lekramsor, det känns kusligt. Inte blir det bättre av att hon hittar en lönndörr i tapeten på sitt rum och kommer in i en annan lägenhet där en dam från förr bor. Här finns även hotfulla kajor och en vakande portvakt från det förgångna. Nino har som tur är lärt känna David i våningen under och tillsammans försöker de lösa den förbannelse som vilar över huset. De är verkligen rädda men ger sig ändå i kast med uppgiften. Även den här boken tycker jag mycket om. Under läsningen gjorde jag associationer till lägenheten intill i Coraline, Hitchcocks fåglar och Maria Gripes världar.


Nu var jag ju "tvungen" att läsa även Vakuum som vänder sig till unga vuxna och uppåt. Jonnas betydligt äldre bror tog livet av sig och under det år som har förflutit har hon försökt hantera detta. Hon upplever tillvaron som i ett vakuum där föräldrarna bara låtsas att allt är som det brukar. Jonna ger sig iväg på en resa i sin brors fotspår för att försöka förstå sin bror och sig själv. En komprimerad berättelse som fångar mig från första sidan.

I sommar kommer jag att läsa resten av Mia Öströms utgivna böcker, jag längtar. Och  Mia Öström, kan en beställa fler böcker för ålderskategorin 9-12?

Fulgråt med skrattet i halsen

Så har jag fulgråtit mig genom ytterligare en mellanålderbok. Ibland undrar jag vad som är fel på mig...

Sasha är 12 år och har bestämt sig. Hon ska göra allt för att inte bli som sin mamma. Mamman var djupt deprimerad och tog livet av sig för bara ett halvår sedan och Sasha har inte gråtit. Hon vill inte gråta och har lärt sig att svälja klumparna i halsen, bita ihop om sorgen och vägra blinka tills tårarna försvunnit ur ögonen. Aldrig i livet att de ska få rinna nerför hennes kinder och förstöra allting.

Sasha går igenom vad mamman gjorde och tyckte om, och som uppenbarligen inte funkade för att behålla livsglädjen, och så skriver hon en lista till sig själv.

1) Mamma hade långt hår - alltså: Klipp av allt hår

2) Mamma skaffade barn - alltså: Försök inte ta hand om något som lever

3) Mamma älskade att läsa - Läs inga böcker (verkligen inga, inte ens skolböcker!)

4) Mamma gick klädd i svart - Ha bara färgglada kläder

5) Mamma tänkte och grubblade mycket - Tänk inte

6) Mamma älskade att promenera, helst i skogen - Ta inga promenader. Undvik skogen

7) Mamma fick folk att gråta och vara ledsna - Bli Comedy Queen!

Hon berättar inget om listan för någon, inte ens för sin bästis Märta. Istället måste hon ständigt försöka bortförklara sitt ganska märkliga och irrationella beteende. Men ju mer normal hon försöker verka, desto oroligare blir alla i hennes närhet. Allt hon vill är att vara rolig! Hon vill bli stå-uppare, Comedy Queen, och hon kämpar verkligen för att upprätthålla bilden av sig själv som så långt från deprimerad som det bara går. Men när hon tackar nej till hundvalpen som hon får i födelsedagspresent (punkt 2!) så förstår ingen någonting. Hon har önskat sig en hund så länge alla kan minnas. "Vovve" var typ det tredje ordet hon lärde sig säga, till och med före pappa. Men hos psykologen på BUP är det mantrat "glad och normal" som gäller. Ingen ska komma här och säga att hon inte är en alldeles vanlig 12-åring i röda byxor och med positiv inställning till livet.

Om det bara inte vore för att mamma var en sådan skitstövel som tog livet av sig. Då hade allt varit fantastiskt.

Alltså, jag blev så tagen av den här boken. Sasha är en sån underbar karaktär, hon är så sjukt rolig i allt det svåra, och hon får en sådan revansch på livet som jag tycker varit orättvist hårt mot henne. Boken är full med små fantastiska detaljer, som när hon kör sin stå-upp-rutin för kaninerna i Aspuddsparken eller när hon försöker få sin förvånade och djupt misstrogna pappa att förstå att det verkligen är hon själv som ska hålla i utvecklingssamtalet i skolan.

Och så älskar jag bästisen Märta, som är sådär alldeles fantastiskt klok och snäll och stöttande och en sån vän som alla borde få ha under sin uppväxt. Speciellt alla som gått genom något överjävligt innan de är redo för det. Men också alla andra som bara har en helt vanlig småjävlig uppväxt.

Som en liten parentes kan jag ju ta upp det här med självmordet. I skolbiblioteksgruppen har vi pratat en del om att det kommit många böcker med det temat den senaste tiden. (Varför kommer barn- och ungdomsböcker alltid i kluster? 2016 kom det plötsligt en massa böcker om trans. Sen har det varit märkligt tyst om det igen och så kommer det flera böcker om något annat... Nåja.) Oftast är det ungdomsböcker där huvudpersonens bästa kompis tar livet av sig. Det är tungt, det är svårt och det är inte för alla. Men jag tror ändå att de här böckerna behövs. Och jag tror också att den här boken skiljer sig lite från de andra eftersom det är en yngre huvudperson, det är en förälder, vilket absolut inte gör det mindre allvarligt, tvärt om, men som ändå ger lite distans. Det är inte en jämnårig, utan en vuxen med andra bekymmer, delvis andra funderingar och ett annat liv.

