Sasha är 12 år och har bestämt sig. Hon ska göra allt för att inte bli som sin mamma. Mamman var djupt deprimerad och tog livet av sig för bara ett halvår sedan och Sasha har inte gråtit. Hon vill inte gråta och har lärt sig att svälja klumparna i halsen, bita ihop om sorgen och vägra blinka tills tårarna försvunnit ur ögonen. Aldrig i livet att de ska få rinna nerför hennes kinder och förstöra allting.
Sasha går igenom vad mamman gjorde och tyckte om, och som uppenbarligen inte funkade för att behålla livsglädjen, och så skriver hon en lista till sig själv.
1) Mamma hade långt hår - alltså: Klipp av allt hår
2) Mamma skaffade barn - alltså: Försök inte ta hand om något som lever
3) Mamma älskade att läsa - Läs inga böcker (verkligen inga, inte ens skolböcker!)
4) Mamma gick klädd i svart - Ha bara färgglada kläder
5) Mamma tänkte och grubblade mycket - Tänk inte
6) Mamma älskade att promenera, helst i skogen - Ta inga promenader. Undvik skogen
7) Mamma fick folk att gråta och vara ledsna - Bli Comedy Queen!
Hon berättar inget om listan för någon, inte ens för sin bästis Märta. Istället måste hon ständigt försöka bortförklara sitt ganska märkliga och irrationella beteende. Men ju mer normal hon försöker verka, desto oroligare blir alla i hennes närhet. Allt hon vill är att vara rolig! Hon vill bli stå-uppare, Comedy Queen, och hon kämpar verkligen för att upprätthålla bilden av sig själv som så långt från deprimerad som det bara går. Men när hon tackar nej till hundvalpen som hon får i födelsedagspresent (punkt 2!) så förstår ingen någonting. Hon har önskat sig en hund så länge alla kan minnas. "Vovve" var typ det tredje ordet hon lärde sig säga, till och med före pappa. Men hos psykologen på BUP är det mantrat "glad och normal" som gäller. Ingen ska komma här och säga att hon inte är en alldeles vanlig 12-åring i röda byxor och med positiv inställning till livet.
Om det bara inte vore för att mamma var en sådan skitstövel som tog livet av sig. Då hade allt varit fantastiskt.
Alltså, jag blev så tagen av den här boken. Sasha är en sån underbar karaktär, hon är så sjukt rolig i allt det svåra, och hon får en sådan revansch på livet som jag tycker varit orättvist hårt mot henne. Boken är full med små fantastiska detaljer, som när hon kör sin stå-upp-rutin för kaninerna i Aspuddsparken eller när hon försöker få sin förvånade och djupt misstrogna pappa att förstå att det verkligen är hon själv som ska hålla i utvecklingssamtalet i skolan.
Och så älskar jag bästisen Märta, som är sådär alldeles fantastiskt klok och snäll och stöttande och en sån vän som alla borde få ha under sin uppväxt. Speciellt alla som gått genom något överjävligt innan de är redo för det. Men också alla andra som bara har en helt vanlig småjävlig uppväxt.
Som en liten parentes kan jag ju ta upp det här med självmordet. I skolbiblioteksgruppen har vi pratat en del om att det kommit många böcker med det temat den senaste tiden. (Varför kommer barn- och ungdomsböcker alltid i kluster? 2016 kom det plötsligt en massa böcker om trans. Sen har det varit märkligt tyst om det igen och så kommer det flera böcker om något annat... Nåja.) Oftast är det ungdomsböcker där huvudpersonens bästa kompis tar livet av sig. Det är tungt, det är svårt och det är inte för alla. Men jag tror ändå att de här böckerna behövs. Och jag tror också att den här boken skiljer sig lite från de andra eftersom det är en yngre huvudperson, det är en förälder, vilket absolut inte gör det mindre allvarligt, tvärt om, men som ändå ger lite distans. Det är inte en jämnårig, utan en vuxen med andra bekymmer, delvis andra funderingar och ett annat liv.
Men ändock, jag grät som Helen Bergström under åtminstone halva av boken. Grät för att Sasha måste växa upp utan sin mamma, för att mamman inte får vara med i resten av Sashas liv, för att livet är så fruktansvärt orättvist på så fruktansvärt många sätt. Och trots att det har gått flera timmar sedan jag slog ihop boken kan jag fortfarande inte riktigt formulera mig klart kring den.
Men bra, det är den!