Men ändock, jag grät som Helen Bergström under åtminstone halva av boken. Grät för att Sasha måste växa upp utan sin mamma, för att mamman inte får vara med i resten av Sashas liv, för att livet är så fruktansvärt orättvist på så fruktansvärt många sätt. Och trots att det har gått flera timmar sedan jag slog ihop boken kan jag fortfarande inte riktigt formulera mig klart kring den.

Men bra, det är den!

Ännu mer Världsbokdagen

Världsbokdagen uppmärksammades även på Rinnebäcksskolan. I biblioteket och i matsalen rullade boktrailers hela dagen, på skolgården fanns det en emojitävling, i biblioteket kunde en gissa Röda tråden och i alla klassrum så fanns det upphängda boktips.

Kanske hittar du den röda tråden?

Gissa gärna på någon eller några titlar :)

Kartongslottet

I Paris bor Jorge, 11 år. Han måste stjäla och tigga för sitt levebröd. Pengarna får han inte behålla själv, utan de samlas in varje kväll av Bill , som "äger" Jorge och ett antal andra barn i olika åldrar, som alla jobbar för honom. För länge sedan, när Jorge var väldigt liten, kom Bill till hans födelseby i Rumänien och övertalade hans föräldrar att Jorge skulle få det mycket bättre i Paris, han skulle få en bra uppväxt och med tiden ett jobb. Jorges föräldrar var mycket fattiga, och hade många barn, så Jorge fick följa med till Paris.
Barnen bor i ett "kartongslott", ett skjul, byggt delvis av kartonger. Deras skjul är bara ett av många i ett stort område i utkanten av staden. Här existerar ingen sophämtning eller renhållning, el hämtar man genom att tjuvkoppla sig till en stor kabel, som hänger ner över skjulen. Hit kommer inga fransmän, bara ibland när polisen gör razzia i området.
Jorge hatar att stjäla av gamla darriga tanter och gubbar eller av lättlurade turister. Han hatar att Bill alltid blir så arg och att han och hans vänner bor i eländiga skjul, medan Bill bor i en lyxvilla.

Syskonen Ada och hennes bror spelar fiol och dansar i tunnelbanan. De slipper tigga, eftersom de är så duktiga på musik. Jorge beundrar Ada väldigt mycket, ja han är nog nästan kär i henne. Ingenting får hända henne, tänker han. En dag får han veta att hon blivit såld, hon skall gifta sig med en man, som är fyrtio år. Själv är Ada bara tolv.

Jorge har en vän, en fransman, som är servitör på en restaurang, dit Jorge brukar komma för att tigga. Han
har en dröm, som han inte vågat berätta om för någon. Han skulle vilja bli kock, han vill jobba på restaurang. En dag är han på restaurangen, på bakgården  och rotar i soptunnorna efter något att äta och plötsligt märker han att han är iakttagen av någon. Det är "Sticky Ricky", restaurangens nya kock. Ricky kommer från Australien och är i Paris för att jobba. Ricky och Jorge blir vänner och till slut blir Ricky den som Jorge äntligen vågar berätta för, vågar berätta hur tiggarbarnens liv är. Att de blir misshandlade om de stjäl för lite, att de "försvinner" om de blir sjuka och inte kan arbeta, att flickorna blir sålda för att gifta sig med mycket äldre män.
I en dramatisk scen i boken gör polisen razzia i lägret precis innan Ada skall bli bortförd och bortgift.
Polisen rensar lägret och tar hand om barnen.

I den här boken, som tyvärr nog har en hel del verklighetsbakgrund är slutet lyckligt, kanske en aning för lyckligt, men varför inte, låt det vara det!

Mer firande

Även på Skönadalsskolan uppmärksammade vi Världsbokdagen och passade på att också fira att vi för andra året i rad har fått utmärkelsen Ett skolbibliotek i världsklass. Det gjorde vi i form av en massiv läsmanifestation. All personal på skolan bar skyltar som berättade vad de läser för tillfället. Alla klasser har också synliggjort sin läsning genom att visa upp det på olika sätt: ritade kulisser som visade händelser ur böcker, brev till bokpersoner, kommentarer och bilder, filmade boktips, restips utifrån den lästa boken och mycket, mycket mer. Vår fantastiska matpersonal såg till att vi vuxna bjöds på tårta och alla elever fick en rejäl glass att festa på.
Extra kul var det att Skånska dagbladet kom på besök.

                             
                                                Varsågod! några boktips från elever.

Världsbokdagen

På Tolvåkerskolan firade vi världsbokdagen (som var igår, hann inte blogga då) med högläsning och bokselfies! Det fanns två noveller att välja mellan till högläsning. Novellerna vi valt ut var Märit av Astrid Lindgren och Fulet av John Ajvide Lindqvist. Varför hade vi då valt just dessa texter? Märit var med på niornas nationella prov i svenska. Det skapades ett intresse kring texten inte minst viralt efter det. Vi tänkte att elever i sjuan och åttan också vill höra den sorgliga berättelsen om Märit. Alla elever i år sju såg teaterpjäsen Fulet för någon vecka sedan. Denna hemska men mycket bra novell kan gärna läsas i många klasser.


Sedan hade personalen tagit bokselfies som vi rullade på infoskärmen hela dagen. Ni ser några exempel på bokselfies här bredvid.

En kul happening!